RECENSION
Stephen King’s The Dark Tower: A Concordance Volume 2
Format: Bok • Av Robin Furth, Scribner (2005)
Precis som volym ett av denna konkordans till Kings Magnum Opus är det knappast en bok man läser från pärm till pärm. Den här typen av böcker fungerar inte riktigt så. Man ska nog plocka fram den här när man läser någon av de tre böcker som den täcker upp (de tre sista delarna i The Dark Tower-sagan) och stöter på något uttryck eller ord eller för den delen person eller plats som man inte kan placera.Med hela The Dark Tower-sagan bakom sig fungerar det dock ganska bra att läsa här och där i boken och få en viss behållning. Speciellt intressant för mig kändes bokens appendix där man kan läsa om dialekter och uttryck, få en snabb genomgång av – ja, hela serien i en grundläggande tidslinje, lite historik och några kartor. De här bitarna kunde till och med att fått ta lite mer plats då det är mer intressant än själva uppslagsdelen av boken. Dessutom kunde någon mer erfaren illustratör än författarinnan själv fått rita ihop ett par snygga och lite mer autentiska kartor…
Några frågor som poppar upp i mitt huvud när jag bläddrar bland sidorna är bland annat hur mycket hjälp av King Robin Furth egentligen haft när hon skrivit ihop boken. Hon har ju definitioner på alla uttryck etc som går att hitta, med sidreferenser. Jag undrar – utan att använt en enda sidreferens ännu – om man verkligen kan hitta alla förklaringar bara genom att läsa The Dark Tower-böckerna? Då jag å ena sidan betvivlar det, blir jag å andra sidan osäker när hon i några enstaka tillfällen skriver att ”vi får ingen förklaring till detta uttryck”. Det indikerar ju att King inte funnits där med sin egen förklaring.
Något annat som jag grunnat över är hur mycket King egentligen hade klart gällande språk och kultur för världarna han hittat på. Anledningen till att jag undrar är att jag ser vissa ologiska mönster i ”high speech” utifrån de exempel som ges. Om man jämför med världens mest kända trilogi – ”Lord of the Rings” – så hade Tolkien tänkt ut allt så himla väl, hittat på språk som man med spetskompetens kan tala idag och imponerande historier om alltings ursprung. Kings version känns lite minimal i jämförelse.
Ändå imponeras jag av Kings verk (återigen) när man får allting koncentrerat som i denna bok. Robin Furth gjorde helt rätt i att dela upp konkordansen i två volymer (volym två är dubbelt så tjock!) – som en 700 sidor tjock bok hade man inte orkar med den. Hon anger vid vissa återkommande uttryck att det finns mer att läsa i volym ett. Helt rätt gjort.
Är man ett stort The Dark Tower-fan (och det inkluderar i detta fall att man har de inbundna utgåvorna från Viking 2003 och Grant/Scribner 2003-2004, eftersom sidreferenserna går till dessa böcker) så bör man ha Robin Furths konkordans. Den är inte oumbärlig men ändå ett måste. Betyget blir högt snarare utifrån användningsvärdet än läsupplevelsen – 4 Följeslagare av 5 möjliga.
ANDERS JAKOBSONJag håller med Anders. Robin Furths konkordans är verkligen en speciell bok. Har man inte läst The Dark Tower-böckerna eller inte gillar dem kan man lika gärna hoppa över den här (och den första) boken. Man kommer ändå inte att läsa den. Planerar man att läsa böckerna kan man ha den som ett uppslagsverk under resans gång… men då får man passa sig så man inte tittar för mycket och får handlingen avslöjad för sig. Gillar man serien tycker jag både volym 1 och 2 är måsten i samlingen. Mitt betyg blir 3 Följeslagare av 5 möjliga.
HANS-ÅKE LILJAFörst publicerad i Följeslagarna #201 - 2005-05-01
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.