RECENSION
Cell
Format: Bok • Scribner (2006)
Jag hade lite problem med Cell redan på förhand. Jag tyckte att upplägget där folk blir galna efter att en signal sänds ut via mobiltelefoner var lite svagt, och när katalogtexterna om boken avslutades med ”Stephen King does not have a cell phone.” började jag genast tänka på de där människorna som drar i nödbromsen på tåg för att göra folk uppmärksamma på att samhället är för stressigt och så vidare. Har Stephen King blivit Lasse Åberg och sätter sig på tvären mot modern teknik och modernt leverne? Kommer nästa bok handla om poker på nätet?Visserligen kan jag förstå lite av Kings hang up på mobiltelefonanvändandet. Jag kan också tycka att det är märkligt hur folk blivit så besatta av att vara tillgängliga jämt och att det känns konstigt när folk ohämmat babblar om personliga saker (så kallad mobilblottning), men man ska heller inte bortse vad en mobiltelefon betyder för människor i olika situationer, inte minst när de hamnat i knipor.
Nog om det – efter att ha tagit mig igenom Cell två gånger inför denna recension (lyssnat på den och läst den) är den delen av storyn inget jag har några större problem med. Det funkar även om anledningarna till att de drabbade – i boken bland annat kallade ”phone-crazies” – är som de är kanske är lite vaga. Jag återkommer till det.
Vad som däremot stör mig är att boken till större delen är upprepningar av vad King skrivit tidigare och vad andra skrivit eller gjort filmer om. Det var just detta King ville undvika när han hotade med pensionering senast – att inte upprepa sig själv. Och det har han nu gjort enligt mig, och även upprepat andra. En av Kings favoritböcker är ”I Am Legend” (”Varulvarnas natt” på svenska) av Richard Matheson om en man som är sista mannen på jorden när en pest smittat alla andra till vampyrer (varulvar i den svenska boken tydligen). Kings kärlek till George A Romeros ”…of the dead”-filmer är vida känd.
Cell är dedikerad till Richard Matheson och George A Romero. Nähä?
Vidare har King – enligt egen uppgift - plockat inspiration från ”War of the Worlds” där en vanlig kille hamnar i en absurd situation och inte riktigt förstår varför det är som det är, vilket i sin tur leder till att den som berättar storyn kan dra till med nästan vad som helst och det funkar, något jag också återkommer till.
När det Kings egna produktion kan man snabbt se drag av The Stand (en katastrof inträffar och en liten grupp överlever (i detta fall, förblir friska)), The Mist och Desperation (en liten grupp människor tar upp kampen mot det konstiga) samt Dreamcatcher och Storm of the Century (för att inte avslöja för mycket tar jag inte upp kopplingarna). Att King velat skriva en ny The Stand-aktig bok har både han själv och The Stand-fansen velat länge och nu är den här i ett mindre format.
Slår man ihop allt detta blir det en lätt ofräsch sörja av gamla idéer som i alla fall jag finner lite tråkig.
Huvudpersonen i Cell är Clay. Han är tecknare och gör grafiska noveller. Han har precis skrivit kontrakt med ett förlag i Boston och ska fira detta med en glass när helvetet bryter loss. Som på en given signal börjar folk omkring honom attackera sina medmänniskor likt mordiska bestar. Clay flyr undan med Tom och tonåringen Alice. Tillsammans lyckas de konstatera att galenskapen och raseriet triggades av en puls sänd genom mobiltelefonerna. Clay inser då att hans familj uppe i Maine är i fara, speciellt hans son som har en egen mobiltelefon. Trion beslutar sig för att ta sig upp norrut mot Kent Pond, Clays hemstad och på vägen ansluter sig några till. Men det är inte bara Clays gäng som tar sig norrut, även telefongalningarna (fåntrattar i svensk översättning?) är på väg någonstans och deras beteende är mycket suspekt.
Som jag nämnt tidigare finns det en del luckor i historien, samtidigt som det finns förklaringar som känns lätt osannolika. Det är som om varenda person Clays gäng möter har dragit egna slutsatser som blivit sanningar. Så kan man också berätta en historia, och det gör King ohämmat. Visst får vi en massa svar men de är kanske för spekulativa.
Cell följer även Kings senaste berättargrepp när det gäller slutet, som i The Dark Tower och The Colorado Kid.
Även om denna recension kan ses som en rejäl sågning så är det inte det. Visst tycker jag att King kunde ha skrivit något mer originellt, men samtidigt finns det mycket i Cell som jag gillar. Jag gillar hur berättelsen berättas, hur vi kastas rätt in i elden efter bara ett par sidor. Jag gillar karaktärerna – som alltid – och då speciellt huvudpersonen och jag gillar hur ingen är helig i Kings böcker. Jag gillar också telefongalningarnas utveckling som är lite mer än bara vanliga zombies och jag gillar även att King rotat i blod- och tarmlådan och slafsat på ordentligt, även om det var länge sedan jag tyckte det var det viktigaste i Kings skrivande.
Så 3 Följeslagare av 5 möjliga är den värd, men det är 3 ganska svaga sådana.
ANDERS JAKOBSONTill skillnad mot Anders tycker jag Cell känns rätt fräsch. Visst King har hämtat inspiration från både egna verk och andras (kanske lite mer än vanligt) men jag tycker ändå att han gör något eget av det hela. Jag tycker inte att det känns som om King upprepar sig. Karaktärerna känns som några av Kings bästa och man sympatiserar verkligen med dem… eller åtminstone en del av dem.
Det negativa med boken är att den är lite för kort. Det finns en del trådar som skulle ha kunnat följas upp mer. Slutet lämnas rätt öppet och i vanliga fall brukar det driva mig till vansinne men här lämnar det mer en kittlande känsla övar vad som ska komma. Hade Cell varit en film hade jag varit säker på att manuset till uppföljaren redan var klart.
Mitt betyg blir lite högre; 4 (lite svaga) Följeslagare av 5 möjliga.
HANS-ÅKE LILJAFörst publicerad i Följeslagarna #210 - 2006-02-01
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
