RECENSION

The Stand - förhandskommentar

Format: TV  •  Tv-serie i nio avsnitt. Visades december 2020-februari 2021 på HBO.

Här är några spoilerfria tankar efter att ha sett de fyra första avsnitten av The Stand. Jag vet att de flesta av er inte vill veta för mycket av vad som händer (även om vi alla kan handlingen utan och innan) så jag tänker inte gå in på handlingen i någon större utsträckning utan i stället fokusera på några av de funderingarna vi haft angående serien och de olika skådespelarna.
   Ganska tidigt stod det klart att vi skulle komma in i historien efter Captain Trips utbrott och att vi skulle få alla karaktärernas historier via tillbakablickar. Först kan jag konstatera att ja, det stämmer och sen kan jag även konstatera att ja, det fungerar. Det är ett effektivt sätt att berätta många karaktärers bakgrundshistoria på en relativt kort tid. Inte för att vi får se alla karaktärers historia på en gång (de är uppdelade i de olika avsnitten) men det går fortare än att berätta allt i kronologisk ordning.


James Marsden som Stu Redman: James växer in i rollen allt eftersom. Mitt första intryck av honom är dock att han är lite ung. Inget stort problem men i vissa scener känns det som om han saknar livserfarenhet.


Odessa Young som Frannie Goldsmith: Fungerar riktigt bra. Hon är naiv, olycklig och eländig. Tvingas slå sig samman med Harold även om hon hellre skulle vilja vara ensam. Jag gillar Odessa som Frannie.


Owen Teague som Harold Lauder. Oj, han är fantastisk i rollen. Han är precis så konstig, udda, blyg och rädd som Harold ska vara. Han är inte överviktig som i boken men det spelar ingen roll här. Owen är Harold!


Whoopi Goldberg som Mother Abagail: Här fanns det en oro redan innan jag såg en sekund av serien och efter fyra avsnitt känner jag samma sak. Vi ser inte jättemycket av Mother Abagail under de första fyra avsnitten men hon ser definitivt för pigg ut för att vara 108 år. Jag har inte bestämt mig än men jag är rätt tveksam till om Whoopi var rätt var här.


Alexander Skarsgård som Randall Flagg: Ja, Alexander levererar. Jag gillar honom som Flagg. Precis som Mother Abagail ser vi inte så mycket av honom i de fyra första avsnitten men jag gillar det jag ser och det fungerar.


Nat Wolff som Lloyd Henreid: Perfekt. Han är precis som jag föreställer mig Lloyd i boken. En galen person som verkligen tror att han inte gjorde något fel och att världen bara är emot honom. Riktigt bra!


Jovan Adepo som Larry Underwood: Jovan gör ett bra jobb med att spela Larry. Han är en solid skådespelare, men jag saknar en sak. Han ska spela en något nerknarkad rockare men ser ut som Tomas Ledin. Nej, det fungerar inte fullt ut. Han behöver se skitigare ut. Jag såg lite mer Kurt Cobain över honom. Bra skådespel men för välputsad för rollen.


Amber Heard som Nadine Cross: Det här är också en bra casting. Hon ser oskyldig ut men allt är inte riktigt vad det ser ut att vara.


Brad William Henke som Tom Cullen: Man måste bara gilla honom. Jag skulle inte vilja tillbringa för mycket tid med Tom Cullen i verkliga livet eftersom han förmodligen skulle göra mig galen men här är han rolig och precis så speciell som han borde. Brad har dessutom rätt utseende för rollen.


Henry Zaga som Nick Andros: Han ser inte riktigt ut som om jag föreställde mig Nick när jag läste boken, men ju mer jag ser av honom desto mer gillar jag honom. Jag önskar att han skulle använda sin anteckningsbok mer än han gör i stället för att använda teckenspråk. Det är en stor del av Nicks karaktär just att skriva dessa anteckningar och jag saknar det.


Greg Kinnear som Glen Bateman: Perfekt skådespelare. Jag gillar Greg i den här rollen.

Ja, där har ni mina tankar av det jag sett så här långt. De flesta av skådisarna är jag rätt nöjd med och förhoppningsvis växer de andra in i sina roller allt eftersom avsnitten rullar på. Några saker måste jag dock få kommentera ytterligare...
   En del av historien går för snabbt. Eftersom jag läst boken vet jag vad som saknas och kan komplettera mentalt när jag ser det men vissa scener önskar jag man gett mer tid.
   En stor scen saknas (tänker inte avslöja vilken).
   Jag är inte särskilt nöjd med hur man ser att någon är ett offer för Captain Trips.
   Där ger jag mig. Den 17 december kan ni se piloten och själva bestämma om jag har rätt eller är helt ute och cyklar...
Jag har i skrivandets stund enbart sett det första avsnittet och baserar mina tankar utifrån det. I det träffar vi enbart tre av huvudkaraktärerna: Stu, Fran och Harold. Någon annan skymtar kanske förbi, inklusive Abigail och Flagg. Den sista bara ytterst flyktigt vilket är bra för mystiken.
   Jag kan förstå tanken med att hacka upp tidslinjen även om det stör mig en smula. Jag hade föredragit lite mer kronologiskt berättande i början i stället för en inledningsscen som känns som man tryckt igång avsnitt fem i stället för det första. Jag oroar mig lite för hur de som inte känner till berättelsen kommer att ta in den. Samtidigt tycker jag att det är snyggt gjort med någon replik här och där som för in oss i återblickar eller leder till viktig information.
   Spontant tycker jag det känns väldigt lovande. Sladdriga Owen Teague är den som imponerar mest hittills. Jag minns inte om Harold var en aspirerande författare i boken men här är han det och samlar refuseringsbrev på hög och det sista han får är från King-bekanta Cemetary Dance, vilket är lite kul. Jag gillar James Marsden som Stu och kan inte påstå att han känns ung. Han är ju faktiskt åtta år äldre än vad Gary Sinese var när han gjorde rollen i första filmatiseringen...
   Serien ser snygg ut och jag gillar framför allt valet av musik. Jag hade väl aldrig förväntat mig att höra Black Sabbaths känsliga "Changes" i en King-filmatisering, men när Harold och Fran delar ett ögonblick när de inser att de är de enda överlevande i sin lilla stad smygs låten in och passar utmärkt.
   En lovande start, som sagt. Fullständig recension kommer när serien gått i mål.
Publicerad 2020-12-15

LÄS EN SLUMPAD RECENSION UR ARKIVET

Blod säljer

Bok, publicerad på foljeslagarna.com 2020-06-09

För femte gången på snart 40 år ger King ut en samling med fyra längre noveller. De tidigare är Different Seasons (1982, Tidigare Sommardåd och Vinterverk, numera Årstider), Four Past Midnight (1990, Mardrömmar), Hearts in Atlantis (1999, Hjärtan i Atlantis) och Full Dark, No Stars (2010, Nattsvart, stjärnlöst). Och, ja, Hearts in Atlantis innehåller totalt fem... [Läs hela recensionen]