RECENSION
Lida (teater)
Format: Dramatisering
• Lida del 1 – Stockholm
Denna version av Lida spelas på en liten teater i Årsta, Stockholm. Utifrån sett ser den inte mycket ut för världen men när man sitter där i salongen infinner sig faktiskt en känsla som är perfekt för Lida. Denna lite skabbiga salong är en utmärkt miljö för Lida, med ett undantag. På ena sidan av scenen finns en nödutgångsskylt som är lite väl stark. Detta gör att när ljuset släcks ner mellan de olika akterna blir det aldrig riktigt mörkt vilket resulterar i att man ser när scenpersonalen springer över scenen för att hämta eller lämna någon rekvisita. Inte speciellt bra för känslan…
Manuset är skrivet av Simon Moore och översatt av Thomas Olofsson och följer Kings bok rätt bra. Vissa saker har av naturliga orsaker fått gjorts om eller förenklats, som när Annie hugger av Pauls ben med en yxa, och det kan man leva med. Det enda problemet med själva manuset, som jag ser det, är att det låter lite fånigt när alla personernas namn är engelska och används i svenskan, det låter lite krystat. Det skulle dock antagligen känns ännu fånigare om de döpt om alla personerna till svenska namn…så varför klaga?
Skådespelarinsatserna då? Hur var de? Inger Nilsson gjorde riktigt bra ifrån sig. Jag var verkligen orolig för att det skulle likna Pippi Långstrump på LSD men det var ingen risk. Hon levde sig in i rollen som Annie Wilkes med en enorm entusiasm. I vissa scener såg hon verkligen galen ut, saliven sprutade och ögonen gnistrade. Kort sagt, hon var en perfekt Annie.
Thomas Olofsson var dock inte lika övertygande i sin roll som Paul Sheldon. Dels får ju Paul inte lika stort utrymme i storyn som Annie och samtidigt skulle nog vem som helst ha hamnat lite i skymundan jämte en sådan underbar rolltolkning som Inger gör. Jag önskar dock att han hade levt sig in lite mer i sin roll, det kändes inte som om han "är" Paul på samma sätt som Inger "är" Annie.
Betyget blir 3 av 5 möjliga Följeslagare.
• Lida del 2 – Kungsör
Riksteaterns uppsättning av Lida har varit på turné i nästan varenda liten "håla" i Sverige sedan premiären i Sölvesborg den 29:e september och ger sig inte förrän den 14:e december då turnén avslutas i Eskilstuna. Dock kommer den aldrig till Örebro eller Stockholm, så vi fick åka i en halvtimme till Kungsör för att se föreställningen på Thor Modéen-teatern - en intim liten salong som kändes lagom stor för föreställningen.
Denna uppsättnings manus är exakt samma som Lidas teater i Årsta använde sig av, det är till och med samma översättning (Thomas Olofsson konkurrerade alltså med sig själv!), men ändå är det en hel del detaljer som skiljer sig, vilket vi snart återkommer till. Utöver inledande och avslutande "gala"-scenerna utspelar sig allt i ett rum, och vissa av de saker om Annies bakgrund som Paul får reda på genom att utforska huset, har här skrivits in som monologer av Annie, och det var en bra lösning.
Rekvisitan är bra. Scenen föreställer insidan av ett rum med timrade väggar. Det finns ett litet bord, en säng på hjul, en entrédörr, en dörr in till resten av huset och vad man skulle kunna kalla för ett badrum i rummet, med ett medicinskåp och handfat. Med väldigt enkla medel - panorerade ljudeffekter och en spotlight som flyttar sig och byter färg lyckas de ge illusionen av bilar som anländer eller ger sig iväg. Det var en bra effekt. Skådespelarna gör också en bra insats med snabba byten mellan scenerna.
Skådespelarna, ja. På pappret såg det bra ut med två väldigt välmeriterade skådespelare, kända från både film, tv och teaterscenerna. Dock kan man ha lite synpunkter på deras insatser. Ia Langhammer är utseendemässigt helt rätt för rollen som Annie. Lite storvuxen och med ett fett hår. Det syns att de haft Kathy Bates från Misery-filmen som förebild. Dock kan Ia upplevas som lite överdrivet gapig. Det finns även vissa scener där hennes karaktär blir mer komisk än dramatisk. Hon förvränger rösten och jag fick direkt associationer till den där hemska buskistanten Augustina, vilket gav kalla kårar längs ryggen… Men i sin helhet är Ia en bra och galen Annie.
Per Morberg, i sin tur, är i mina ögon "typecastad" som galning baserat på sina stora roller som osympatisk person i "Rederiet" och "Vita lögner". För mig är det svårt att se hans Paul Sheldon som en sympatisk person. Rolltolkningen är inte helt klockren, utan vissa brister i hans inlevelse uppenbarar sig här och där. Mot slutet, när Paul får en lite mer galen framtoning är det perfekt. Jag vill dock ge Per en hel del beröm för sitt mera fysiska skådespeleri - han lyckas väldigt bra med att spela invalidiserad.
Uppsättningens stora minus, och det är ett gigantiskt minus är att de hela tiden refererar till Annie som "Annie Wilkins", när det till och med i programmet står klart och tydligt att hon heter "Wilkes" i efternamn! Det är väl typiskt mig att klaga på en sådan sak, men det kan inte vara annat än ett rejält slarvfel. Dessutom blir en dialogutväxling om hur många gånger bokstaven "n" finns i deras respektive namn obegriplig då "Annie Wilkins" inte alls bara innehåller två "n"! Slarv!
I Kungsör var föreställningen 20 minuter kortare än vad programmet utlovade. Jag hoppas verkligen inte att de skar ner föreställningen av någon anledning (jag tyckte mig höra Ia Langhammer sniffa lite förkylt då och då), för andra akten blev snopet kort.
Riksteaterns uppsättning av Lida är bra, men jag hade nog ändå förväntat mig något mer av skådespelarna i pjäsen. Jag ger denna uppsättning av Lida (den i Årsta hann jag aldrig se) 3 Följeslagare av 5 möjliga.
Jag hade rätt stora förväntningar när jag åkte till Kungsör för att se Lida. Tyvärr måste jag meddela att jag blev lite besviken. Visst, dekoren var påkostad, ljud- och ljuseffekterna var perfekta MEN tyvärr kan jag inte säga samma sak om skådespelarna.
Jag tyckte att de spelade över i rätt många scener. I vissa scener blev det nästan mer komik än skräck vilket kändes otroligt fel! En annan sak som jag reagerade på var att Annie var så urflippad redan från starten. Jag har för mig att hon ger ett ganska tryggt (om än lite underligt) intryck i början för att sedan bli mer galen ju längre tiden går. Här var hon galen från starten. Ger inte samma psykiska upplägg…
Dessutom tycker jag inte att Per och Ia ÄR sina karaktärer. Ia har jag inte sett i något tidigare men Per trodde jag nog skulle göra bättre ifrån sig. När han ska föreställa att få ont i benen (till exempel när Annie slänger ner pappersbunten i hans knä) blir det bara skrattretande. Buskisvarningen ligger här inte långt borta, tyvärr…
Helhetsintrycket är dock rätt bra så även här blir betyget 3 av 5 möjliga.
• Lida del 3 – En jämförelse
Kan det vara skillnader mellan två pjäser som bygger på samma manus? Ja, tydligen. Åtminstone fanns det en del när man jämför de två uppsättningarna av Lida. I Riksteaterns uppsättning inleder och avslutar man till exempel med scener från en prisutdelning. Dessa scener finns inte med i Thomas uppsättning.
I Riksteaterns uppsättning hugger inte Annie av Pauls ben med en yxa som hon gör i Thomas uppsättning, här gör hon som i filmen och slår av den med en slägga istället.
Förutom dessa saker gick det även att hitta en del mindre skillnader också.
För övrigt kan man konstatera att Riksteaterns uppsättning är mer påkostad än Thomas, de har lagt ner mer pengar på kulisser och effekter. Tyvärr verkar det dock som om de tittat lite för mycket på filmversionen. Det hade varit roligare om de själva tolkat boken.
I det stora hela är det dock samma pjäs som sätts upp med lite olika kulisser och olika skådespelare. Den skådis som gör bäst ifrån sig är hel klart Inger Nilsson som Annie, hon är klart överlägset alla de andra. Inger verkligen ÄR Annie!
Om jag skulle gå och se en av föreställningarna igen skulle det bli Thomas uppsättning (som dock inte spelas längre). Den ger trots allt ett bättre helhetsintryck.
Först publicerad i Följeslagarna #128 - 2001-11-12
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.