RECENSION

Det: Kapitel 2
(Originaltitel: It: Chapter 2)

Format: Biofilm  •  Regi: Andy Muschietti (2019)

Så var då äntligen den andra Det-filmen här. Vi har väntat i två år och förhoppningarna är skyhöga och det mesta lever upp till förväntningarna. Bill Skarsgård är lysande som Pennywise även den här gången. Skådespelarna som gör The Losers Club som vuxna är lysande castade. De ser verkligen ut som barnen i vuxen ålder. Handlingen följer boken rätt bra även om man också i denna tagit sig lite friheter. Men allt lever tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna.
   Första halvan av filmen där vi fÃ¥r se Ã¥terföreningen av vÃ¥ra förlorare är riktigt bra, men sen när vi gÃ¥r in i andra akten, den där de ska göra upp med Pennywise en gÃ¥ng för alla sÃ¥ blir det lite för mycket. Alla mÃ¥ste fÃ¥ sin tid med Pennywise och i och med att de är sÃ¥ mÃ¥nga sÃ¥ blir det en hel del fighter. Alla är visserligen väldigt fantasifulla och snyggt filmade men det blir totalt sett lite för mycket och det känns samtidigt som man lagt mer krut pÃ¥ att göra dem visuella i stället för att göra dem läskiga. De är snygga att se pÃ¥, men det blir aldrig riktigt läskigt.
   När det gäller slutet sÃ¥ var det kanske det jag oroade mig mest för. Bokens slut är svÃ¥rt att fÃ¥nga pÃ¥ film och det vi fick i TV-serien vill vi inte se igen. Här gÃ¥r man en annan väg men tyvärr blir det ett ganska platt slut. Det känns som om det gÃ¥r väldigt lätt att besegra Pennywise och det känns aldrig riktigt som om han har en chans.
   Sammanfattar man detta tycker jag ändÃ¥ att Det: Kapitel 2 är en bra film. Den är väldigt snyggt gjord och man väver skickligt ihop dÃ¥tid och nutid men det största problemet är att det aldrig blir riktigt otäckt (förutom i nÃ¥gra enstaka scener). Betyget blir därför lite lägre för del tvÃ¥ än första filmen som fick en stark fyra. Här nöjer jag mig med en stark trea.
Till att börja med ska jag säga att i ett helhetsperspektiv är jag fullt nöjd med vad Andy Muschietti och hans manusförfattare gjort för att förvandla vad som sannolikt är min favoritbok av Stephen King till en - i dagsläget - fem timmar lång historia fördelat på två filmer. Det har ändrats en del här och där, men på något vis med en respekt för grundmaterialet. Essensen finns där även om formen kanske förändrats.
   Jag gillar även att idén med att dela upp filmerna efter tidsperioderna och inte berätta historien omlott som i boken blir väldigt mer logisk nu när film tvÃ¥ kommer efter tvÃ¥ Ã¥r. Den första filmen blir det förflutna, det som bÃ¥de karaktärerna och tittaren behöver minnas för att komma fram till konklusionen av hela historien. Sist tyckte jag att historien gick lite för fort fram, men nu blir det som sagt logiskt. Att vi dessutom fÃ¥r nya scener med de yngre versionerna av karaktärerna i denna film gör att allting knyts ihop pÃ¥ ett mycket bra sätt. Jag har levt med dessa karaktärer i över 30 Ã¥r och är väldigt förtjusta i dem och gillar hur de tagits hand om här.
   Därmed inte sagt att Det: Kapitel 2 är felfri. Den är tre timmar lÃ¥ng och även om det inte känns tidsmässigt sÃ¥ känns det i berättandet. Det är nÃ¥got varv för mycket när vi närmar oss upplösningen. Jag kan inte direkt säga att nÃ¥got skulle lyfts ut, men det blir lite tungtrampat inför finalen som inte riktigt är som King skrivit den (vilken är omöjlig att filma) men heller inte lika anti-klimaktiskt fjantig som i 90-talsvarianten. Den duger, även om jag inte är helt förtjust i Muschiettis val att överanvända Pennywises huvud pÃ¥ alla möjliga former av Det. Nog för att man vill ha valuta för Bill SkarsgÃ¥rds insats, men det blir pÃ¥ gränsen till fjantigt, speciellt när Muschiettis monsterdesigner har en tendens att vara överdimensionerade.
   Lilja tycker att det gÃ¥r lite för enkelt. Jag hÃ¥ller inte riktigt med och hÃ¥ller med pÃ¥ samma gÃ¥ng. I grundhistorien finns det ett mänskligt hot mot förlorarna, framför allt i form av Henry Bowers som pÃ¥ Dets order försöker hindra dem. SÃ¥ är det visserligen här, men det känns lite ensamt och otydligt och frÃ¥gan är vad "vanliga människor" tycker? Det är Ã¥ andra sidan ett bra exempel pÃ¥ allt godis som tryckts in för att flirta med King-fansen utan att göra speciellt mycket väsen av det. Ta till exempel alla sköldpaddor som figurerar här och där, The Shining-passningen eller - och detta är min favorit - att Brandon Crane som spelade unga Ben Hanscom i 1990-miniserien är med i samma scen där vi ser vuxna Ben för första gÃ¥ngen i den här filmen.
   Jag tycker även att filmen är betydligt otäckare och blodigare än sin föregÃ¥ngare. Misshandeln av Adrian Mellon i början av filmen är plÃ¥gsamt verklig och toppas av Pennywise-brutalitet värre än allt i första filmen. Det: Kapitel 2 är mer vuxen även i skräcken och vÃ¥ldet.
   Det blir 3 starka Följeslagare för mig ocksÃ¥. Det hade inte krävts mycket att fÃ¥ upp den till en 4, men det krävs ändÃ¥ nÃ¥gonting.
Publicerad 2019-09-09

LÄS EN SLUMPAD RECENSION UR ARKIVET

Paranoid

Dollarbaby, publicerad på foljeslagarna.com 2002-02-18

När jag först hörde talas om att någon skulle göra en film av Kings dikt Paranoid: A Chant så kunde jag inte låta bli att småskratta för mig själv. Göra film av en dikt - det går väl ändå inte? Efter att ha sett Jay Holbens mästerliga Paranoid kan jag konstatera att det gör det visst det! Jag hoppas verkligen att denna kortfilm får ett bättre öde än me... [Läs hela recensionen]