RECENSION

The Plant: Zenith Rising

Format: eBok  •  Philtrum Press (2000)

Egentligen skulle man kanske inte recensera denna första del av The Plant nu, boken är ju inte klar och varför ska man recensera en halv bok? Tja, varför inte? Det kommer att dröja länge innan den blir helt färdigskriven, om den nu blir det. Det hänger fortfarande lite i luften om jag får säga mitt.
   The Plant är skriven på ett förhållandevis ganska udda sätt för att vara King. Berättelsen återges av små meddelanden mellan folk, brev, dagboksanteckningar och någon annan metod för att minnas saker. Detta har King enbart använt sig av en gång tidigare i novellen "Jerusalem's Lot" i samlingen Night Shift. Genom att använda denna teknik får King inte bara jobba med att ta fram karaktärer utan också återge deras röst, deras sätt att skriva. Det måste vara en otrolig utmaning att skapa alla dessa "röster", och det har King lyckats bra med.
   Visserligen tillhör de flesta rösterna litterära typer för The Plant handlar om det lilla bokförlaget Zenith House som publicerar pocketböcker med ganska snaskigt innehåll. Det finns inga litterära giganter bland förlagets författare, vilket är deras problem. Boken inleds med att redaktören John Kenton får ett brev från en ung författare vid namn Carlos Detweiller som berättar om sitt manus till en bok kallad "True Tales of Demon Infestation", en bok som tar upp voodoo, levande döda, besvärjelser och andra mindre mysiga saker. John skickar ett svar där han ber Carlos att skicka in ett synopsis till hela boken plus några av de första kapitlen, så ska Zenith House ta ställning. Samtidigt diskuterar John med sin chef Roger Wade att det kan vara en idé att anlita en spökskrivare som kan rensa upp i manuskriptet ifall det skulle vara något intressant.
   Carlos gör dock tvärt emot och skickar in det kompletta manuset och ett antal foton som ska föreställa olika svarta mässor. John ser direkt att de är dåliga trickfoton, men några kort visar hur en person - Carlos - skär ut hjärtat på en gammal man. John reagerar skarpt och tycker att det verkligen ser ut som om personen på bilden dör.
   John kontaktar polisen som tittar närmare på saken, men så värst långt kommer de inte när de plockat in Carlos för förhör, för den gamle mannen sågs i levande skick i den växtaffär som Carlos jobbar i. Carlos släpps och skriver ett otroligt argt brev till John, där han anser sig vara oerhört kränkt. Han ber kort sagt John att fara och flyga.
   Detta är inte första gången Zenith House får ovett från en refuserad författare. Det hände en annan redaktör - Herbert Porter - tidigare då han refuserade före detta generalen Anthony R. "Iron-Guts" Hecksler och hans bok "Twenty Psychic Garden Flowers". Men det var med all rätt för "Iron-Guts" Hecksler var uppenbart galen och hamnade senare i ett sinnessjukhus efter att ha mördat en person. I en liten ramberättelse rymmer "Iron-Guts" med en enda avsikt - att finna Herb Porter och ta ut sin hämnd. "Iron-Guts" iscensätter sin egen död, där alla, speciellt Herb Porter tror att han dött, för att sedan fortsätta sin jakt in cognito.
   En dag får John ett brev från en kvinna som kallar sig Roberta Solrac som är så glad för att John varit redaktör för en av hennes favoritböcker. Så glad att hon vill ge John en liten present, en planta. John anar genast ugglor i mossen eftersom "Solrac" blir Carlos baklänges och eftersom Carlos jobbade som florist. Han skickar då ett meddelande till förlagets vaktmästare Riddley Walker, en skum person som spelar lite dum när han egentligen är en lärd person som skriver på sin egen bok, och ber denna att genast bränna den inkommande försändelsen från Roberta Solrac. Paketet kommer och Riddley struntar i att bränna den och tar själv hand om plantan, en halvdöd murgröna med en liten skylt i sig med texten "Hej, mitt namn är Zenith - jag är en present till John från Roberta". Plantan Zenith repar sig på något märkligt sätt sakta men säkert…
