2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. Redan första april kunde jag sätta en bock för årets fjärde bok: Väktarna.


Egentligen var det The Regulators jag läste - med öronen. Återigen en inläsning av den tragiskt hädangångne mästaren Frank Muller. Jag har inte läst boken sen den kom på svenska 1999 och innan dess var det sommaren 1997 när jag läste den för första gången.

Här måste jag redan göra en ganska rejält utsvävande parentes då boken på sätt och vis är lite speciell för mig. Runt 1996 hade jag en svacka i mitt King-intresse. Från att ha haft järnkoll på allt under ungefär tio år så ramlade jag ur intresset. Det årets svenska bok, Rasande Rose, höll jag på att missa och hittade det sista inbundna exet långt uppe i en hylla i bokhandeln. Men där någonstans hände något direkt avgörande i mitt King-intresse: Internet. Jag pluggade på Komvux och landade i datasalen när det fanns en lucka över och "surfade på nätet" och sökte efter King. Helt plötsligt fick jag reda på något som hette The Green Mile och så småningom även något som hette Desperation och The Regulators. Jag som hade haft järnkoll visste nu ingenting!

Vid den här tiden hade även det generella King-intresset i Sverige avtagit efter många års hårt tryck när det inte var ovanligt med flera Kingsläpp per år. Legenda hade släppt King till Bra Böcker och titlarna tog minst ett år på sig att komma ut på svenska. Jag började kommunicera med amerikanska läsare och lyckades få några fina kontakter där en erbjöd sig att skicka några av de böcker som inte hade översatts. Det var The Wastelands och tvillingromanerna Desperation och The Regulators. Sommaren 1997 blev Desperation den första Kingroman jag läste på originalspråket. Jag minns så otroligt väl hur jag låg på mina föräldrars gräsmatta och läste sida efter sida med konsekvensen att jag fullkomligt brände mig på ryggen! Så kunde det gå.

Hur som helst så utgår jag från att jag läste The Regulators direkt efter och därför är boken lite speciellt för mig. Egentligen smäller Desperation högre, både som läsupplevelse och berättelse, men det är en annan sak.

Man kan inte undgå att notera att King var experimentell under 90-talet. Först gjorde han Dolores Claiborne och Geralds lek som knöts ihop av en solförmörkelse och båda skildrade kvinnor så starkt att en del elaka röster påstod att det egentligen var Tabitha King som hade skrivit dem. Sen kom The Green Mile där King uppmanades att skriva kapitelböcker utan att veta var storyn skulle ta vägen. Det kunde ha blivit ett totalt haveri men blev en av Kings mest älskade berättelser.

Men sen kom tvillingromanerna. Legenden säger att King inspirerades till Desperation när han åkte motorcykel genom USA för att göra reklam för Insomnia några år tidigare och passerade en stad som kändes övergiven och död. Medan han skrev boken dök plötsligt "The Regulators" upp i huvudet på honom och han skrev det bredvid en lapp och idén om att göra en bok med samma karaktärer fast i olika roller - lite som skådespelare som gör olika pjäser - bet sig fast. King kombinerade idén med ett ungefär tio år gammalt filmmanus han skrivit, The Shotgunners, som var på väg att filmas av Sam Peckinpah innan denna dog och resultatet blev The Regulators. Om man läser på om The Shotgunners är det enkelt att se vilka delar som kommit med till boken.

Boken fick Richard Bachman som författare och släpptes exakt samtidigt som Desperation. Trots att böckerna släpptes på olika förlag satt deras omslag ihop och det var ingen tvekan för bokhandelsbesökaren att böckerna hörde samman. Den poängen gick totalt åt skogen i Sverige då böckerna inte alls släpptes samtidigt. Ursprungligen skulle de kommit med nio veckors mellanrum men båda blev försenade, Väktarna så pass försenad att det nästan hann gå ett år mellan tvillingarna. Den stora förloraren här blev förstås Väktarna som inte hade Stephen Kings namn på omslaget och sannolikt inte gjorde speciellt mycket väsen av sig i handeln. Det är också en av väldigt få svenska titlar som enbart gjorts i en tryckning. Man kan även se på bilden här ovan att omslaget till Väktarna misshandlades lite. Det är avsevärt mörkare än originalet vilket gör att detaljerna i hunden försvinner och typografin är ett fattigt försök att efterlikna originalet, men det är ändå någonting!

Så! Parentesen är klar. Vad tyckte jag då om The Regulators denna gång? Jag gillade faktiskt den mer än vad jag hade trott. Jag har hört lite negativa åsikter om boken från olika håll och var beredd på att bli besviken, men jag rycktes med i berättelsen och avverkade boken under en ganska snabb period. Jag tror det kan vara till min fördel att jag hade boken kvar i minnet någonstans för det är i ärlighetens namn en ganska rörig bok då den till viss del utspelar sig i en fantasivärld skapad av en autistisk pojke som är besatt av det demoniska väsendet Tak. Det jag gillar med boken är ensemblekänslan som var så framträdande under en viss period av Kings författarskap och som givetvis delvis dyker upp då och då i nya böcker.

Sen kan jag känna mig lite irriterad över det snåriga upplägget trots att jag ändå gillade boken. I jämförelse med Desperation som jag minns bättre och tyckte bättre om så är det för mig tydligt vilken som är den bättre boken, samtidigt som det är lite dumt att jämföra eftersom det inte alls är samma slags böcker.

I september 1999 kom Väktarna äntligen och några veckor senare recenserade vi boken i en ganska detaljerad text som kanske är lite väl avslöjande för att vara en recension.

Redan i det näst första utskicket av Följeslagarnas nyhetsbrev 27/4 1998 berättade vi om tvillingromanerna i en artikel där vi kallar The Regulators för Väktare. Jag kan inte minnas om det var den titel vi fått från Bra Böcker eller om det var slarv från vår sida.


Lite mer trivia innan vi stänger butiken för denna gång: Det gjordes en limited edition av boken när den kom. Denna förpackades i en ask till en MotoKops 2200 Power Wagon-leksak och den extra begränsade "lettered" upplagan hade pistolkulor i boken. Själva signaturerna utgjordes av checkar som Richard Bachman skrivit under. Dessa kryllar av referenser till Stephen Kings författarskap. Ni kan läsa hela listan här.

Lite inspirerat av detta gjorde jag ett retroomslag till boken. Till skillnad från de första fem Bachman-böckerna som tydligt gavs ut under Stephen Kings namn i Sverige fick detta bli en 100 procent Bachman. Håll till godo: