RECENSION

Sommardåd
(Originaltitel: Apt Pupil)

Format: Biofilm  •  Regisserad av Bryan Singer (1998)

Sommardåd är historien om unge Todd Bowden som är en duktig student ("apt pupil"), speciellt intresserad är han av förintelsen och på sin lärares initiativ studerar han vidare på stadens bibliotek.
   En dag ser han en man på en buss som ser bekant ut och under en månads tid studerar han mannen, fotograferar honom, tar hans fingeravtryck och får till slut ihop tillräckligt med bevis för att kunna konstera att mannen är Kurt Dussander, en av förintelsens grymmaste bödlar. När han konfronterar mannen hävdar denna att han är amerikansk medborgare och heter Arthur Denker, men när Todd lägger fram det ena beviset efter det andra kan han inte förneka sin riktiga identitet.
   Vad vill du?" frågar han Todd. "Jag vill veta mer, det som de inte berättar i skolan" säger Todd och Kurt/Arthur börjar berätta allt, den ena historien mer otäck än den andra. Eftersom Todd har en sådan definitiv hållhake på Kurt har han inget annat val än att lyda pojken, och när Todd en dag dyker upp med ett paket innehållande en naziuniform väcks det gamla livet upp igen.
   Samtidigt blir Todd allt mer påverkad av det han får höra. Trots att han skräms av historierna kan han inte låta bli att be om att få höra mer, och till slut blir han påverkad på ett annat sätt.
   En dag berättar Kurt att han skrivit ner allt om hur Todd letat upp honom och hur Todd tvingade honom att berätta allt. Dokumenten finns bevarade i ett bankfack som endast Kurt kan öppna, om det inte är så att han dör och bankfacket kan öppnas av bankmännen. Helt plötsligt byter makten sida och det är Kurt som har en hållhake på Todd och de två beslutar att de nu är klara med varandra och skiljs åt.
   Men så, efter en tid, ringer det i Todds telefon. Kurt berättar att han drabbats av en hjärtattack och ber Todd att komma och hjälpa honom. Vad Todd inte vet är att hjärtattacken uppstod när Kurt försökte mörda en luffarliknande typ, som det nu blir Todds uppgift att ta itu med...
   Sommardåd är en film som är både obehaglig och fascinerande. Förintelsen är i mitt tycke en stor svart fläck i vår historia och att den än idag påverkar folk på fel sätt är ruggigt. Filmen är också ett exempel på maktbalans och hur ondskan både kan födas och väckas till liv. Sommardåd i bokform är en av Kings absolut bästa verk. Historien är blott 200 sidor lång men ändå en formidabel uppvisning av Kings storhet, speciellt som ondskan är något verkligt och inte något övernaturligt monster. Med andra ord var det upplagt för en riktigt bra film, men...
   Något saknas. I media har fokuseringen kring den här filmen hamnat på det faktum att det är regissören Bryan Singers uppföljare till "De Misstänkta", en film inte jag sett, snarare än "en ny King film" vilket tyvärr har en negativ klang, med tanke på all skit som kommit ut. Singer har i och för sig följt berättelsen ganska bra, med de naturliga förändringar som alltid blir när man för över ord till film, men det känns som det är lite tunt berättat varför det blir som det blir och slutet är rejält ändrat. Man kan säga att filmen slutar lite tidigare än "boken", något som egentligen inte försämrar helhetsintrycket då filmens slut blir mer öppet och mörkt, men är man angelägen om att filmer ska följa böcker till punkt och pricka så blir man självklart besviken.
   Sommardåd hamnar därför i det här mellanskiktet av King filmatiseringar. Den är inte dålig på något sätt - strålande skådespelarprestationer, speciellt Sir Ian McKellen i rollen som Kurt/Arthur, bra filmat och inga pinsama specialeffekter alls - utan problemet ligger i att den blev lite fattig, så att säga.
   Därför delar jag ut 3 av 5 möjliga Följeslagare.
När jag såg filmen första gången tyckte jag att den var urkass. Jag tyckte att handlingen var alldeles för tunn och jag gillade INTE det nya slutet, jag var djupt besviken... detta skulle ju bli en kanonfilm! Nu har jag även sett den på bio (första gången var det på en förhandskopia på video med taskig bild) och tycker nu att den är bättre än jag tyckte första gången, ganska så mycket bättre faktiskt. Detta beror antagligen på att jag innan första gången hade berättelsen purfärsk i minnet. Dock tycker jag fortfarande att handlingen är alldeles för tunn, mycket har blivit utelämnat, detta kan jag dock leva med. Slutet kan jag dock inte leva med, jag gillar fortfarande inte gillar slutet, berättelsens slut är så mycket bättre och att ändra på det borde anses som brottsligt...
   Om man ser filmen utan att ha läst berättelsen så tycker man säkert att den är kanon (lite The Shining-syndrom), men om man läst den kan man inte bli annat än besviken. Därför får den endast 2 Följeslagare utav 5 möjliga.
Först publicerad i Följeslagarna #22 - 1998-11-02
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.