RECENSION

Det: Kapitel 2
(Originaltitel: It: Chapter 2)

Format: Biofilm  •  Regi: Andy Muschietti (2019)

Så var då äntligen den andra Det-filmen här. Vi har väntat i två år och förhoppningarna är skyhöga och det mesta lever upp till förväntningarna. Bill Skarsgård är lysande som Pennywise även den här gången. Skådespelarna som gör The Losers Club som vuxna är lysande castade. De ser verkligen ut som barnen i vuxen ålder. Handlingen följer boken rätt bra även om man också i denna tagit sig lite friheter. Men allt lever tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna.
   Första halvan av filmen där vi får se återföreningen av våra förlorare är riktigt bra, men sen när vi går in i andra akten, den där de ska göra upp med Pennywise en gång för alla så blir det lite för mycket. Alla måste få sin tid med Pennywise och i och med att de är så många så blir det en hel del fighter. Alla är visserligen väldigt fantasifulla och snyggt filmade men det blir totalt sett lite för mycket och det känns samtidigt som man lagt mer krut på att göra dem visuella i stället för att göra dem läskiga. De är snygga att se på, men det blir aldrig riktigt läskigt.
   När det gäller slutet så var det kanske det jag oroade mig mest för. Bokens slut är svårt att fånga på film och det vi fick i TV-serien vill vi inte se igen. Här går man en annan väg men tyvärr blir det ett ganska platt slut. Det känns som om det går väldigt lätt att besegra Pennywise och det känns aldrig riktigt som om han har en chans.
   Sammanfattar man detta tycker jag ändå att Det: Kapitel 2 är en bra film. Den är väldigt snyggt gjord och man väver skickligt ihop dåtid och nutid men det största problemet är att det aldrig blir riktigt otäckt (förutom i några enstaka scener). Betyget blir därför lite lägre för del två än första filmen som fick en stark fyra. Här nöjer jag mig med en stark trea.
Till att börja med ska jag säga att i ett helhetsperspektiv är jag fullt nöjd med vad Andy Muschietti och hans manusförfattare gjort för att förvandla vad som sannolikt är min favoritbok av Stephen King till en - i dagsläget - fem timmar lång historia fördelat på två filmer. Det har ändrats en del här och där, men på något vis med en respekt för grundmaterialet. Essensen finns där även om formen kanske förändrats.
   Jag gillar även att idén med att dela upp filmerna efter tidsperioderna och inte berätta historien omlott som i boken blir väldigt mer logisk nu när film två kommer efter två år. Den första filmen blir det förflutna, det som både karaktärerna och tittaren behöver minnas för att komma fram till konklusionen av hela historien. Sist tyckte jag att historien gick lite för fort fram, men nu blir det som sagt logiskt. Att vi dessutom får nya scener med de yngre versionerna av karaktärerna i denna film gör att allting knyts ihop på ett mycket bra sätt. Jag har levt med dessa karaktärer i över 30 år och är väldigt förtjusta i dem och gillar hur de tagits hand om här.
   Därmed inte sagt att Det: Kapitel 2 är felfri. Den är tre timmar lång och även om det inte känns tidsmässigt så känns det i berättandet. Det är något varv för mycket när vi närmar oss upplösningen. Jag kan inte direkt säga att något skulle lyfts ut, men det blir lite tungtrampat inför finalen som inte riktigt är som King skrivit den (vilken är omöjlig att filma) men heller inte lika anti-klimaktiskt fjantig som i 90-talsvarianten. Den duger, även om jag inte är helt förtjust i Muschiettis val att överanvända Pennywises huvud på alla möjliga former av Det. Nog för att man vill ha valuta för Bill Skarsgårds insats, men det blir på gränsen till fjantigt, speciellt när Muschiettis monsterdesigner har en tendens att vara överdimensionerade.
   Lilja tycker att det går lite för enkelt. Jag håller inte riktigt med och håller med på samma gång. I grundhistorien finns det ett mänskligt hot mot förlorarna, framför allt i form av Henry Bowers som på Dets order försöker hindra dem. Så är det visserligen här, men det känns lite ensamt och otydligt och frågan är vad "vanliga människor" tycker? Det är å andra sidan ett bra exempel på allt godis som tryckts in för att flirta med King-fansen utan att göra speciellt mycket väsen av det. Ta till exempel alla sköldpaddor som figurerar här och där, The Shining-passningen eller - och detta är min favorit - att Brandon Crane som spelade unga Ben Hanscom i 1990-miniserien är med i samma scen där vi ser vuxna Ben för första gången i den här filmen.
   Jag tycker även att filmen är betydligt otäckare och blodigare än sin föregångare. Misshandeln av Adrian Mellon i början av filmen är plågsamt verklig och toppas av Pennywise-brutalitet värre än allt i första filmen. Det: Kapitel 2 är mer vuxen även i skräcken och våldet.
   Det blir 3 starka Följeslagare för mig också. Det hade inte krävts mycket att få upp den till en 4, men det krävs ändå någonting.
Publicerad 2019-09-09

LÄS EN SLUMPAD RECENSION UR ARKIVET

The Dark Tower: The Fall of Gilead #2

Tidning, publicerad på foljeslagarna.com 2009-07-01

Förra numret slutade med en blodbestänkt Roland, knästående vid sin mamma som han just skjutit och en vansinnig Steven Deschain vrålande om att han skulle jaga tag på sin frus mördare. Och det var ju i och för sig bara för Steven att ta tag i sonen så var det gjort. Frågan var om Roland skulle hålla käften eller ärligt erkänna vad som hänt. Han valde det sista och får lite ovän... [Läs hela recensionen]