RECENSION

The Green Mile

Format: Biofilm  •  Regisserad av Frank Darabont (1999)

Reaktionerna från USA var så positiva att de verkade osannolika. I och med detta och det faktum att den var gjord av Frank Darabont, mannen som gjorde den utmärkta filmen The Shawshank Redemption, hade jag, antagligen omänskligt, höga förhoppningar på denna film när jag gick och såg den.
   Efteråt kunde jag bara konstatera att den uppfyllde mina förväntningar till 100%!!! Jag kan bara konstatera att detta är en av de bästa filmerna jag någonsin sett! Den följer Kings bok till 99%. Det Darabont valt att minska lite på är runtomkring historien, den delen där den äldre Paul berättar sin historia. Även om denna del kortats finns dock syftet med den kvar. Det som försvunnit är den elake vårdaren som trakasserade Paul. I filmen skriver Paul inte heller ner sin historia utan berättar den direkt för Elaine, över en kopp te. Överlag har historien med den äldre Paul kortats, något som i detta fall är positivt eftersom det antagligen inte hade blivit lika bra som i boken. Jag vill även tillägga att det var ett smart drag att använda en annan skådespelare, och inte Tom Hanks, i scenerna där Paul är gammal. Det hade troligen blivit svårt att få unge Hanks trovärdig som gammal gubbe.
   När det gäller skådisarna är det bara att konstatera att Darabont lyckats utmärkt med att plocka ut rätt person till rätt roll. Jag hade mina tvivel innan jag såg filmen, bland annat när det gällde Michael Jeter (Eduard Delacroix), Barry Pepper (Dean Stanton) och Jeffrey DeMunn (Harry Terwilliger). Det visade sig dock snabbt att jag oroat mig i onödan, de fixade sina roller galant. Även övriga skådespelare gestaltar sina rollfigurer på ett utmärkt sätt. En som i min mening verkligen gör en bra insats och utmärker sig lite utöver de andra är Doug Hutchison, som den extremt grymme Percy Wetmore. Man riktigt känner hur ond han är och en Oscar vore verkligen på sin plats här!
   Finns det då inget som är dåligt med The Green Mile? Det var några saker som jag var orolig för innan jag såg den, förutom vissa skådisar. Dels var jag orolig för att de skulle ha överdrivit Coffeys storlek, att det skulle se ut som om han hade en överkropp som var en meter och ben som var två meter, vilket ju inte skulle sett så värst bra ut. Så blev det nu lyckligtvis inte, man accepterar hans längd direkt, utan minsta tvivel. Det andra jag var orolig för var hur de skulle lösa problemet med att Coffey ska göra sig av med det onda han "tar hand om". Även detta löstes dock på ett bra sätt. Visserligen ser det lite konstlat ut men det kan jag leva med. Det ser ut precis som King beskrev det i boken.
   För att då återgå till frågan, finns det då inget dåligt med The Green Mile? Svaret måste bli: NEJ. Det låter lite underligt även i mina öron men jag kan inte komma på något som jag skulle vilja ändra eller ta bort. Detta är den perfekta filmen, både som "film" och som "Stephen King-film".
   Betyget är alltså solklart, det blir 5 Följeslagare av 5 möjliga!
Det är otroligt svårt för mig att skriva den här recensionen, för mitt under filmen i biosalongen kom jag på att jag har gjort något väldigt dumt. Jag har läst böckerna/boken två gånger, jag har läst manuset tre gånger, jag har följt varenda steg filmen tagit framåt under de senaste två åren, och varför då? Jo, för att jag aldrig någonsin har sett fram emot en film så mycket som jag gjort inför The Green Mile.
   Resultatet blev då tyvärr att jag inte direkt blev överraskad i biosalongen - The Green Mile blev inte den världsomvälvande upplevelse jag hade hoppats på. Hur ofta ser man en film för första gången och kan i princip varenda replik?
   Men det hindrar inte att The Green Mile var en fantastisk film. Det känns fortfarande helt overkligt att jag sett den - det är väl den här otroliga förberedelsen som spökar antar jag. Som Kingfilm kan man inte klaga, filmen följer boken så exakt det går i filmens värld, vilket förklarar varför den blev tre timmar lång. Det är så lång tid som krävs för att berätta en Kinghistoria så troget som möjligt och låt för all del inte tiden chocka er, det känns absolut inte som tre timmar.
   Det finns dock några kritiska punkter mot slutet där tempot är väldigt långsamt, men sitter man och kan historien känns det som det inte gör något, men det kan ju vara betydligt jobbigare för de som inte läst förlagan.
   Det som gladde mig mest var att de scener i historien som mycket väl kunde ha blivit fiasko på film, blev alldeles lysande. Jag tänker först och främst på Eduard Delacroix avrättning som i boken är ganska grafiskt beskriven och väldigt, väldigt hemsk. Här återspeglas det hemska mycket effektivt i ögon och ansiktsuttryck på de som bevittnar avrättningen, istället för överdrivna "gore"-effekter. Dessutom fylls biosalongen av ett väldigt obehagligt elektroniskt brum under samtliga avrättningar som helt klart ökar spänningen (det var inte menat som en vits!).
   Det andra jag tänker på är de tre scener när John Coffey andas ut de här svarta flugorna. Det kunde ha blivit hur larvigt som helst, men ser bra och "trovärdigt" ut på duken, speciellt som de övriga skådespelarna ser lika förvånade ut varje gång. Överlag tycker jag att den övernaturliga biten har framställts på ett mycket bra och smidigt sätt. Det hade jag inte förväntat mig.
   Den bästa scenen i hela filmen är när John Coffey hittas med de två döda flickorna i armarna och ger ifrån sina "omänskliga" vrål (av sorg). Oerhört gripande och den gigantiska Coffey tillsammans med två små blodiga flickor blev en bestående bild.
Michael Clarke Duncan gör John Coffey bra. Under större delen av filmen känner man verkligen för karaktären. Han gråter ju nämligen hela tiden. Dock tror jag att hans få minuter i filmen inte kommer att räcka till en Oscarsnominering, trots att rollen är stor. Det är för lite speltid för Duncan.
   Det finns ingen i rollbesättningen som är dålig. Faktum är att alla i de större birollerna är lysande. Vår gamle bekant Doug Hutchison gör Percy Wetmore som det arsle han ska vara, och likadant med Sam Rockwells tolkning av Billy the Kid. Micheal Jeters Eduard Delacroix och Harry Dean Stantons Toot-Toot var inte riktigt som jag hade tänkt mig, men absolut bra och David Morses Brutal var precis som han skulle vara. Synd att Morse har ett så snällt ansikte bara.
   Och så Tom Hanks som är ett proffs. Man behöver inte säga mer än så.
   Frank Darabont har verkligen lyckats bra med filmen. Miljöerna känns genuina och replikerna sägs på helt rätt sätt, så nog är han värd en Oscar för bästa regi! Dessutom har han gjort några visuella scener som känns väldigt smarta, som den röda målarfärgen som sakta sipprar ned längs en vägg likt blod…
   Men - jag ger "bara" 4 Följeslagarne av 5 möjliga till The Green Mile. Om jag inte hade peppat så otroligt mycket inför filmen hade det kanske blivit en femma, men synden straffar sig själv. Hur som helst kan jag inte vänta tills jag får se den en andra gång…
Först publicerad i Följeslagarna #82 - 2000-02-14
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.