2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. Nu under maj har jag prickat av två böcker, vilket betyder att jag till och med ligger före ambitionen om en i månaden.


Bok nummer sex blev Joyland, en av de kortare böcker av King som inte översatts till svenska. Jag har tidigare i det här projektet mest betat av långa eller normallånga romaner men jag har valt ut några kortare verk som jag har tänkt läsa om under året, och kanske framför allt under sommarmånaderna. Vissa av dem är de här lite längre novellerna och Joyland hade mycket väl kunnat vara en lång novell. Jag vet inte exakt hur många tecken eller ord den är på men jag är säker på att det finns längre berättelser i några av novellsamlingarna.

Hur som helst: Anledningen till att jag valde ut denna korta bok är att jag sett att väldigt många av de svenska King-fansen rankat denna högt. Jag mindes inte historien i detalj, men i grova drag och vad jag ungefär tyckte om den vid första läsningen, 2013.

Inledningsvis förstår jag varför många älskar historien. Början är väldigt stark. King kopplar greppet om oss läsare direkt när han introducerar oss till huvudpersonen Devin, en kille i gränslandet till vuxenlivet, som får ett sommarjobb på nöjesfältet Joyland och där lär sig snabbt att ta ansvar och vad det också innebär att bli uppskattad för sitt arbete. En av arbetsuppgifterna för de anställda är att iklä sig en varm hunddräkt och agera som Joylands maskot och detta visar sig vara en uppgift som passar Devin väldigt väl. Parallellt har vi fått veta att en kvinna blev mördad på Joyland några år tidigare och att hennes spöke sägs dyka upp i nöjesfältets spöktåg. Vi har också fått veta att Joylands spåtant berättat att Devin ska träffa två olika barn, vilket också sker.

Halvvägs in tappar boken mig lite. Den känns otydlig kring var den är på väg någonstans, men sen jämnar det ändå ut sig och blir en trevlig historia till slut. Den har en litet spökinslag och ett mysterium, men i övrigt är den Kingotypisk skönlitteratur som så här i moderna tider mer kan kopplas samman med tonen i The Life of Chuck än någon rysare. Min känsla för boken nu 2026 är ungefär så som jag tyckte när vi recenserade den 2013, en fullt godkänd bok men ingen som direkt knockar mig. Däremot känner jag att jag mycket gärna hade velat träffa på Devin på nytt i en ny berättelse. Det känns som en karaktär King gärna kunde plocka upp igen.

Som så många andra böcker i detta projekt valde jag att lyssna på boken. Den är inläst av skådespelaren Michael Kelly som de flesta nog känner igen från "House of Cards". Han gör ett fint jobb med inläsningen.

Att Joyland inte finns översatt är förstås trist. Samtidigt kände jag nu att jag upplevde den väldigt amerikansk på något vis. Men därmed inte sagt att den borde förbli oöversatt. Men vad skulle den i så fall kunna heta? Jag har förstås gjort ett eget retroomslag och hittat på den svenska titeln Skojland, mest för att få samma "ljud" som originalet och för att alludera till exempelvis "sommarland" som ändå finns i Sverige. En riktig översättare eller redaktör skulle såklart hitta på något bättre, och en bättre formgivare skulle förstås skapa ett bättre omslag. Jag tyckte det var lite svårt, men de omslag som gjorts till Joyland följer en ganska märklig stil med "läckra, lättklädda brudar" som inte ens har rätt färger på kläderna utifrån berättelsen. Lite jönsigt, kan jag tycka. Hur som helst: här är i alla fall omslaget till den ännu inte alls släppta Skojland.


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj) och 6. Joyland (maj).