RECENSION

The Dark Tower: The Fall of Gilead #1

Format: Tidning  •  Av Peter David, Robin Furth och Richard Isanove, Marvel (2009)

Den fjärde omgången av The Dark Tower är här. Den här gången med den dramatiska titeln "The Fall of Gilead". När vi kommer in i handlingen finner vi Roland vid sin döde mor, mördad av ingen annan än han själv. Hans far är på jakt efter henne då han inser att hon förrått honom men när han finner henne död svär han på att hämnas. Frågan är hur han ställer sig till det uttalandet om/när han får reda på att det är hans egen son som är den skyldige… och om han håller fast vid det, kommer då Roland att försvara sig mot sin egen far?
   En skillnad den här gången är att hela omgången är illustrerad av Richard Isanove, som tidigare enbart illustrerat serien, vilket märks. Det är dock inget jag stör mig överdrivet mycket på men vissa karaktärer har förändrats en del och i början känns det lite ovant. Man kommer dock snart in i det.
   Som bonus den här gången får vi höra Robin Furths tankar om Roland öde. Vad hon gillar och vad som var jobbigt att skriva om. Vi får också se skissvarianter av vissa sidor och eftersom det är Richard och inte Jae som gjort dem den här gången känns det väldigt berättigat. Den stora frågan inför nästa nummer är om Roland kommer att ta på sig skulden för sin mors död eller om han rent av kommer att skylla på någon annan…
   Betyget blir som tidigare starkt. Fyra av fem möjliga Följeslagare får det bli.
Tecknarbytet stör mig mer än vad jag hade räknat med. Jag tyckte Isanove gjorde ett bra jobb med specialnumret "The Sorcerer" men här är bilderna märkbart sämre. Han får inte till ansiktsuttrycken riktigt och figurerna är i brist på bättre beskrivning lite stelare. Ungefär så här har hans illustrationer i essädelarna sett ut och det är inte riktigt i samma nivå som man är van vid. Det kanske tar sig efter hand. Jag har en känsla av att Isanove anstränger sig lite för mycket för att imitera Jae Lees stil istället för att rita som han vill, men om det nu är så, så är det ändå bättre än att det skulle bli ett totalt stilbrott.
   Som Lilja skriver innehåller numret ett försvarstal från Robin Furth som ursäktar sig för att hennes penna är blodbestänkt och att det kommer att bli många frånfall under den här omgången. Ett kommer redan i detta nummer, visserligen plockat från Kings böcker, men det är enligt Furth bara början. Hon beskriver det själv som hon har liemannen bakom sig, och lämpligt nog får vi en inte alls oilk illustration på Furth som visar just det, signerad Dennis Calero som verkar tagit över Isanoves uppdrag om att illustrera essäerna. Bra det, han kan ju inte göra allting längre!
   Det är en lite småseg start på omgången och jag är inte helt nöjd. Dock är det mest spännande i hela numret en tavla som finns i förädaren James Farsons rum, en tavla som föreställer en väldigt bekant clown... Det måste vara en liten passning till de uppmärksamma King-fantasterna... Betyget blir tre svala Följeslagare av fem den här gången.
Först publicerad i Följeslagarna #251 - 2009-06-02
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.