RECENSION
Riding the Bullet
Format: DVD/BD • Regisserad av Mick Garris (2004)
Mick Garris adaption av Kingnovellen Riding the Bullet fick redan på manusstadiet ta emot kritik. En recension av manuset sågade det till småbitar. Redan då visste vi att Garris hade gjort vissa förändringar från originalet. Förändringarna bestod i att han hade utökat historien, hittat på egna bitar och i samband med det flyttat själva händelsen till slutet av 60-talet. Att historien behövde utökas kunde man förstå - det är ju trots allt en novell, om än en ganska lång sådan, som han bygger sin film på.Tyvärr kan man sammanfatta det hela så här: Kings del i manuset = bra, Garris utökning = inte fullt lika bra. Utökningarna i sig har jag inget emot. Vi får vara med lite mer innan Alan Parker får meddelandet om att han mamma ligger på sjukhus och han bestämmer sig för att lifta hem, och vi får se en hel del från hans sargade barndom.
Problemet är att historien berättas på ett otroligt upphackat och därmed osmidigt sätt. Varannan minut är det en flashback eller en hallucination (för sådana har han gott om) och det blir bara overkill. Det förtar lite av effekten då Parker äntligen stöter ihop med George Staub. Det hade blivit starkare om inte Parker hade träffat femtioelva personliga spöken på vägen dit.
Det är för övrigt då filmen tar fart. David Arquette - som verkar vara den mest välmeriterade skådespelaren i ensemblem - gör en kanoninsats som George Staub. Det är en rätt tacksam roll att göra och han gör den precis rätt. Jonathan Jackson som spelar Alan Parker är rätt så blek i sin roll. Man får intrycket av att han inte vet vad han håller på med, vilket han förmodligen inte heller visste när han spelade in sina scener. Utöver Parker spelar han också Parkers inre röst, ett inte helt lyckat grepp från Garris sida att gestalta detta ganska vanliga inslag i Kings böcker och noveller.
Sämst är två Helan och Halvan-liknande kompisar Parker umgås med i början av filmen. De måste ha kommit direkt från amatörteaterns bottenskrap. Herregud!
Jag har aldrig gått igång på Riding the Bullet tidigare. Se bara på de två recensioner vi skrivit om den som eBok och ljudbok. Och det är ganska tydligt att den inte var bra nog att bli en spelfilm. Det är en tv-filmskänsla över Garris adaption, och man önskar nästan att det hade varit i en kortare tv-film, kanske till och med koncentrerad kring Kings originalhistoria.
Dock ska jag så här avslutningsvis ändå lyfta fram några positiva saker. Att flytta historien från 2000-tal till sent 60-tal var ett genialiskt grepp vilket också borgade för en rad sköna låtar, och jag gillar som sagt David Arquette och slutligen gillar jag också hur filmen slutar. Lite annorlunda mot boken, men det blev ett bra avslut. Det räddar filmen från de absolut lägsta betygen och jag ger den 2 Följeslagare av 5 möjliga.
ANDERS JAKOBSONPrecis som Anders säger så fanns det ett stort motstånd till Riding the Bullet innan den kom. Det största motståndet var mot att Garris utvecklat Kings story och förlängt historien. Naturligtvis var även jag misstänksam…
Nu när jag sett den är det bara att konstatera att Garris har förlängt den och att det var ett måste om han över huvud taget skulle filmatisera Riding the Bullet. Om han inte gjort det skulle den inte funka som film utan kanske i bästa fall som ett avsnitt i Tales from the Darkside eller Twilight Zone. Kärnan i Kings historia finns dock med och det som tillkommit är mest ett extra lager för att ge historien lite mer utfyllnad. Det är fortfarande Kings historia.
Sen har vi alla dessa flashbacks och multipla Alan Parkers och det är här min och Anders åsikter går skilda vägar, vilket de faktiskt inte gör så ofta. Jag tycker att flashbacksen och det faktum att Alan pratar med sig själv (för att illustrera hans inre röst) är ett mycket bra och effektivt sätt att driva handlingen framåt. Det ger filmen en lite rörig (men på ett bra sätt) känsla. Framför allt gillar jag just när han pratar med sig själv. Det illustrerar hans inre röst på ett bra sätt och det ser dessutom rätt fränt ut…
När det sedan gäller skådespelarkunskaperna håller jag med om att Alans kompisar inte gör ett så värst bra intryck men för övrigt tycker jag nog att de sköter sig bra. Naturligtvis är det David Arquette som är filmens stjärna.
För de som är intresserade av kopplingar i filmen kan jag berätta att bilen som används i filmen ska vara en hyllning till Christine men att årsmodellen inte stämmer helt. Christine var från 1958 och här används en från 1960. Sen kan man även se Garris själv som läkaren i slutet av filmen och hans fru (som förmodligen är den person som medverkat i flest Kingfilmer) som en sköterska vid namn Annie (från Misery).
När det sedan gäller DVD-utgåvan finns det med en hel del extramaterial (detta är dock baserat på den amerikanska då den svenska inte släppts när jag skriver detta, men jag tror att samma saker kommer att finnas med).
Det finns sju olika dokumentärer där man beskriver allt från hur man sminkade David Arquette till hur man kraschade bilarna. Den som är mest intressant är dock den som handlar om de teckningar Alan gör i filmen. I verkligheten är de gjorda av Bernie Wrightson och är enormt snygga. Något som faktiskt gäller hela DVD:n. Menyerna är som tagna ur en serietidning från 50-talet. De passar filmen perfekt.
DVD:n innehåller även en trailer och två olika kommentarer, tyvärr ingen av King själv.
Betyget blir 3 Följeslagare av 5 möjliga.
HANS-ÅKE LILJAFörst publicerad i Följeslagarna #203 - 2005-07-01
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
