RECENSION
Den Gröna Milen
(Originaltitel: The Green Mile)
Format: Bok • Översatt av John-Henri Holmberg, Bra Böcker (1999)
När Stephen King skrev och publicerade Den Gröna Milen 1996 var det ett stort experiment från hans sida. Han hade bollat med idén till storyn i sitt huvud i flera år, men inte lyckats få till det tillräckligt bra för att kunna få ned det på papper, men så när idén om att ge ut en bok i delar, en del per månad under ett halvår, kom upp såg han sin möjlighet att "bli av med sin idé".Att ge ut romanen i en serie böcker var dock inte Kings idé. Det var hans agent Ralph Vicinanza som hade diskuterat med en engelsk förläggare om att återuppta den serieutgivning som Charles Dickens använde sig av och låta en modern författare använda sig av samma metod. Valet föll på Stephen King som tände direkt på denna udda idé. Ha i åtanke att 1996 också var året som han gav ut tvillingromanerna Desperation och The Regulators - 1996 måste ha varit Kings knäppaste år!
King såg möjligheten att ha full kontroll över sina läsare. För första gången kunde läsaren inte bläddra fram till slutet för att se i förväg hur berättelsen slutar (om man nu är lagd åt det hållet). Så böckerna, sex till antalet, kom ut en och en. Så även i Sverige, fast ett år senare, och tyvärr blev hela grejen med en bok i månaden lite haltande och vissa delar blev försenade plus att det kom ett jobbigt två månaders uppehåll mellan två delar på grund av sommaren, vilket kändes allt annat än smidigt.
Anledningen till att King valde att publicera boken på nytt i ett komplett band berodde på att trots att böckerna var tunna pocketböcker så blev det inte alls speciellt billigt att köpa alla sex delarna. Priset blev bra mycket högre än vad en normal inbunden bok kostar i USA, så en samlad volym var nästan ett måste. Lustigt nog förutsätts det av ägarna till den samlade volymen att de läst de individuella delarna, eftersom Kings nya inledning avslöjar rätt mycket av berättelsen som ska följa. Ett varningens ord till de som ännu inte läst Den Gröna Milen men som köpt den samlade volymen: hoppa över inledningen!
Berättelsen handlar om hur den gamle Paul Edgecombe sitter på ett ålderdomshem och skriver ned sina minnen från tiden som vaktchef vid block E på Cold Mountain fängelset. Block E är där de dödsdömda sitter och väntar på att få gå sin sista mil, i detta fall sin sista gröna mil eftersom golvet är en grön linoleummatta, till rummet där den elektriska stolen Gamle Gnisten står och väntar på dem. Paul minns året 1932 då John Coffey hamnade på milen. John Coffey, en jättelik efterbilven neger (för det var så man kallade svarta på den här tiden) som tagits på bar gärning med två döda, nakna småflickor i hans armar. "Jag kunde inte hjälpa det", sa John Coffey när de tog fast honom, "Jag försökte ta tillbaks det, men det var för sent.". Klart han är skyldig, eller är han det…?
Block E har även fler fångar; den nervösa, svaga lilla skalliga fransmannen Eduard Delacroix som av någon anledning retar upp den elake fångvaktaren Percy Wetmore så mycket att hans död blir den kanske mest grafiska och grymma någonsin i Kings värld, samt den vilda och galna William Wharton som gör allt han kan för att ställa till det för vakterna och medfångarna, och som faktiskt har en mer betydande roll i berättelsen i sin helhet än vad man kan tro från första början.
Det finns även en annan liten figur på Den gröna milen som först kanske ses som obetydlig, men som egentligen har en väldigt central roll: Mr Jingles, en smart liten mus som blir Delacroix vän och hans enda tröst i väntan på den sista gröna milen.
Men det är ändå runt John Coffey, vars initialer inte är någon tillfällighet, det hela kretsar. Paul blir allt mer fascinerad av den tystlåtne och gråtande giganten. Paul tvivlar på att han är skyldig till sitt brott, och till slut blir han mer och mer övertygad om att John Coffey omöjligtvis har begått det brott han dömds till döden för. Det händer mycket 1932 som får stora konsekvenser för Pauls liv, både det han levde då och det han lever nu när han sitter och minns.
Den Gröna Milen är en väldigt bra bok. Det som nästan är bäst med den är den varma ton berättelsen återges i. Paul Edgecombe är en man som levt ett långt liv och på ålderns höst känner han att det är dags att skriva ned vad som egentligen hände 1932 och det berättas för oss med en gammal mans enkla, avslappnade stämma. I tredje person hade nog inte berättelsen blivit lika smidig.
I och med att den ursprungliga svenska utgivningen var så oregelbunden var det bra att Paul började nästa del med att upprepa lite vad han hade berättat i delen innan, men så här i samlad form känns det lite hackigt. King skriver i sin inledning att han har haft planer på att skriva om Den Gröna Milen ytterligare en gång så att den blir den roman han ursprungligen hade tänkt sig. Även om jag inte tror att det kommer att hända så skulle nog vissa små fadäser ordna till sig då. Det finns bland annat någon referens till "att titta på TV", men 1932 fanns det väl ingen TV?
Med tanke på under vilka förutsättningar Den Gröna Milen skrevs så kan man inte bli annat än imponerad. Här fanns det ingen tid för revideringar och putsningar. Ibland är det spontana att föredra.
På grund av en bra story som innehåller allt från skräck till sorg, berättad med en varm och behaglig röst delar jag ut 4 stolta Följeslagare av 5 möjliga till Den Gröna Milen.
ANDERS JAKOBSONJag kan bara instämma i Anders positiva ordalag och säga att Den Gröna Milen helt klart är en av Kings bästa böcker. Det enda som jag inte gillar med den svenska översättningen är att de översatt Old Sparky med Gamle Gnisten, det låter som om han skriver om en gammal häst…
Trots detta får det dock 4 väldigt starka Följeslagare av 5 möjliga.
HANS-ÅKE LILJAFörst publicerad i Följeslagarna #52 - 1999-05-31
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
