RECENSION

Duma Key

Format: Bok  •  Scribner (2008)

Duma Key handlar om Edgar Freemantle, en byggmästare som sadlar om och blir hobbymålare efter en olycka som kostar honom ena armen och även påverkar hans minne. Frun tar ut skilsmässa, Edgar flyttar från Minnesota till Florida och där träffar han Jerome Wireman, Elizabeth Eastlake och Jack Cantori.
   Tillsammans upplever de hur Edgars artistiska ådra utvecklas i en takt som ingen kunnat ana, eller? Duma Key visar sig nämligen vara en speciell plats för just målare, något som Elizabeth skulle kunna berätta mer om…
   Edgar själv upptäcker snart att hans tavlor inte är vilka tavlor som helst. Det visar sig nämligen att han, genom att måla, kan förändra framtiden… både på gott och ont.
   Jag får lite samma känslor av Duma Key som jag fick av Bag of Bones. Vilket kanske inte är så konstigt då även Duma Key innehåller en hel del spöken. Jag upptäckte också att det var väldigt lätt att fastna i boken, både när man läste den och lyssnade på ljudboken (jo, jag gjorde faktiskt båda). Ljudboken läses av John Slattery som bland annat kan ses som Gabbys man Viktor Lang i ”Desperate Housewives”.
   Förutom en stark historia och Kings utmärkta förmåga att berätta en historia tycker jag också att han här lyckats extremt bra när det gäller skapandet av karaktärerna i boken. Speciellt Edgar och Wireman som man genast fastnar för.
   Betyget blir bra, fyra Följeslagare av fem möjliga. Omslaget får dock en stark femma då det faktiskt är ett av de snyggast som gjorts till en King-bok…
När King sommaren 2006 publicerade novellen ”Memory” så tyckte jag direkt att det kändes som en potentiell roman gått förlorad till en kort novell. Strax därpå kom det fram att ”Memory” i själva verket var en bearbetad version av inledningen av Duma Key. Alltså fick vi den där romanen i alla fall.
   Kanske är det just därför som det är väldigt lätt att komma in i boken. Känns som det var väldigt länge sedan en King-roman grep ett sådant fast tag om mig på en gång som Duma Key gjorde. Huvudpersonen Edgar Freemantle är en sympatisk person som man direkt gillar, och han omringas av ännu fler sympatiska personer – doktor Kamen inledningsvis och Wireman en bit in i boken.
   Och första hälften av boken är mycket bra. Freemantle startar upp sitt liv på nytt med allt vad det innebär av fysisk och psykisk rehabilitering, som sedermera får en extra skjuts av att hans kreativa ådra frodas och tämligen omgående blir en fantastisk konstnär.
   Men under andra hälften vaggas vi in i ett mysterium som ska förklara varför Freemantle målar så bra och så speciellt som han gör. Jag ska inte säga att King direkt tappar tråden, men möjligen är det så att boken inte riktigt utvecklas så som jag hade tänkt mig det hela. Den massiva längden på drygt 600 sidor blir tydlig under några partier i boken och den kunde sannolikt ha redigerats lite hårdare. Sen är jag inte riktigt imponerad av det ”onda” i historien, men det är egentligen bara detaljer. Jag inser att min kritik framstår som hårdare än vad jag egentligen vill – det handlar alltså inte om att jag blir besviken, bara kanske inte helt nöjd.
   Som vanligt är det en vansinnigt välskriven bok i samma anda som Bag of Bones och Lisey's Story. En skillnad är förstås att det inte handlar om en författare men väl en konstnär. Den tydliga trenden med tecknare och konstnärer som tagit sig in i Kings storys de senaste åren (Kingdom Hospital, The Dark Tower, Cell, ”Stationary Bike”) får mig att undra om King nyligen fått ett eget intresse för det konstnärliga som han inte delat med sig av offentligt. Jag skulle nästan våga sätta en slant på det.
   För övrigt är Duma Key den första romanen i jag-form sedan Dolores Claiborne. Det funkar fint, King är ju som bekant duktig på att berätta historier om folk som berättar historier, vilket det är tal om här. Även Florida-miljön fungerar, men jag har en känsla av att King får vara lite sparsmakad med Florida-historierna. Redan nu, efter blott ”The Gingerbread Girl” och Duma Key, känner jag mig lite mätt på miljön…
   Ingen fullträff för mig, men en bra bok hur som helst. Betyget blir tre Följeslagare av fem möjliga.
Först publicerad i Följeslagarna #234 - 2008-02-03
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.