STEPHEN KING - EN KORT BIOGRAFI
Det finns många biografier om Stephen King. Vi rekommenderar kanske främst boken "Stephen King - Americas most loved Boogeyman" av George Beahm, men även i Kings egen bok On writing (Att skriva) så kan man läsa mer om personen King.
Här är en text som ursprungligen publicerades i samband med Kings 51-årsdag i Följeslagarna #16, den 21 september 1998.
Kings familj
Ett riktigt tidigt foto på Stephen Edwin King.
Donald King hade även problem med lagen och innan han antog efternamnet King legalt hade han flera olika alias. Kanske var det dessa problem som fick honom att överge sin familj, för en dag 1949 sa han att han skulle gå till affären för att köpa cigaretter, och kom aldrig tillbaka.
Trots att Stephen King har haft råd att betala för en undersökning av faderns liv efter 1949 har han låtit bli. "Jag har tänkt tanken då och då under åren, men det har alltid varit något som stoppat mig. Vidskepelse, antar jag, likt det gamla talesättet om att inte väcka den björn som sover. Om sanningen ska fram så vet jag inte hur jag skulle reagera om jag hittade honom och vi stod ansikte mot ansikte", sa King i den klassiska Playboy intervjun (juni 1983).
Donald King lämnade dock ett inofficiellt arv till sin unge son. Fadern delade sonens intresse för skräck och hade en samling pocketböcker av bland annat H P Lovecraft som King genast slukade, innan de plötsligt försvann. King misstänker att hans moster tog böckerna.
King i de yngre tonåren med en hund.
King blev givetvis förvånad över faderns skräckintresse, men blev om än ännu mer förvånad när han upptäckte att fadern även skrivit egna skräck- och SciFi-historier som han försökte få publicerade i dåtida tidningar som Bluebook och Argosy. Ingen berättelse blev dock antagen och finns ej kvar idag.
Faderns "bortgång" skapade förstås problem för den kvarvarande familjen, speciellt då för mamma King - Nellie Ruth (född Pillsbury), som fick ta flera dåligt betalda jobb, på bland annat ett tvätteri och ett munkbakeri.
Familjen King levde under knappa förhållanden, men var aldrig riktigt illa ute. "Det fanns alltid mat på bordet, även om det inte var stek särskilt ofta", har King sagt. Nellie Ruth var starkt religiös och uppfostrade Stephen och den två år äldre adopterade brodern David strängt, och trots den begränsade ekonomin hävdade hon bestämt att de båda pojkarna skulle gå på college. "Vi fick båda stipendier till University of Maine. Varje vecka skickade hon oss $5 att spendera. Efter hennes död fick jag reda på att hon stundtals skippat måltider för att skicka oss pengar som vi ogenererat tog emot."
När Nellie Ruth dog i cancer 1973, ventilerade King de känslor som dök upp i berättelser som Vägbygge (Roadwork) och "Sundet" ("The Reach", från "Den förskräckliga apan.
Den unge King
Skolfoto på King, proper och stilig.
Lite senare blev han besatt av döden, och speciellt sin egen död, då han var övertygad om att han inte skulle bli 20 år. Han fantiserade om mörka, övergivna gator där märkliga figurer greppade efter honom i mörkret. I samband med dessa tankar samlade han ihop information om en massmördare från 50-talet, Charlie Starkweather, och samlade detta material en klippbok i hopp om att förstå sig på personen bakom skräcken.
Skräckintresset växte sig allt större och King konsumerade allt vad han kunde; radioprogram, serietidningar och - förstås - filmer. Ett betydande ögonblick är från 1957 då han satt i en biosal och såg "The Earth vs The Flying Saucers" när filmen plötsligt bröts och ett meddelande om att Ryssland sänt upp sin första Sputnik i rymden annonserades ut av biografägaren. King kopplade på en gång ihop filmen med fiendens rymdsond som cirkulerade runt jorden, kanske lastad med atombomber. Den fiktiva skräcken slogs ihop med den verkliga skräcken om att när som helst bli utplånad och King satt skräckslagen under resten av filmen...
King börjar skriva
Mamma Ruth och en skäggigare King från collegetiden.
Vid tolv års ålder fick King en egen skrivmaskin och inledde sitt författande och skickade in berättelser till olika tidningar, men blev ständigt refuserad. King lät sig inte hejdas av detta utan stencilerade själv upp sina berättelser och sålde till sina skolkamrater. En rektor satte dock stopp för detta.
Skrivandet tog vidare fart under collegetiden då King satte sig i en riktig knipa. Han skrev och tryckte upp en liten satirisk tidskrift kallad "The Village Vomit" där han häcklade lärare på Lisbon High School. Det var inga snälla skildringar och (o)lyckligtvis hamnade ett exemplar hos en fakulitetsmedlem, och den sofistikerade satirikern förvandlades tillbaka till den fjortonåring som helt plötsligt funderade på vad sitt författande kunde få för efterföljder. King blev givetvis bestraffad, men det ledde till att motsvarande syokonsulenten såg till att King utnyttjade sin talang på ett bättre sätt, och ordnade så att King fick skriva om sport för Lisbon Enterprise. Redaktören på tidningen - John Gould - tog hand om King, och "lärde mig allt jag kan om att skriva på tio minuter".
King blir publicerad
Författarfotot på King från första publicerade romanen Carrie.
Som färsk utexaminerad student jobbade han på bensinstation och även han i ett tvätteri. Han gifte sig med Tabitha Spurce den andra januari 1971 och fick dottern Naomi och senare sönerna Joe Hill och Owen. Till slut fick han ett vettigt jobb som engelsklärare på Hampden Academy High School, men efter varje arbetsdag satte han sig i skolans pannrum och gjorde det han älskade - skrev.
1972 hade han skrivit ett stort antal berättelser och fått fyra romaner refuserade, och var besviken och deprimerad. "Jag började tro att det var bara redaktörernas kusiner som fick böcker publicerade", har King sagt. Men så kom vändningen...
King framför sitt kråkslott i Bangor, Maine.
"Jag satt en regnig eftermiddag i mars 1973 och förberedde en lektion i amerikansk litteratur när min fru ringde, så upphetsad att hon knappt kunde prata. Hon hade ett telegram som hon läste upp: 'Carrie officiellt en Doubleday-bok. $2500 i förskott mot royalties. Grattis grabben - framtiden ser ljus ut. Bill'".
Resten är - som ni vet - historia!