RECENSION
1922
Format: TV-film • Regi: Zak Hilditch. (Netflix, 2017)
1922 bygger på en korthistoria av King med samma namn och handlar om Wilfred James som 1922 driver sin farm tillsammans med sonen Henry. Frun Arlette vill dock inget hellre än att komma därifrån. Hon vill in till stan och öppna en klädaffär. Att hon sen fått ärva en stor mängd mark av sin far gör inte det hela bättre. Hon vill sälja och Wilfred vill odla. Konflikten är ett faktum och Wilfred måste nu, genom att övertyga sonen om att det är rätt, hindra Arlette från att ta ut skilsmässa, sälja sin del och flytta in till stan.Wilfred väljer att mörda sin fru för att behålla hennes och sin del av farmen, men kan han och sonen överleva något sådant? Kan Wilfred släppa bilden av sin döda fru eller kommer hon att fortsätta besöka honom i hans drömmar?
Filmen fungerar riktigt bra och är sådär lagom otrevlig. Kanske inte så mycket skräck som man kan gissa vid första anblicken men man rycker till lite och det finns flera ställen där det känns lite sådär lagom obehagligt. Men filmen berättar historien och den gör det väldigt bra.
En sak retar jag mig dock på. Man har givit Wilfred en väldigt bred dialekt. Faktum är att jag ibland har svårt att höra vad han säger. Thomas Jane som spelar Wilfred levererar dessutom sina repliker med käkarna stängda vilket gör det ännu svårare att höra vad han säger. Och som om det inte vore allt så saknar hans fru och son dialekten. Vad spelar det för roll kan man ju tänka men jag gissar att man 1922 inte färdades allt för långt vilket betyder att frun även hon borde vara från samma område som Wilfred och sonen är ju definitivt därifrån. Hur kommer det sig att de inte har någon dialekt? Känns underligt.
Men överlag är 1922 en riktigt bra film och jag gläds dessutom över att man följer Kings story så pass bra som man gör.
Betyget blir 3 starka Följeslagare av 5 möjliga.
HANS-ÅKE LILJA1922 är den tredje av de fyra längre novellerna i Full Dark, No Stars (Nattsvart, stjärnklart) som filmas och det är även novellen som inleder boken, vilket också betyder - om man läser recensionen av boken - att det är en novell jag hade väldiga problem att ta mig igenom.
Riktigt lika svårt är det inte att komma in i filmen, som jag generellt sett tycker är en välgjord och välspelad sak som i grund och botten är en sorts spökhistoria där en hemlighet i kombination med skuld (och för all del råttor och sorg) tar knäcken på vår huvudperson.
När det gäller Liljas kommentar om dialekten tror jag det mest handlar om Thomas Janes sammanbitna leverans av replikerna som gör dialekten bredare än de andras. En liten bisak som egentligen spelar mindre roll.
Filmen är klart godkänd men inte så mycket mer. Grundhistorien är ingen favorit hos mig och filmen lyfter den inte till några nya nivåer, men jag gillar att den är så pass trogen originalnovellen. Netflix har med sina två Stephen King-adaptioner 2017 (där Geralds lek var den första) bevisat att det verkligen går att filma King utan att misshandla originalmaterialet. Mer sådant!
Betyget blir tre Följeslagare av fem möjliga.
ANDERS JAKOBSONPublicerad 2017-10-21
