RECENSION
Jurtjyrkogården
(Originaltitel: Pet Sematary)
Format: Biofilm • Regi: Kevin Kölsch och Dennis Widmyer (2019)
Jurtjyrkogården får räknas till en av Stephen Kings stora klassiker vid det här laget. Boken i sig var mytomspunnen eftersom han lät den ligga i den berömda byrålådan länge med motiveringen att den var "för otäck för att släppas", och hade det inte varit för ett litet kontraktskrångel med hans första förlag DoubleDay hade boken kanske aldrig sett dagens ljus.Men som sagt: Det är en klassiker, så till den grad att jag inte tänker bemöda mig med att återberätta så mycket av handlingen. Det var inte överdrivet länge sedan jag läste om boken (i recensionen sammanfattas handlingen för den som önskar) och den första filmatiseringen har jag också väl bevarad i minnet utan att ha sett om den nyligen. Filmen från 1989 var en av de första Kingfilmatiseringarna jag såg på bio och under många år rankade jag den som en av de bättre filmerna, även om den har sina uppenbara brister.
En remake har varit på gång länge men det skulle alltså dröja 30 år innan den faktiskt gjordes. Redan i den första längre trailern avslöjade regissörerna Kevin Kölsch och Dennis Widmyer att Jeff Buhlers manus innehöll en avgörande förändring. Min första reaktion var egoistiskt bokstavstrogen: Varför ändra i Kings original? Men ju mer det hela sjönk in, ju mer logiskt blev det och faktum är att förändringen är det som jag upplever som den stora behållningen med denna nya film.
Ja, det är väl ingen idé att hymla, men om ni mot förmodan inte känner till det så VARNAR JAG FÖR SPOILERS NU! Den stora förändringen är att det är det äldre barnet Ellie som omkommer på vägen och inte det yngre Gage. I boken fungerade det på något vis att Gage dog och återuppväcktes, men i den första filmen fungerade det inte alls. Här blir det mer logiskt att använda den betydligt mer medvetna och verbala Ellie i samma roll, speciellt som hon tidigare i boken/filmen har diskussioner om döden med sina föräldrar. Dessutom visar sig unga Jeté Laurence vara en riktigt bra barnskådespelare som övertygar i filmens sista del. Så tummen upp för denna förändring! Och en liten tumme ned för att den avslöjades i trailern...
Det här innebär att filmens tredje akt är lite annorlunda och därmed det som bjuder på lite överraskningar. Resten av filmen är det inga fel på, men om man kan historien sedan tidigare blir det lite av en transportsträcka till de viktiga scenerna. Slutet av filmen är mörkt och skiljer sig från boken, vilket jag inte har något emot, men det föregås av en final som definitivt kunde gjorts bättre. Det är även några mindre skillnader i filmens inledning som jag noterar, men som inte spelar någon större roll i helheten.
Jag noterar även att Victor Pascows skador, Zeldas kropp och den berömda skalpellscenen alla har blivit värre och otäckare, och det är lite av en bedrift måste jag säga. Alla tre var redan bra gestaltade 1989.
Det är förstås dumt att jämföra med 1989-filmen, men jag tycker att vissa delar av den var bättre gjorda än den nya filmen. Det är snarare ett bevis på att originalfilmen håller än att den nya inte gör det.
För mig är den nya filmen stabil Kingfilmatisering som tar sig lite friheter som inte stör mig märkvärt, för varför göra exakt samma film en gång till? Dessvärre bromsas upplevelsen lite av den enorma hypen om att detta skulle vara den bästa Kingfilmatiseringen någonsin. Jag golvas inte och jag blir inte överraskad, men det senare beror enbart på att jag kan historien utan och innan. Betyget landar på tre starka Följeslagare av fem möjliga.
ANDERS JAKOBSONFörsta delen av filmen är helt okej. Den är snygg, den följer boken rätt bra även om man gjort en del förändringar och skådespelarna är riktigt bra. Jag tycker till och med att John Lithgow är en bättre Jud än Fred Gwynne var i första filmen. Handlingen rullar på och det blir dags för den stora scenen som alla väntat på SPOILER, det blir dags för Ellie att dö. Jag har inga problem med att det är Ellie och inte Gage som dör. Jag köper helt deras förklaring till det och jag förstår att de vill undvika de "Onda dockan"-vibbarna som man får i första filmen men varför i hela friden avslöjades det redan i trailern? Man lägger ju ner jättemycket på att få biotittaren att tro att det är Gage som ska dö innan man räddar honom i sista sekund och offrar Ellie. Hela det upplägget är ju förstört för alla som sett trailern. Ett galet beslut.
Och det är här filmen dör för mig. Det är nu man gör det mesta fel. Specialeffekterna när Jud och Louis är på den speciella begravningsplatsen är bedrövliga. Allt går för fort, vi tillåts inte att känna den avgrundssorg dessa människor känner efter att ha förlorat ett barn eller den ångest Louis känner när han gräver upp sitt barn. Allt bara rullar på i en rasande takt.
När så Ellie återuppstår lämnar vi den vuxna skräckhistoria som Jurtjyrkogården är. Historien om skräcken att förlora ett barn försvinner till förmån för enkla dussintrix och vi träder in i en skräckis för tonårsgenerationen. Man tappar bort King-känslan och när så slutet kommer kom jag på mig själv med att himla med ögonen och tyst muttra ”nej, nej, nej…”
Jurtjyrkogården 2019 är en snygg film med bra skådespelare och bitvis väldigt trogen Kings bok men man tappar det viktigaste, den där ack så viktiga Stephen King-känslan som finns i de riktigt bra filmatiseringarna. Betyget blir tyvärr inte mer än 2 Följeslagare av 5 möjliga.
HANS-ÅKE LILJAPublicerad 2019-04-10
