2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I juni betade jag av bok 7 och 8.


Junis första bok blev Solhunden. Nu kanske en del reagerar direkt för "Solhunden" är väl ingen egen King-bok? Nej, det är det inte - inte i Sverige. Den har brutits ut från sitt hem i Mardrömmar (Four Past Midnight) i en del länder och blivit separat ljudbok eller pocket. Av den anledningen tycker jag att den kan räknas som en egen bok. Den är under alla omständigheter en lång novell som förmodligen är längre än några av de kortaste romaner som givits ut med Kings namn på omslaget.

Jag kan med ganska stor säkerhet säga att det gått 35 år sedan jag senast läste "Solhunden" då Mardrömmar publicerades 1991. Det är den av de fyra novellerna i boken som jag har minst relation till då jag antingen läst om de andra novellerna eller upplevt dem i filmad form. "Solhunden" har liksom blivit över.

Lustigt nog kom jag ihåg ganska mycket av dem, men det har också att göra med att novellen har en väldigt tydlig Twilight Zone-aktig grundidé, med en polaroidkamera som inte fotograferar det man riktat objektivet mot utan spottar ut bilder av en hotfull och otäck hund som kommer allt närmre och närmre den som håller i kameran.

Här är det tonåringen Kevin Delevan som får en Sun 660-kamera på sin femtonårsdag, men som uppenbarligen inte tar bilder på det han vill. Han vänder sig till Castle Rocks lumpbodsinnehavare Pop Merrill som fascineras av kameran, men även skräms av den. Han ser dock en möjlighet till att sälja den till någon av de samlare av paranormala ting han gör affärer mer och lurar Kevin genom att säga att kameran blivit förstörd. Men så är inte fallet och Pop börjar ta allt fler bilder där hunden kommer att närmare och närmare och genom mardrömmar inser Kevin vad som pågår.

Lite komprimerat kunde "Solhunden" definitivt platsat som ett Twilight Zone-avsnitt och jag läser mig till att en filmatisering var under utveckling runt millennieskiftet där Lawrence D. Cohen jobbade tillsammans med IMAX Corporation ett göra en 3D-film för jättedukar. Det hade varit något! Men hösten 2001 lades projektet ner helt och hållet. Jag tror ändå att det skulle kunna bli en rätt kul film av materialet.

Jag gillade att återupptäcka novellen och framför allt trivdes jag med att doppa tårna i Castle Rock igen. Nu har inte det jättemycket betydelse för berättelsen men det är ändå något när det kommer referenser till händelser och karaktärer från andra berättelser. Jag minns att "Solhunden" lanserades lite grann som en prolog till "den sista Castle Rock-berättelsen" Köplust.

Givetvis har min inre formgivare klättrar ur ett fotografi och skapat ett retroomslag till Solhunden om den nu hade varit en egen bok. Designmässigt är det inga konstigheter - det här konceptet har väldigt många andra formgivare redan använt sig av. Den petige tycker kanske att hunden är för ljus i förhållande till bokens tydligt svarta hund, men så fick det bli!


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj), 6. Joyland (maj), 7, Solhunden (juni) och 8. Hjärtan i Atlantis (juni)