RECENSION

Drömfångare
(Originaltitel: Dreamcatcher)

Format: Biofilm  •  Regisserad av Lawrence Kasdan (2003)

Jag väljer att citera mig själv ur recensionen av boken Dreamcatcher:
   ”Hur filmskaparna ska lyckas göra en vettig film av Dreamcatcher har jag svårt att förstå. Historien är oerhört komplicerat berättad - en händelse kan utspela sig i olika tider, på olika platser på en och samma sida. Inte alls så mystiskt som det kan verka, när man läser det, men på film kan det bli förvirrande. Dessutom är en person inlåst i sitt eget huvud, symboliserat av ett kontor och ett lager… Okej, jag vet att det där lät riktigt förvirrat, men det är ganska glasklart i boken. Hur som helst tror jag att en eventuell film kan bli ganska så meningslös och slarva bort en bra story.”
   Nu är filmen här och hur har filmskaparna lyckats? Jo, mot all förmodan helt okej. Första halvan av filmen är till och med mycket bra. Bokens introduktion av de fyra huvudpersonerna följs fint och troget. Snart hamnar vi i vinterstugan ”Hålet i väggen” och manusförfattaren löser på ett smart sätt förklaringen av Jonseys mentala minneslager, som för övrigt gör sig riktigt fint på film.
    Så sakteliga vävs det riktigt övernaturliga in och Jonsey och Beaver stöter på McCartney som verkar ha ont i magen... Mycket roligt och plågsamt att se på och sen exploderar det – bokstavligen – i en mindre orgie av blod och monster…
   Så långt allting väl. En tid innan filmen kom läste jag en rejäl sågning av filmen från en som sett en testvisning. Jag tror inte personen i fråga hade läst boken, och har man inte det (eller inte är ett allmänt fan av Stephen King och/eller sliskig skräck) kan det vara en smula svårt att acceptera det som händer under filmens andra hälft. Mr Gray gör entré i en rad olika skepnader (den första är faktiskt riktigt usel) och bokens utdragna biljakt har förenklats avsevärt, vilket jag i och för sig inte har några större invändningar emot förutom att det känns som det går en smula för fort framåt.
   Kvar har vi då slutet som tyvärr blir en rejäl besvikelse för de som läst boken. Jag vet inte vad det är, men kan det vara så att King skriver för ”svåra” slut eftersom de alltid blir omgjorda till något sämre på film? I boken Dreamcatchers fall så sker mycket av själva upplösningen på ett mentalt plan, men något sådant gör sig inget vidare på film. Istället har man valt ett mer actionbetonat slut där vissa väsentliga delar av grundhistorien har skrivits om till det betydligt sämre. Ja, ni kommer själv att förstå vad jag menar, och knappt tro era ögon. Att King i intervjuer talar så väl om filmen (”det är min bok från pärm till pärm”) förstår jag inte. Han måste ha fingrarna i kors bakom ryggen för det är en riktig slakt av slutet…
   Men trots det tycker jag ändå att Drömfångare är en godkänd film. Första hälften gillar jag riktigt mycket. Samspelet mellan de fyra är mycket bra. Gamla skateboardproffset Jason Lee (Beaver) har alltid varit en personlig favorit, men det är ju Damian Lewis som får dra det stora lasset som Jonsey. Morgan Freeman levererar några hårda repliker men känns ändå helt fel för rollen. Han är filmens stora affischnamn men ger inget bestående minne.
   Specialeffekterna får väl betyget knappt godkänt. De fungerar men kunde varit bättre. Lite smått misslyckat är ”skitvesslan” som med sin mun på fel ledd ärligt talat ser ut som ett kvinnligt könsorgan med tänder… Mer komiskt än läskigt med andra ord!
   Mitt slutbetyg blir 3 Följeslagare av 5 möjliga. Godkänd som sagt, men tyvärr inte mer.
Först publicerad i Följeslagarna #165 - 2003-04-14
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.