RECENSION

The Stand: American Nightmares #4

Format: Tidning  •  Av Roberto Aguirre-Sacasa, Mike Perkins och Laura Martin, Marvel (2009)

Efter det skräckfyllda Lincoln tunnel-numret är "American Nightmares" tillbaka i vanligt format, den här gången fokuserande på tre grupperingar. Stu och Glen Bateman blir mer bekanta med varandra och diskuterar vad de upplever. Bateman drar jämförelser till historiens pestepedemier innan han kommer in på en återkommande mardröm om en hemsk man, som Stu sedan på natten också drabbas av. Mannen i drömmen är så klart Flagg, denna skräckinjagande figur. Flagg gör sedan entré i fängelset i Phoenix där den svältande Lloyd Henreid överväger som mest om han ska börja tugga i sin döda cellkamrat för att klara livhanken. Han har redan ätit råtta och kackerlacka, så varför inte människa? Men Lloyd blir "draftad" av Flagg och släpps ut, men frågan är om det i det långa loppet inte hade varit värt det om han hade stannat kvar...
   Den sista grupperingen är Fran och Harold som gör sig redo att lämna Ogunquit, Maine, men så mycket mer än så får vi inte av deras historia denna gång.
   Det börjar bli rätt tjatigt nu, men i ett större perspektiv - inkluderande filmer, tv-serier och så vidare - så måste den tecknade versionen av The Stand vara den bästa adaption - oavsett format och medie - som gjorts av en King-historia. Varje nytt nummer är en fröjd att sätta tänderna i och "American Nightmares" #4 är så klart inget undantag. Betyget blir återigen 5 Följeslagare av 5 möjliga.
Jag gillar The Stand. Den är i mina ögon mer intressant än The Dark Tower även om det är känt material man betar av. Jag gillar dock hela stilen på serien och jag gillar karaktärerna. I nummer 4 får vi bekanta oss ytterligare med några av huvudpersonerna och framför allt Harold och Fran känns verkligen kul, jag gillar verkligen Harold. Det jag ser fram emot mest nu är dock att få se Mother Abigail och hur man lyckats överföra henne från bok till serie.
   Själva huvudhistorien går dock inte direkt framåt i detta nummer men jag har inget emot det. Jag gillar att man ger läsaren tid att lära känna karaktärerna (även om vi känner dem från boken) och deras personligheter. Jag blir dock lite nervös för att man inte ska hinna med hela historen innan serien är slut...
   Betyget blir bra. 5 Följeslagare av 5 möjliga.
Först publicerad i Följeslagarna #253 - 2009-08-01
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.