2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I augusti betade jag av bok nummer tio och därmed är projektets minsta gräns uppnådd.


Rose Madder är en av de böcker jag enbart läst en gång när den kom på svenska 1996, då under titeln Rasande Rose som jag aldrig riktigt gillat. Titeln är ju dubbeltydig och omöjlig att översätta på ett smidigt sätt. Rose madder är en färg som på svenska går under namnet krapprosa, och det hade ju boken omöjligtvis kunnat heta. I berättelsen blir det namnet på en karaktär men även dess huvudperson heter Rose och blir under stundom rasande. Det är någon sorts kompromiss kan man säga. Översättaren John-Henri Holmberg berättade i en intervju att han hellre hade kallat boken "Rosie på riktigt" vilket är från en vers som citeras ganska många gånger i berättelsen. Inte helt klockrent det heller. Ibland är det omöjligt att översätta titlar på ett helt korrekt vis.

Det om det: I Bev Vincents bok Stephen King: A Complete Exploration of His Work, Life, and Influences beskriver King Rose Madder som ett misslyckande. Att han försökte för mycket men inte fick till det och att boken förtjänade de negativa recensioner den fick. Jag kan tycka att King är lite för hård mot sig själv. Jag upplever nämligen boken som överraskande bra. Den har en ganska enkel struktur vilket bara är till dess fördel. Det är inte överdrivet många karaktärer och historien är hyfsat linjär. Dessutom har King verkligen lyckats med att skapa en ond figur som verkligen är ond i ordets rätta betydelse. Få av de monster av det övernaturliga slaget som King skapat har varit så monstruösa som Norman Daniels är i romanen. Han är ren ondska av den allra farligaste sorten.

Boken handlar om Rose som lever i ett fruktansvärt uselt äktenskap där hennes man, den uppburna polismannen Norman slår henne, biter henne, våldtar henne och är allmänt osympatisk hela tiden. När Rose slutligen har fått nog och bokstavligt talat rymmer hemifrån och tar sig till en annan stad börjar ett nytt liv för henne, men en person som Norman ger inte upp i första taget och fortsätter att jaga efter henne för att få sin slutgiltiga hämnd. Vid ett tillfälle köper Rose en tavla som talar till henne på ett oförklarligt vis och när det blir som allra värst är det inne i tavlan Rose ska hitta den bokstavliga styrkan att stå emot Norman.

Jag hade ett litet minne av att berättelsen var kopplad till The Dark Tower-världen, men den är egentligen inte det på ett uppenbart vis. Begreppet ka figurerar vid ett tillfälle men mer än så är det egentligen inte. Men man kan ändå misstänka att det finns kopplingar som inte framgår i klartext. Det finns ju, som vi vet, andra världar än dessa. Vad som däremot är intressant är att King skriver in karaktären Cynthia Smith som först några böcker senare skulle dyka upp på allvar i tvillingromanerna Desperation och The Regulators. King måste ha fastnat för karaktären som inte har en överdrivet stor roll i den här boken.

Jag läste boken genom att lyssna på den amerikanska ljudboken och sögs väldigt snabbt in i berättelsen. Det som är lite roligt med att lyssna på boken är att det är två inläsare. Blair Brown är den huvudsakliga berättaren, men i de delar av boken där vi får Normans perspektiv så är det faktiskt King som läser och det blir en bra dynamik och väldigt enkelt att ta in historien på detta vis. Jag är faktiskt lite överraskad om hur bra jag tyckte om berättelsen den här gången. Mitt minne sen tidigare var sporadiskt. Jag kom ihåg vissa bitar av handlingen men egentligen inte något speciellt kring vad jag tyckte om boken, utöver att jag inte hade ett negativt minne av den. Jag var därför lite orolig att den inte skulle tilltala mig nu, men det gjorde den och jag tycker att utgångspunkten som King tagit med att skildra offret i en väldigt toxisk relation är både gripande och välskriven. Man känner verkligen för Rose och hoppas för allt i världen att det ska gå bra för henne.

Det som jag mindes från första läsningen och som gjorde det extra kul att lyssna på den nu är ju att Rose blir värvad som ljudboksinläsare och hela den processen skildras i detalj. Ljudböcker var en väldigt liten del av den litterära marknaden i Sverige i mitten av 90-talet så jag mindes att det intressant att ta del av det när jag läste det för första gången.

I sammanfattning tyckte jag oväntat mycket om Rose Madder. Kul att bli positivt överraskad.

