Jag kan inte påstå att romanen Institutet är någon av mina favoriter från Kings senaste tio år. Som man kan läsa i den länkade recensionen av boken tyckte jag inte illa om den men den engagerade aldrig riktigt och det blev mest en bok som jag läste och ställde in i hyllan utan att tänka speciellt mycket mer på den.
   Nu har den blivit en tv-serie. Eller, ja, en variant av romanen har blivit det. Det är ju snarare en regel än ett undantag att böcker som blir film eller tv adapteras vilket betyder att vissa justeringar gjorts för att passa mediet bättre, och det är väl egentligen inget konstigt med det, men lite irriterande är det när saker och ting ändras. Nu är det förstås så att man känner igen storyn väl från boken så det är bara att tugga i sig att vissa förändringar gjorts även om de irriterar. Jag vet inte varför det stör mig så att nattvaktaren Tim Jamieson (Ben Barnes) befinner sig ett stenkast från Institutet när han i boken var någonstans på andra sidan landet, men det gör det!
   Historien handlar om det unga geniet Luke Ellis (Joe Freeman) - som blivit lite äldre till filmatiseringen jämfört med i boken - som en dag vaknar upp i sitt pojkrum men inte i sina föräldrars hus utan i ett institut där det finns andra ungdomar som hamnat där lika oväntat som han. Det visar sig att alla ungdomar har olika förmågor, telepati eller telekinesi, som utvecklas och förfinas av Institutets personal. De menar att ungdomarna gör något gott men snart ska Luke och hans nya vänner förstå att så inte är fallet och börja planera för en sorts revolt.
   Jag har väldigt splittrade känslor för serien. Det som jag inte kan komma runt är att serien känns lite B. Det är något i dess utseende och då tänker jag inte enbart på Institutets väldigt kulissiga look eller det överdrivna användandet av färgfilter eller de mellan varven ganska usla specialeffekterna utan på helheten. Det känns mycket väl att det inte är någon av de större tv-bolagen som gjort serien (HBO Max är bara distributör i Sverige och några andra territorier). Det är lite samma känsla som i Mr. Mercedes - det är inte den högsta kvaliteten. Detta spiller över till skådespelarna som inte heller är i toppklass. Vissa är besvärande undermåliga men lyckligtvis tycker jag att Joe Freeman gör en bra insats i huvudrollen. Det största namnet är annars Mary-Louise Parker som spelar Institutets chef Ms. Sigsby, men karaktären har blivit en sociopat med självskadebeteende och inte den genuint onda figur hon var i boken.
   Den sammanfattande känslan blir just B och det stör mig.
   Precis innan seriens sista avsnitt kom blev det klart att serien får en andra säsong och det besvärar mig väldigt mycket som Stephen King-fan eftersom vi då hamnar i ett läge där det inte finns något mer skrivet att filma utan seriens skapare får hitta på själva vad som ska hända härnäst. Så blev det exempelvis med Under the Dome och det blev ju katastrof.
   Även om jag inte gillar det i sak så kan jag ändå inte låta bli att tänka att det ändå finns lite mer att berätta. Kings roman besvarar inte alla frågor och serien kan faktiskt göra lite nytta genom att gå vidare, men då måste helhetskvaliteten bli bättre. Risken att serien svävar iväg alldeles när den kommer tillbaka ser jag som oroväckande stor.
   Men nu är det säsong 1 som ska bedömas och när jag väger in alla faktorer så måste jag nog landa i 2 Följeslagare av 5 möjliga. Det är inget haveri men det finns mycket att önska.
Jag håller med Anders om att serien har en B-känsla över sig. Det är något som saknas för att göra den så där bra som vissa andra serier är. Däremot har jag inte några större problem med att de avvikit från boken. Visst, det har de men inte mer än att jag kan köpa det. Nu ska det sägas att det är länge sedan jag läste boken så jag minns inte alla detaljer men jag tycker nog ändå att känslan från boken finns där.
   Däremot retar jag mig på en hel del saker med serien. Varför ska till exempel ställen som Institutet alltid se så ogästvänliga ut? Hade jag drivit det hade jag velat ha glada färger och ljusa rum för att få ungarna att trivas och vara på bra humör. Jag har också problem med skådespelarna. De flesta tycker jag är rätt dåligt castade, inte för att de är dåliga skådisar utan mer för att de känns fel för just denna serie. En del av skådespelarna, som spelar ungarna, är dessutom på tok för gammal och andra känns mer som karikatyrer av människor. Stackhouse, Institutets säkerhetschef och doktorn är båda bra exempel på det. De överspelar och känns inte som riktiga personer. Kan ni tänka er dem komma hem efter en lång dag, dra på sig mjukisbyxor och slöa i soffan?
   Sen finns ju vårdaren Tony. Han är den där personen som är elak mot huvudkaraktärerna och som alltid finns i filmer eller serier som denna. Väldigt förväntat och ganska tråkigt. Jag förvånas också över att ingen verkar förvånad över att ungarna har alla dessa förmågor. Återigen, jag minns inte riktigt hur detta hanteras i boken men när man ser Luke på restaurangen med sina föräldrar och han river ner en bricka med sin förmåga så är det egentligen ingen som blir förvånad? Är de så vana vid det?
   Nåja, vi kan enas om att detta inte är ett mästerverk men en svag 3 av 5 möjliga Följeslagare blir det och tyvärr tror jag inte säsong 2 kommer bli bättre. Jag tror mer som Anders att det kommer bli en Under the Dome-effekt, men tills vi vet så kan vi ju hoppas att det blir kanon eller hur?