RECENSION
Så du vill ha det mörkare
(Originaltitel: You Like It Darker)
Format: Bok • Novellsamling, Albert Bonniers Förlag (2024)
Min utgångspunkt numera när jag ska läsa en ny novellsamling av Stephen King, med tio eller fler noveller, är att det kommer att vara en ojämn bok. När jag tittar tillbaka på de som kommit på den här sidan av millennieskiftet – Allt kan hända, Strax efter solnedgången och The Bazaar of Bad Dreams – så har jag tyckt att de varit ojämna men i samma stund varit ganska förtjust i flertalet av berättelserna. Det är som om två olika känslor inom mig har en liten egen uppgörelse. Lite märkligt, nästan som i en novell av… Nä, så ska vi inte uttrycka det!Men med detta sagt så tycker jag även att Så du vill ha det mörkare är ojämn, men den har även sina starka stunder och tur är väl det!
Boken innehåller totalt tolv noveller i varierande längd, den kortaste är ungefär tio sidor och den längsta 200. Fem av novellerna är helt nya, i betydelsen att de inte publicerats i någon tidning eller liknande innan de hamnade i samlingen. Om man inte jagat efter novellerna när de släppts har man ganska mycket att läsa. Själv hade jag läst tre av de redan publicerade tidigare, utmärkta och roliga "Finn", flygskräckisen "Turbulensexperten" och söta "Laurie" som jag skulle vilja säga är den berättelse som gjort att det är en alligator på bokomslaget.
De berättelser som är de allra kortaste i boken, ”Det femte steget”, ”Knäppa Willie” och ”Röd skärm” är möjligen de som är mest traditionellt skräckiga och som påminner mig om Kings äldre noveller från exempelvis Dödsbädden och Den förskräckliga apan. Korta berättelser med en läskig knorr på slutet. ”På Slink in-vägen” är några sidor längre men kan också grupperas ihop med dessa.
Det är de lite längre berättelserna jag gillar bäst. ”Två talangfulla jävlar” är en bra start på hela novellsamlingen. Det är en berättelse om talang och drömmar, kan man säga. Två gamla vänner blir framgångsrika författare och konstnärer på äldre dagar. Hur gick det till egentligen? Novellen är upplagd som många av Kings texter, det vill säga att den innehåller en berättelse inne i berättelsen. Slutet kan kännas lite avslaget, men jag upplever det också tänkvärt. Finns det en sanning i berättelsen i berättelsen, eller är talang något som ligger och väntar på att väckas till liv hos vissa människor?
”Danny Coughlins onda dröm” är den längsta novellen och det är en berättelse som doftar både Outsidern och Franz Kafka-paranoia, när huvudpersonen drömmer om en död kropp som han sedan misstänks vara skyldig till. Längden på berättelsen har gjort det möjligt för King att utveckla karaktärerna ordentligt och lägga till en del små detaljer som gör historien komplett. Slutet är också bra, tycker jag.
Mycket av förhandssnacket inför boken handlade om att ”Skallerormar” var en ”andlig uppföljare” till Cujo. Kopplingen till klassikern är att vi återser Vic Trenton på ålderns höst när han under ett besök i Florida får ärva allt från en kvinna han bara träffat någon enstaka gånger. I arvet ingår något Vic verkligen inte vill ha… Jag tycker det är intressant när King plockar upp karaktärer från förr och låter tiden ha haft sin gång. Det var lyckat i Doktor Sömn och jag gillar det här också. Hur har Vic hanterat den livsomvälvande händelse som ägde rum i slutet av Cujo? Hur blev hans och Donnas liv efter att de förlorade sitt barn? Hade ”Skallerormar” kunna ha ”vem som helst” i huvudrollen och inte Vic Trenton? Jag tycker inte det – det finns en tydlig koppling mellan hans livstrauma och arvet han får, så det är helt rätt av King att plocka fram karaktären igen. Daniel Hugh Kelly, som spelade Vic i 1983-filmatieringen av Cujo, jobbar fortfarande – hoppas någon är smart nog att filma ”Skallerormar” med honom i rollen!
”De drömmande” är en av de läskigare berättelserna i samlingen som får mig lite grand att tänka på Väckelse då den petar lite i Lovecrafts mardrömsvansinne. Vår huvudperson får assistera en märklig man som forskar om att kunna passera ”under sömnens barriär”, vilket förstås inte en bra idé. En bra och otäck novell.
Avslutande ”Svararen” är faktiskt en gammal ofullbordad text som King hade glömt bort. I efterordet berättar han att Jon Leonard – lite felaktigt beskriven som Kings systerson, han är snarare Tabithas systerson – hade hittat några sidor skrivna för över 40 år sedan och uppmanade King att skriva klart (lite som Tabithas uppmaning när King kastade Carrie i soptunnan) och tur var det för det är en fin och lite småkuslig berättelse om en man som under några tillfällen i livet få chansen att ställa vilken fråga som helst till en person som alltid berättar sanningen. Vad vill man veta och vad vill man inte veta?
Hur sammanfattar vi det här då? Det är ojämnt, men det beror också på vad man tycker om för slags noveller av King. De som jag skrivit lite mer om, plus ”Finn”, är sådana som jag kan tänka mig att läsa om väldigt snart medan de övriga kommer att få vänta länge. Jag vet inte om det säger någonting, men mitt betyg på boken bli tre Följeslagare av fem möjliga.
ANDERS JAKOBSONJag håller med Anders…delvis. Jag tycker också att samlingen är ojämn. De nya berättelserna är tyvärr de som jag tycker är sämst. Både ”Två talangfulla jävlar” och ”Danny Coughlins onda dröm” är okej, men slutar på tok för tråkigt. Jag hade förväntat mig mer av dem.
Mest besviken är jag dock på ”Skallerormar”. Jag hade väntat mig mer av en uppföljare till Cujo och tvärt emot Anders tycker jag man kunnat ha vem som helst i huvudrollen. Faktum är att jag hade höga förväntningar just för att det skulle vara en uppföljare till Cujo, vilket gjorde fallet högre när den (i min mening) inte lyckades med det. Dessutom är det väldigt mycket i den som påminner om Joe Hills novell ”The Pram”. Så mycket faktiskt att jag undrar om inte King läst den innan han skrev ”Skallerormar” och tog lite för mycket inspiration.
Bäst av de nya är ”Svararen”. Kanske för att King påbörjade den för länge sedan. De redan utgivna är dock bokens behållning och jag kan tyvärr inte låta bli att känna en viss oro över att jag inte gillar Kings nya mer än jag gör…
Betyget blir en ljummen 3 av 5 möjliga Följeslagare. Jag kände inte alls den belåtenhet efter att jag avslutat boken som jag brukar göra när jag stänger en ny Kingbok.
HANS-ÅKE LILJAPublicerad 2024-07-23