Traditionsenligt har jag även knåpat ihop ett eget retroomslag eftersom Rasande Rose inte kom under den delen av 80-talet när Legendas utgåvor hade ett uniformt utseende. Det ursprungliga omslaget hör inte till Kings vackraste. Det är framför allt typografin som jag tycker är ful. Annars är idén med den inslagna tavlan bra och det förstärks av så kallat relieftryck där bilden blir lite tredimensionell i och med att pappret inte bara är slätt rätt upp och ner. Glädjande nog har även det svenska originalomslaget relieftryck men inte lika all in som det amerikanska.

Mitt omslag bygger på samma idé som vissa andra utgåvor - det är tjurmasken och labyrinten. Jag har även använt nyansen för krapprosa enligt vad jag har lyckats få fram, vilken var avsevärt mer rosa än jag trodde. Den tonas in en ilsket röd nyans för att förstärka raseriet. Dock har jag fastnat för John-Henris förslag till titel så denna fantasiversion av boken heter Rosie på riktigt.


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj), 6. Joyland (maj), 7, Solhunden (juni), 8. Hjärtan i Atlantis (juni), 9. Christine (juli) och 10. Rasande Rose (augusti)

Den här sidan ska ju handla om Stephen King, men ibland måste man rucka lite på reglerna. Nu kanske det inte är så himla farligt att glänta på dörren och släppa in Joe Hill för ett ögonblick. Han är ju ändå Kings son och jag kände att det var motiverat att kåserirecensera (eller vad man nu ska kalla detta) hans senaste roman.

Hill har skrivit i 30 år nu och varit publicerad romanförfattare sedan 2007. Även om han inte är riktigt lika flitig som sin pappa så har han sannerligen inte legat på latsidan. En handfull romaner, mängder av noveller, väldigt mycket serietidningsmanus och ett och annat filmprojekt finns i bagaget.

Jag har tidigare bara läst två av Hills helt egna texter. Debutromanen En hjärtformad ask och den icke översatta The Fireman som jag köpte dagen den kom ut under en resa i New York. Det var en väldigt ambitiös roman med en touch av The Stand, men dessvärre minns jag inte alls speciellt mycket av själva berättelsen.

Hills aktuella roman, King Sorrow är också ambitiös och nästan avskräckande tjock. Den brittiska storpocket jag köpt ser ut som den skulle kunna orsaka rejält med skada om man i händelse av självförsvar tvingades slänga den i fontanellen på en skurkaktig figur. Vi pratar runt 900 sidor.

Jag minns att när boken utannonserades och jag läste den säljande texten som skulle får mig att bli intresserad av boken så fick den snarare motsatt effekt. Jag förstod inte alls varför jag skulle vilja läsa en bok om ett kompisgäng som framkallar en drake. Men så kom boken ut och det har sedan dess regnat lovord kring boken. Till slut kände jag att jag var tvungen att läsa den.

Tack vare ett sannerligen bra erbjudande på nätet kom jag över boken för en spottstyver och beslöt mig att göra den till sommarens semesterläsning. Det gick så där. Jag läste ganska regelbundet tills jag reste iväg på sol- och badsemester på Öland där jag insåg att jag inte alls kunde släpa med mig boken till stranden om jag inte nödvändigtvis ville marinera den i sandkorn. Det ville jag inte. Och övrig Ölandstid fanns det helt enkelt inte utrymme att läsa den. Efter runt 200 sidor var jag rädd att jag inte skulle slutföra boken trots att jag ville det.

Men lösningen blev ljudboksversionen när jag kom hem igen. En del sommarprojekt gjorde det möjligt att greja och lyssna samtidigt och på så vis kunde jag avverka boken och nästan hinna klart under semestern. Att lyssna var faktiskt oväntat givande då delar av boken har blivit rena radioteatern med effekter, olika röster och så. Det var helt överraskande när det dök upp i öronen. Därför kan jag verkligen rekommendera ljudboken.

Och jag kan, med facit i handen, rekommendera King Sorrow i sin helhet. Det är en mycket bra och ambitiös bok som tack vare en del tidshopp, olika perspektiv och till viss del stilbyten inte tappar greppet om mig någon gång. Den var lite bökig att komma in i, kan jag tycka, men när den väl tar fart, då tar den fart!

