RECENSION

Väktarna
(Originaltitel: The Regulators)

Format: Bok  •  Översatt av John-Henri Holmberg, Bra Böcker (1999)

I den idylliska delen av staden Wentworth, Ohio där Poplar Street korsar Bear Street och Hyacinth Street är allt som en vanlig sommardag. Alla njuter av den varma, härliga solen, speciellt tidningsutdelaren Cary Ripton som cyklar längs Poplar Street med sina tidningar. Plötsligt dyker en röd, mystisk skåpbil upp och när den passerar Cary sticker gevärspipor ut ur fönstren och Cary blir fullständigt nedmejad framför de förvånade grannarna på gatan. Plötsligt har den idylliska bilden gått i tusen bitar…
   Så inleds den senaste, och förmodligen sista Richard Bachman-boken på svenska. Ingen förutom Bachman, som inte utan anledning kallats "Stephen King utan ett samvete", kan måla upp en så vacker bild för att sedan förstöra den med kraftiga penseldrag med svart färg.
   Väktarna är Desperations onda tvilling, och vi möter åter igen paret Jackson, familjen Carver, författaren Johnny Marinville, veterinären Tom Billingsley, polisen Collie Entragian och Steve Ames och Cynthia Smith för att nämna några av de välbekanta karaktärerna från Desperation. Men Väktarna är ingen uppföljare eller föregångare – det är en helt fristående tvillingroman. Projektet Desperation/Väktarna är något av det häftigaste duon Stephen King/Richard Bachman åstadkommit och det var verkligen synd att ursprungsidén – att böckerna släpptes samtidigt så att läsaren kunde välja vilken bok han eller hon ville läsa först – gick förlorad i Sverige.
   Åter till Poplar Street där allt blir allt absurdare. Skåpbilarna återvänder och avverkar fler invånare på gatan och inte nog med det – själva gatan förändras utseendemässigt. Plötsligt har gatan välbekanta västernmiljöer samtidigt som den påminner om en futuristisk tecknad filmmiljö… Och det dyker upp föremål och varelser som ser ut "som ett barn har tecknat dem"…
   Vad är det som skapat denna mardröm? Jo, det är en 8-årig autistisk pojke vid namn Seth Garin som har upplivat sina favoritfigurer från TV. Inte helt utan hjälp dock, Seth har nämligen ett litet välbekant väsen i sig – demonen/vampyren/vad-det-nu-är Tak. Tak använder Seth, precis som människorna den använde sig av i Desperation, som ett kärl för att förverkliga sina onskefulla önskningar. Taks karaktär är lite annorlunda jämfört med den i Desperation, men det har ju sin förklaring. Det här är ju en helt annan bok av en helt annan författare!
   Hur hamnade Tak i Seth kan man undra? Två år tidigare åkte Seth med sin familj förbi en viss stad i Nevada och en viss gruva… Seth, som plötsligt börjar prata som vanligt folk, övertalar sin familj att stanna till vid gruvan och efter viss möda får de titta in i gruvan. Men Seth sätter av mot den "gamla gruvan" – Kinaschaktet där hundratals kineser en gång i tiden blev instängda och i denna gruva är saker och ting inte som det ska…
   Strax efter denna incident blir Seths familj nermejade av några skåpbilar och Seth flyttar till sin faster Audrey Wyler, en av Poplar Streets innevånare. När mardrömmen två år senare sätter igång är Audrey den enda personen som har en aning om vad som händer och det blir hennes uppgift att ta itu med situationen.
   Väktarna är en ganska komplicerad roman som lätt blir rörig första gången man läser den, men jag anser att de flesta frågetecknen rätas ut fram emot slutet av boken. I jämförelse med Desperation är Väktarna uppbyggd på ett lite annorlunda sätt, med utdrag ur brev och dagböcker mellan kapitlen. Det finns även utdrag ur manus för TV-serierna Väktarna och MotoKops, som kan ses som onödiga men de har faktiskt betydelse för historien som helhet. Bachman använder sig även av ett gammalt Kingtrick i slutet av romanen, i själva klimaxet, där kapitlen är korta och man får uppleva samma situation från olika karaktärer, inklusive Tak.
   För att knyta an till idén med gemensam utgivning av Desperation och Väktarna där läsaren själv kunde välja vilken bok som skulle läsas först så har det visat sig att folk gillat den bok de läst först bäst, oavsett vilken av dem de valde. Jag föredrar alltså Desperation, som jag tycker är logiskt övernaturlig, medan Väktarna är ologiskt övernaturlig, även om det som sagt ordnar till sig lite fram emot slutet. Jag tycker även att det är fler syftningar på Desperation i Väktarna än vice versa.
   Väktarna som film? Nja, jag tycker nog att det skulle vara ganska omöjligt att överföra denna ganska komplexa historia till en film som folk skulle förstå, men faktum är att Bachman baserade denna bok på ett gammalt filmmanus av King skrivet 1984 ämnat för att bli film av den legendariske Sam Peckinpah, men denne dog innan arbetet hann inledas. I en mindre artikel i "Fangoria" från tidigt 90-tal återger King ett litet synposis för historien som inleds på en förortsgata:
   "It’s Maple Street, of course, from 'The Twilight Zone'. It’s summertime and the kids are running around. The college professor’s drunk and trying to get the barbeque started. Teenage boys are playing grab-ass with a Frisbee and some girls. It’s a suburbian work-a-daddy, work-a-mommy, late afternoon."
   "And onto this block pull there long, black Cadillacs with smoked-glass windows. They just sort of cruise down the block. Everybody just sort of stops and looks at them. They’re alien, like spaceships. They go out of sight but they come back. This time the windows go down, and these shotguns poke out and open up on the street, killing about half of the people. They blow holes in the houses."
   "More of them come and the people are pinned down in their houses. Night starts to fall and some of the people go down to the bottom of the street, but the rest of the world is gone! It just ends at the end of the block, both ways. The McGuffin is that it’s in the middle of the West and there was a hanging there a century ago, and because of that, it’s this vigilante thing. But, mostly it was about these people being pinned down by the unknown."
   Har ni redan läst Väktarna så inser ni att ovanstående synopsis är i stort sett identiskt med boken, med undantaget att det inte verkar finnas någon Tak med i bilden. Hur som helst är jag tveksam till en film (det vore dock OTROLIGT fräckt om man kunde få läsa manuset till "The Shotgunners", som filmen skulle heta), men jag gillar idén som teamet bakom filmsiten Coming Attractions lägger fram på Desperation-delen av sin hemsida:’
   "With the understanding that this and The Regulators are different books and different stories with the same characters, wouldn't it be a hoot to shoot them back to back using the same cast? Or is it just us?"
   Dags att tycka till på allvar då: som jag sagt känns Väktarna lite rörig och väl komplicerad, i alla fall första gången man läser den, men ändå så tycker jag att Bachman lyckas få ihop alla lösa trådar mot slutet, så betyget blir 4 Följeslagare av 5 möjliga.
Tvärtemot vad Anders säger (och vad som verkar gälla de flesta) så gillar jag den bok av Desperation och Väktarna som jag läste sist. Jag tycker att Väktarna är den bättre av böckerna och jag läste den alltså sist. Jag tycker att det är en bra bok och kopplingarna till Desperation och de personer som finns med i den boken gör den ännu bättre.
   Väktarna är en stark berättelse av Bachman och jag hoppas verkligen att det inte är den sista vi får läsa. Om man läser redaktörens inledning så kan man ju ana att det kan komma en eller annan Bachmanbok till i framtiden.
   Förutom att det är en bra bok är jag glad att Bra Böcker väljer att ge ut den som en Richard Bachmanbok och inte som en bok skriven av Stephen King under namnet Richard Bachman. I Norden är det endast Danmark som publicerat den som en Kingbok. Jag antar att ni även sett att Bachman publicerat en hel del böcker under namnet Stephen King…
   Betyget blir bra, Väktarna får 4 av 5 möjliga Följeslagare.
Först publicerad i Följeslagarna #68 - 1999-10-18
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.