RECENSION
Doctor Sleep
Format: Biofilm • Regi: Mike Flanagan (2019)
Jag ska villigt erkänna att jag var nervös innan jag såg Doctor Sleep. Hur skulle man kunna filma en bok som jag gillade samtidigt som man gjorde en uppföljare till en film som jag ogillade? Var det ens möjligt? Lite drygt 150 minuter senare kan jag bara konstatera att inte bara var det möjligt utan Mike Flanagan gjorde det väldigt bra. Visst han var tvungen att ta sig lite friheter eftersom bland annat slutet i Kings bok och Kubricks film skiljer sig åt men jag tycker ändå han hittade en bra kombination. Vi får en del tillbakablickar från The Shining och det är kusligt vad bra man återskapat det. Vi får se Danny som femåring och även Jack och Wendy och det som gör det så bra och intressant är att man inte använt klipp från originalfilmen utan man har återskapat dem här. Speciellt gillar jag Alex Essoe i rollen som Wendy. Hon till och med låter som Shelley Duvall.
Vi kan alltså konstatera att man fixar tillbakablickarna riktigt bra men man fixar även grundstoryn. Ewan McGregor är riktigt bra som den vuxne Danny och även unge Kyliegh Curran gör en stark insats som Abra men den som verkligen imponerar är Rebecca Ferguson i rollen som Rose The Hat. Jag vill till och med påstå att det är, om inte den bästa, så en av de bästa rollbesättningar som gjorts i en King-film.
Rose The Hat leder The True Knot, en grupp kringresande vampyrer som lever av ångan från folk som har just The Shine. Danny har lyckats undkomma dem men Abra har inte samma tur. Rose hittar henne och Abra sätter nu sitt hopp till att Danny kan hjälpa henne. Filmen följer boken riktigt bra med några undantag som man tvingats gjort för att kunna ses som en uppföljare till Kubricks film. Jag köper det dock rakt av. Det enda som jag saknar är att se mer av de övriga medlemmarna i The True Knot. De försvinner lite in i periferin här och vi missar deras levnadsöden, vilket är synd.
Betyget blir bra. Fyra av Fem Följeslagare.
HANS-ÅKE LILJAJag håller verkligen med Lilja, Mike Flanagan har lyckats med det omöjliga. Även om Kubricks film bland de mest nitiska King-fansen inte rankas speciellt högt (som King-filmatisering) går det inte att blunda för att den är den definitiva versionen av The Shining för de som kanske bara enbart sett filmen. Flanagan förstod det och lyckades övertala King om att det inte går att ignorera en film som ofta hamnar högst upp i listan över de bästa skräckfilmerna någonsin, oavsett vad originalskaparen tycker eller inte, och det var tur för den starka relationen mellan filmatiseringarna ger en tyngd och trovärdighet till Doctor Sleep som annars kunde ha slarvats bort.
För mig som vanligtvis är ganska anti Kubricks film måste jag säga att Doctor Sleep gör att jag uppskattar The Shining mer nu än vad jag gjort tidigare. Hur knepigt är inte det?
Men det är förstås inte en massa Shining-passningar som utgör Doctor Sleep. Historien som plockar upp tråden ett 30-tal år senare visar att Danny Torrence gått i samma spritstinkande fotsteg som sin pappa och när han i baksmällan gör något moraliskt vidrigt får han den där uppenbarelsen som vänder blad i Danny-boken. Han byter miljö och börjar jobba på ett hospice där hans shining hjälper döende att ta livets sista steg. Han får nya vänner, inte minst i Abra som bara kommunicerar mentalt med honom. Och han blir även varse om att det inte enbart var Overlook Hotel som livnärde sig specialkrafter, det finns även människor som gör det.
Ewan McGregor är stabil i huvudrollen. Det är på grund av The Shining-kopplingen ingen lätt roll att göra, men det blir riktigt bra. Precis som Lilja konstaterar är svenska Rebecca Ferguson mycket bra som Rose the Hat. Hennes första scen, där hon med magi lurar till sig ett litet barn, är väldigt lik scenen från Det där Pennywise lurar till sig Georgie. Ganska kul att tänka sig att i båda fallen är det svenska skådespelare som gör rollerna.
Och apropå referenser och passningar till annat - Mike Flanagan vet hur man flirtar extra med King-fansen och har därför petat in några The Dark Tower-referenser här och där. Minst fyra har jag sett.
Sammanfattningsvis måste jag ranka Doctor Sleep som en riktigt bra King-filmatisering. Det har gått alldeles för många år sedan jag läste boken, men jag kände igen mig på ett bra sätt. Det kändes verkligen som Flanagan har gjort sin uppgift på precis rätt sätt genom att både tolka King och förvalta Kubrick med ett sällsynt balanserat resultat. Fyra Följeslagare av Fem möjliga absolut!
ANDERS JAKOBSONPublicerad 2019-11-06
