2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I juli hann jag med bok nummer nio.


När jag började det här läsprojektet hade jag några givna titlar som jag ville ha med, men de var inte mer än en handfull, så någon månad in eller så började jag göra en potentiell lista och då kom Christine med på den. Det kan ha varit inspirerat av en amerikansk Facebook-grupp jag är med i där romanen diskuterades, men det var också en av de där klassikerna som jag inte läst om på evigheter. Jag skulle med i princip hundraprocentig säkerhet gissa att senaste gången var hösten 2002 inför Följeslagarnas genomgång av boken. Så vi pratar alltså om nästan 25 år.

Trots att jag inte sett filmen på ungefär lika länge märker jag när jag läser hur färgad jag är av filmatiseringen. Jag ser karaktärerna framför mig så som de ser ut i filmen och jag förväntar mig att historien ska vara exakt som i filmen. Men det är den inte. Boken är annorlunda mot vad jag minns och blir därför lite överraskande när jag läser den.

Två saker noterar jag angående boken. Det ena är bytet av perspektiv. Den inledande och avslutande delen berättas i jag-form utifrån karaktären Dennis perspektiv, medan mitten är vad som skulle kunna beskrivas som allvetandeperspektiv. Det kan ha att göra med att Dennis under den perioden är frikopplad från berättelsen då han ligger på sjukhus, men det är ändå intressant att King valt att göra på det här viset. I Bev Vincents bok Stephen King: A Complete Exploration of His Work, Life, and Influences läser jag att King tvekade om att ens ge ut boken då han tyckte blandningen av första- och tredjeperson var fult och konstigt, men hans dåvarande redaktör på Viking, Alan D. Williams övertygade King om att läsarna skulle förstå det.

Det andra jag tänker på är att upplösningen är ganska lik Cujo med den avgörande skillnaden att hotet inte är en rabiessmittad hund utan en… besatt bil… Att King skrev om en mördande bil har förstås givit stoff till ett antal parodier, som exempelvis den här sketchen i "The Edge" 1992 (börjar vid 18:53):


Men som i så många andra fall är det inte riktigt så enkelt i romanen. Det tar ganska lång tid innan Christine börjar att mörda. Inledningsvis är historien en skildring av tonårslivet i småstadsamerika när tönten Arnie Cunningham förälskar sig i en skrothög. Kompisen Dennis försöker med alla medel att få Arnie att köpa en annan bil än en rostig Plymouth Fury 1957 som är långt ifrån att vara körbar, men Arnie står på sig och köper bilen av den forna ägaren LeBay. Arnie ger Christine den kärlek hon behöver och hon blir otroligt snabbt i allt finare skick, samtidigt som Arnie förändras och får bättre hy och bättre självförtroende. Men det är bara början på en mardröm som ska förändra livet för alla involverade.

Jag lyssnar på den amerikanska ljudboken och jag sugs snabbt in i berättelsen. Den är så där som flera av Kings äldre böcker tämligen okomplicerad inledningsvis. Det är fokus på karaktärerna och det spretar inte och det är ett bra sätt att koppla greppet om läsaren. Jag trivs definitivt i Christines sällskap, speciellt som berättelsen inte riktigt följer mitt minne utifrån filmen.

Jag passade på att se om filmen och blev ganska besviken. Som så många andra filmatiseringar är det en väldigt förenklad version av boken som blivit film. Även om det i grund och botten är samma historia är det ändå en del saker som förändrats. Ronald och George LeBay har blivit en och samma person, fast ändå inte. Jag förstår poängen i att få bort en karaktär, men att lägga ihop personlighetsdragen känns bara konstigt, speciellt som man i filmen helt uteslutit förekomsten av LeBays spöke och att Arnie mer eller mindre förvandlas till LeBay. Jag är också tveksam till den inledande sekvensen som gör Christine till en "dödlig" bil redan på fabriken.


Den stora behållningen med filmen är Keith Gordon som Arnie. I övrigt känns filmen ganska svag skådespelarmässigt och jag har extremt svårt att acceptera alla dessa 20-någonting skådisar som tonåringar - speciellt inte William Ostrander som Buddy som känns som han var 30 år gammal (vilket han inte var).

Jag säger inte att Christine behöver en remake men John Carpenters version är knappast den optimala tolkningen av romanen.

Jag gjorde ett eget retroomslag igen och det var lite svårt denna gången. Dels för att originalomslaget är otroligt snyggt, med titeln formad som ett fordon och i läcker glänsande krom, och dels för att de flesta tolkningar av omslaget brukar se ungefär likadana ut. Efter att ha grubblat lite slutade det med att jag fotade av mitt Christine-julpynt (!) och kunde därför få den vinkel jag ville ha och se gå loss med Photoshop. Det är något i alla fall!


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj), 6. Joyland (maj), 7, Solhunden (juni), 8. Hjärtan i Atlantis (juni) och 9. Christine (juli)