RECENSION
Doktor Sömn
(Originaltitel: Doctor Sleep)
Format: Bok • Översatt av Boo Cassel, Albert Bonnier Förlag (2014)
Doktor Sömn tar vid ungefär 35 år efter The Shining. Danny Torrance, eller Dan som han kallas nu, är vuxen men han kämpar fortfarande med minnena från The Overlook och som vuxen är han väldigt lik sin far. Precis som honom är han alkoholist och precis som sin honom går han runt och bär på en massa ilska. Dock gör han något som hans far inte gjorde, han går på AA-möten. Något som ska visa sig rädda hans liv. Dan arbetar på vårdhem där människor i livets slutskede vårdas och det är här han hjälper dem komma över till andra sidan. Det är därför han går under namnet Doktor Sömn vilket också är bokens titel.Till detta lägger King Abra. En flicka som har en starkare förmåga än den Dan hade som barn eller har nu som vuxen. Hon har ända sedan hon föddes försökt visa sina föräldrar när någon dåligt ska hända. Detta var dock inget de förstod när hon var liten och inte kunde uttrycka sig. När hon blir äldre märker de att något inte står rätt till och när hon ser hur de oroas döljer hon sin förmåga i stället för att använda den.
Vi har alltså två karaktärer nu som har en förmåga och som alltid när någon har något finns det de som vill ta den ifrån dem. Här är det en grupp som går under namnet Den Sanna Knuten. De utger sig för att vara folk som bor i sina husbilar och ingen som ser dem har egentligen någon anledning till att misstänka att det inte är just så. Men eftersom detta är en King-bok är naturligtvis inget vad det verkar. Vad denna grupp vampyrer är ute efter är människors rädsla. De äter den på samma sätt som vampyrer suger blod. De suger den ur folk som är rädda. Det är därför de dras till ställen där katastrofer ska ske. De finns då där och suger skräcken och förtvivlan ur människorna. Men det finns något som de gillar ännu mer och det är att tortera barn med den förmåga Dan och Abra har. Får de göra det kan de leva gott och länge…
Det är inte värst vanligt att King skriver uppföljare men här har han gjort det. Han har dessutom gjort det så läsaren egentligen inte behöver ha läst första boken, The Shining. Det underlättar om man gjort det och man får en större behållning av Doktor Sömn om man gjort det men man klarar sig om man inte gjort det. Doktor Sömn är en värdig uppföljare men jag konstaterar samtidigt att den inte på långa vägar är lika skrämmande som The Shining.
Som vanligt är King fantastisk på att forma sina karaktärer och man kan inte låta bli att gilla dem. Inte ens de som är elaka. Mycket för att de egentligen inte är elaka. Visst de torterar och dödar människor men de gör det för att de måste för att överleva och inte för nöjes skull. När det gäller Dan beskriver King honom perfekt. När vi får uppleva hans ångest över vad han gjort påverkad kan man inte låta bli att känna för honom. Även Abra och medlemmarna i Den Sanna Knuten är bra beskrivna och känns väldigt levande. Ibland känns kanske boken lite för lite som en uppföljare när King fokuserar på annat än Dan men för det mesta är den precis sådär bra som man hade hoppats på.
Jag gillar Doktor Sömn och betyget blir fyra Följeslagare av fem möjliga.
HANS-ÅKE LILJAEn uppföljare behöver ju inte nödvändigtvis vara "Föregångaren 2", där man bara ger publiken mer av samma vara, och oftast sämre. Därför känns det bra att Doktor Sömn krävde 30+ år på sig att bli påhittad, skriven och publicerad. King behövde uppenbarligen tiden för att komma på vad han vill säga med karaktärerna, och löste det genom att låta dem bli lika mycket äldre.
Nu kan ju i och för sig den petige King-läsaren påpeka att det var ju i princip exakt vad som hände när Jack Sawyer i The Talisman blev 30 år äldre i Black House, och visst det finns väl vissa likheter. Det känns inte som någon högoddsare att Black House hjälpte King en bit på vägen till denna historia.
Det är gott om passningar till The Shining och några karaktärer känns igen, men kanske inte just Danny. Han är ju en helt annan människa nu som växt upp och gått i sin fars destruktiva fotspår, men när han når absoluta botten hittar han kraften att rycka upp sig och hamna i ett nytt liv där han har en mening, ett ansvar och helt enkelt inte får svika. Sen får han en själsfrände i Abra och ett riktigt otrevlig gäng efter sig. Spännande värre.
En liten detalj att knorra över är att King tydligen sett sig tvungen att se till att Danny och Abra har en annan koppling till varandra utöver att de delar samma typ av förmåga, och den kopplingen blir lite väl fjantig kan jag tycka.
Men jag gillar boken. Jag kom lätt in i den, mycket på grund av att det var ett kärt återbesök om än ett totalt nytt sådant. Klart värd fyra Följeslagare av fem möjliga.
ANDERS JAKOBSONPublicerad 2014-05-23