För Stephen King-fans finns det mycket att uppskatta med boken. Det är gott om referenser till Kings författarskap hela tiden. Från att exempelvis Greg Stillson nämns, till att Hill parafraserar öppningsstrofen ur The Gunslinger, eller att titlar från Kings romaner och noveller används i prosan och en hel del mer. I sin helhet tycker jag att "King Sorrow" har en strukturell likhet med It, med tanke på att det finns ett visst upprepande intervall i berättelsen och att vi möter karaktärerna i olika tidsåldrar. Det finns även en sekvens där draken King Sorrow pratar genom ett handfat. Draken har även drag av tåget Blaine från The Dark Tower-sviten där båda gillar att dra gåtor…

Det är alltså gott om små presenter att plocka med sig under läsningen, men det ska också poängteras att det verkligen är Hills roman och han har fått till en episk historia som faktiskt ger lite eftertanke när den gått i mål. Så för den som vill ha mer "Kingaktiga" böcker är King Sorrow ett utmärkt alternativ. Dock så får man nog läsa den på engelska. Den svenska utgivningen av Joe Hill dog efter bara tre titlar där den sista kom 2011. Saker och ting kan ju ske, men just nu ser det mörkt ut när det gäller översättningar.

….men OM boken väl skulle komma, skulle den kunna heta Sorgkungen (vilket låter mer som namnet på en drake än rakt översatta Kung sorg) och OM den hade kommit ut på 80-talet hade den kunnat se ut enligt nedan. Jag blev nämligen så peppad av boken att jag valde att göra ett retroomslag. Personligen tycker jag det blev väldigt lyckat!

Förra åter kom en tolkning av sagan "Hans och Greta" med text av Stephen King och bilder av Maurice Sendak som ursprungligen var skisser till en operauppsättning. Nu är det klart att Bonnier Carlsen kommer att släppa en översättning av boken tidigt nästa år. För att vara helt exakt är det den 17 februari boken ska finnas i handeln.

Här är vår recension av den engelska utgåvan Hansel and Gretel.

Lite från ingenstans kommer nytryck av Maratonmarschen och Den flyende mannen och det är Legenda som ger ut dem. Etiketten, som ligger under Natur & kultur, återuppstod härom året efter många års frånvaro i den svenska litteraturvärlden och nu visar det sig alltså att de fortfarande har rättigheterna till några av Kings titlar - eller skaffat dem på nytt.

Böckerna kommer som storpocket och ePub och kan hittas i handeln den 13 november (Maratonmarschen) och 29 januari 2027 (Den flyende mannen).

Det återstår att se om det kommer att komma fler återtryck från Legenda framöver.

Malmö Operas uppsättning av The Shining hade premiär i lördags och har fått goda recensioner av både privatpersoner och media. Här är till exempel Aftonbladets recension där Barbro Westling skriver bland annat: "Kvällen har dramatiska höjdpunkter, inte minst genom det visuella. Scenografins växlingar med den svarta kulissdukens snabba utvidgande eller krympande rektanglar är mycket elegant. Kusliga scener blottas på ett ögonblick och utan förvarning. Det är verkningsfullt och oförklarligt som i en dröm."

Föreställningen körs till och med 7 oktober. För den som inte har möjlighet att ta sig till Malmö finns det möjlighet att se operan livestreamad vid två tillfällen; 2 september kl 19 och 27 september kl 16. Streamingbiljetterna kostar 125 kr och föreställningen är cirka 2,5 timmar lång.

Mer info och biljettbokning finns här.

It: Welcome to Derry kommer tillbaka i en andra säsong. Detta har givetvis varit planen hela tiden men det är först nu som HBO själva gått ut med att säsongen kommer, vilket betyder att de valt att producera den. Som tidigare känt går serien i kronologisk omvänd ordning, vilket betyder att säsong 2 utspelar sig 27 år innan säsong 1, alltså är det 1935 som är året i denna omgång. Men som vi lärde oss i den första säsongen lever It i alla tider, vilket kan betyda lite vad som helst.

Säsongen lär inte komma 2026 och det kan till och med stå 2028 i kalendern när den kommer, men den är på väg - det är huvudsaken!

Det har inte direkt drällt av Stephen King-nyheter under sommaren, med undantag för det som gällt framför allt den nya Carrie-serien, men det har dykt upp information om att en nyfilmatisering av Desperation ska göras, runt 20 år sedan Mick Garris tv-film. Även om många fans föredrar att det som inte filmats redan prioriteras framför nyfilmatiseringar så känns Desperation som en historia som kan göras bättre, speciellt när uppdraget fallit på Sam Raimi som därmed gör sin första King-film. Raimi har King att tacka för en tidig karriärskjuts när King spred "Evil Dead" för omvärlden. Då nyheten kom ganska nyligen finns inte mycket mer information om filmen för tillfället.

En lite mer mildare King-gestaltning kommer i den animerade tv-serien "Familjen Green i storstan" som kan ses på Disney+. King kommer att medverka i ett Halloween-avsnitt som sannolikt visas lagom till Halloween senare i höst. King har tidigare medverkat animerad form i "The Simpsons" men det var för över 25 år sedan. "Familjen Green i storstan"-versionen av King ser ut så här: