RECENSION

The Mist

Format: Biofilm  •  Regisserad av Frank Darabont (2007)

Som vi har väntat på den här filmen! Jag tror att The Mist har legat och lurat i bakgrunden ända sedan jag började följa Stephen King-nyheter på Internet någon gång 1996-97. Och då och då under de senaste åren har vi fått små meddelanden från Frank Darabont där han sagt att ”min nästa film blir The Mist /…/ jag har precis skrivit klart manuset /…/ snart börjar jag med The Mist” och så vidare. Och nu är den äntligen här.
   Det har varit värt all väntan för Darabont har återigen lyckats få till en mycket lyckad adaption av en King-historia. Efter ett kraftigt oväder åker David Drayton (Thomas Jane) in till samhället med sin son Billy (Nathan Gamble) och grannen Brent Norton (Andre Braugher) för att köpa livsmedel. Knappt har de kommit in i butiken förrän en tjock dimma drar in över staden och kapslar in affären. I samband med detta rusar en man (Jeffrey DeMunn) in i butiken och gormar att något i dimman tog hans kompis. Snart börjar det instängda folket interagera med varelserna som dimman för med sig - gigantiska livsfarliga insekter och massiva monster, och frågan är hur man överlever attacken och kan man komma ifrån detta fängelse?
   (Visst är det ett fängelse – Darabont gör ju bara King-filmer satta i ett fängelse…)
   Upplägget är klassisk Stephen King. Han skapar ett litet minisamhälle med en rejäl buffé av karaktärer som spricker upp i olika grupperingar. Först är det de som tror att det finns något därute och de som inte gör det, och sen, tack vare den ultrareligiösa Mrs Camody (Marcia Gay Harden) blir det andra bristningar. Skådespelet är mycket tätt och bra och allting förstärks av det lätt dokumentärartade intensiva och ständigt rörliga bildspråket, inspirerat av tv-serien "The Shield" från vilken Darabont plockade med sig fotograf och kameramän.
   Filmens egentliga brist är specialeffekterna som både är bra och dåliga. Monsterdesignerna, gjorda av tecknaren Bernie Wrightson (Creepshow, Cycle of the Werewolf), är bra - speciellt det absolut sista monstret i filmen, och animeringarna är också överlag bra, men specialeffektsmakarna Café FX har inte riktigt lyckats få alla specialeffekter att riktigt smälta in i filmen. Det är antingen någonting med texturen eller ljussättningen som inte riktigt fallit på plats. Här kan det rasande tempo filmen spelades in i, ett önskemål från Darabont för att skapa en rå och klassisk känsla, påverkat kvaliteten på effekterna. Jag tycker att det är lite synd, men får inbilla mig att man ska se monstren som något udda i och med att de kommer från en annan värld.
   En av de bästa bitarna i filmen är faktiskt slutet, de fem absolut sista minuterna. Lustigt nog är detta Darabonts enda egentligen tillägg till Kings historia. Originalnovellen hade ju som ni vet inget definitivt slut, vilket har varit en av anledningarna till att det dröjt att göra filmen, men Darabont har hittat på något som inte liknar någonting annat. När jag hade sett filmen för första gången satt jag nästan och skälvde av obehag efter det mycket deprimerande slutet.
   Vid upprepade tittar kan man uppleva filmen lite långsam mellan actionsekvenserna, men i det stora hela är The Mist en mycket bra skräckfilm. Tät, intensiv och framför allt skräckinjagande, och troligen den bästa filmatisering av en King-historia vi fått hittills.
   Och utifrån det perspektivet finns det inget annat betyg än fem Följeslagare av fem möjliga.


Jag kan inte annat än att hålla med i vad Anders säger. The Mist är en riktigt bra film, kanske lite svag när det gäller vissa specialeffekter men när man ser filmen spelar det inte så stor roll, allt annat är så bra.
   När sen filmen är slut sitter jag där med gåshud över hela kroppen av det mäktiga slutet. Det är lika deprimerande och chockerande som det är bra. Förmodligen ett av de bästa filmslut som gjorts.
   Betyget blir bra, fem Följeslagare av fem möjliga.
Först publicerad i Följeslagarna #239 - 2008-06-01
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.