RECENSION
The Stand
Format: TV-serie • Tv-serie i 9 avsnitt. Visades december 2020-februari 2020 på HBO.
The Stand gick i mål häromveckan och den har nu landat lite i mig och de andra som ivrigt slukade serien under två och en halv månad ungefär. Oj, vad förväntningarna var högt uppskruvade inför seriens premiär. Men blev det den där totala golvningen och en perfekt adaption som vi hade velat? Nej. Absolut inte. Att få det perfekta är svårt, sannolikt omöjligt. I det här fallet finns det en tidigare adaption som på inget vis är perfekt, men som ändå är den filmatisering som denna måste ställas mot. Precis som i fallet med de moderna Det-filmerna finns det saker som gjordes bättre i den tidigare versionen och andra saker som görs bättre i den nya. Så är det. Jag tänker inte lägga någon tid på att detaljerat återge handlingen i The Stand eller rabbla upp alla karaktärer. Boken är ju en av Kings mest populära - och lästa - och jag utgår från att alla som läser denna recension har läst boken eller sett 90-talsserien och vet att en smitta slår ut mer än 99 procent av befolkningen och att en kamp mellan gott och ont stundar där huvudpersonerna heter Stu, Frannie, Harold, Larry, Tom, Nick, Abigail och Flagg. Typ. Jag behöver inte fördjupa mig i det.
I stället tänkte jag prata om den här filmatiseringen. Den har haft lite olika format sedan vi först fick höra att Josh Boone skulle göra den. Till slut blev det en miniserie i nio avsnitt där King själv bidrog med ett nytt slut som han gått och grubblat på länge. För mig lyfter slutet hela serien och jag förstår poängen med det. Vad jag också kan förstå, men inte uppskattar riktigt lika mycket, är att det linjära berättandet i början av boken här blivit ersatt av hopp mellan nutid och dåtid. Det är knepigt under den första hälften av serien, men i och med att jag såg den med en partner i soffan som inte läst eller sett The Stand tidigare har jag insett att det är vi som kan historien som hakar upp oss på detta. Min soffpartner tyckte inte det var konstigt eller knepigt. Fast det bidrar ändå till att det faktiskt känns som om första hälften går lite långsamt och andra lite för fort. Det är kanske en känsla som inte hänger kvar om man ser serien i hyfsat rask takt.
I grund och botten är berättelsen så som vi minns den. Vissa detaljer har ändrats. För min del är det helt i sin ordning när ett medie ska översättas till ett annat. Filmskapare väljer andra vägar som gynnar berättelsen i sitt nya format. Jag ser som sagt inga fel i det så länge som essensen är den samma och därför blir jag inte speciellt upprörd över att den klassiska sekvensen där Larry ska ta sig genom Lincolntunneln för att lämna Manhattan och ta sig vidare genom landet har ersatts av en mer personlig transportsträcka för Larry när han vadar genom en avloppstunnel och möter sina egna demoner så att säga. Jag tycker att den här lösningen blev kuslig och bra.
Jovan Adepo gör en ganska stabil insats som Larry Underwood. Gestaltningen känns samlad och konsekvent, vilket man inte riktigt kan säga om alla insatser. En som inte fungerar till fullo är Nat Wolff som Flaggs högra hand Lloyd Henreid. Jag inget emot Wolff men tycker att karaktären blir lite irriterande och hallickfjantig. Här kan jag inte låta bli att tänka på salige Miguel Ferrer som gjorde rollen i Mick Garris miniserie från 1994. Han gjorde en betydligt coolare variant, på alla sätt och vis. Samtidigt har vissa av Lloyds karaktärsdrag förändrats till den här versionen vilket får en funktion i historiens upplösning.
Flagg är en annan gestaltning som inte är helt hundraprocentig. Generellt tycker jag att Alexander Skarsgård är bra, men det är vissa scener här och där som kräver ett visst överspel som jag inte går i gång på. En som däremot är hundraprocentig är Owen Teague som Harold Lauder. Jag misstänker att det är lite av ett genombrott vi ser här i The Stand. Han är kanske inte alls som Harold beskrevs i böckerna, men i det här sammanhanget är gestaltningen perfekt. Jag vill även sätta en liten guldstjärna på Ezra Miller som förvandlar Trashcan Man till en grotesk galning. Jisses!
Sammanfattningsvis kan man säga både bu och bä om The Stand men för min del är det en fullt godkänd adaption som har både toppar och dalar. Mitt betyg landar på tre stabila Följeslagare av fem möjliga.
ANDERS JAKOBSONI stort håller jag med Anders. The Stand är en godkänd filmatisering. Den har sina dalar men även sina toppar. Går vi sen ner på detaljer så skiljer sig våra åsikter en del. Jag saknar till exempel Lincolntunneln otroligt mycket. Kanske inte så mycket för scener i sig men för att det vi får i stället inte alls håller måttet. Tycker inte det blir ett dugg otäckt nere i kloakerna. Jag gillar heller inte Ezra Miller som Trash. Jag tycker faktiskt att han slaktar rollen helt. I både boken och den tidigare filmatiseringen får man känslan av att Trash är galen, här är det mer att han är bakom flötet. Bara knäpp och jag tycker mer synd om honom än att han är obehaglig.
När det gäller skådespelarna är det faktiskt bara Ezra som Trash och Whoopi som Mother A (som de lite kaxigt kallar henne här, och nej, jag gillar inte det) som känns helt fel. Övriga tycker jag gör det de ska mer eller mindre. Sen finns det scener där de spelar över helt klart. Bäst tycker jag Owen Teague och Brad William Henke är i rollerna som Harold och Tom Cullen. De gör båda kanoninsatser. Nick slösar man bort helt känns det som. Han blir lite av en figur som rör sig ute i periferin…
Jag har inget emot att de hoppar i tiden i början men däremot gillar jag inte att de utelämnar så otroligt mycket av storyn att vissa saker blir svåra att förstå om man inte nyligen läst boken. Jag kommer på mig själv med att sitta och mentalt fylla i luckor stora som den saknade Lincolntunneln vilket inte kan vara ett bra tecken. Överlag känns det som man tagit lite genvägar och inte riktigt gjort jobbet fullt ut…
När det sen gäller Kings nya slut så måste jag (trots att King själv skrivit det) konstatera att det blir för mycket. Visst jag förstår vad han är ute efter men det fungerar inte för mig och trots att serien innehåller en massa övernaturligt så blir detta strået som bryter kamelens rygg (eller hur nu ordspråket är). Jag hade faktiskt heller sett att man skippat allt mellan att då lämnar Boulder fram till sista scenen, utökat de åtta avsnitten som faktiskt berättar historien med två och då fått tio avsnitt på sig att göra boken rättvisa. Det hade blivit mycket bättre.
Betyget blir en ljummen trea av fem möjliga.
HANS-ÅKE LILJAPublicerad 2021-02-23