   Lite senare skickar Roger Wade ut ett brev till sina fyra redaktörer. Företaget som äger Zenith House kräver att de inom de närmaste tre månaderna kommer upp med tre böcker som de garanterar är bästsäljare, annars är det slut för Zenith House. En omöjlig uppgift förstås, men Roger får ändå in två idéer på en gång. En bok med riktigt låga och hemska skämt byggda på folks fördomar, och en biografi om den nyligen avlidna (inte riktigt…) generalen "Iron-Guts" Hecksler. Två bra idéer tycker alla. Redaktörerna som lämnade in idéerna anmärkte också på en trevlig lukt de känt från Riddleys vaktmästeri…
   Återigen får John ett oväntat brev, denna gång hem till sig. Det är Carlos tidigare kollega Tina Barfield som skriver att hon tycker att John borde komma och hälsa på henne. Hon skriver även "Kevin Anthony 7/7/67" vilket är Johns brors namn och dödsdag, något som inte många känner till. John blir kallsvettig men bestämmer sig för att åka och träffa Tina. Han tar med Roger och när de kommer fram till det gigantiska växthuset sitter den gamle mannen - han som de sett bli av med sitt hjärta på Carlos foton - där. Men det är något skumt med honom. Han verkar mer död än levande. När de frågar efter Tina sträcker han bara ut sin hand mot växthuset.
   Där inne är det en formidable djungel, perfekt beskriven av King. Växterna sitter så tätt att John och Roger rent av villar bort sig i den gröna labyrinten där den ena växten är underligare än den andra. Till slut träffar de Tina och hon berättar sanningen om plantan som till Johns förfäran inte alls slängts bort. Plantan är en osynlig psykisk växt, och Tina föreslår att de ska använda sig av den för den är inte farlig tills den får smaka blodet av den onde eller den galne. John förstår då att det är plantan Zenith som inspirerat hans kollegor till deras bokidéer. Han har själv ägnat den senaste tiden till att gräva i Zenith Houses manusarkiv, och när han kommer tillbaka hittar han den perfekta bästsäljaren.
   Det är en bok som beskriver en bisarr TV-show där ett antal olika personer sätts på en öde ö, där de får kämpa för sitt liv och för att rösta bort varandra. Showen heter "Last Survivor". Känns temat igen? Skulle tro det! John blir helt tagen av boken och är övertygad om att det är den han har letat efter. Plötsligt har Zenith House de tre böcker de behöver för att klara sig, men det är bara ett problem och det är att huvudpersonen i deras kommande biografi - generalen Anthony "Iron-Guts" Hecksler inte alls är död. Han befinner sig förklädd till en gitarrspelande gammal dam utanför byggnaden, väntande på det perfekta tillfället att ta ut sin hämnd.
   Inte långt därifrån befinner sig även Carlos som också suktar efter hämnd. Det bär sig inte bättre än att de båda tar sig in till Zenith Houses kontor en helg när det är obemannat, och givetvis stöter de ihop med varandra. "Iron-Guts" tror att Carlos är Herb Porter och hugger ned honom med en kniv, men i samma stund suger Zenith tag i den gamle generalen och slukar honom…
   När sedan Zenith House-gänget ankommer beslutar de sig för att göra sig av med Carlos lik på en bilskrot där enligt rykten maffian gör sig av med sina lik. Och så avslutas The Plant: Zenith Rising med ett sista dagboksinlägg från John där han säger att Zenith House ska bli det stora snacket i stan (New York) och i publiceringsvärlden och gud hjälpe de som kommer i deras väg…
   Vad kommer att hända härnäst? Ja, det kan man spekulera i. Plantan Zenith har nu bevisligen fått smaka den onde och galnes blod och då kan man misstänka att den kommer att ändra karaktär. Det har även indikerats att Carlos inte kommer att försvinna helt ur bilden, så det kan väl bara gå åt ett håll härifrån. Problemet är bara att King avslutat denna första del på ett sådant sätt att boken faktiskt skulle kunna vara slut här. Ett dåligt slut i så fall, men ändå. Det återstå att se.
   Jag hade ju läst de tre originalinstallationerna av The Plant, en berättelse som tog slut i och med sida 89 (alla sidnummer i denna recension syftar på numreringen i The Plant: Zenith Rising, det vill säga den samlade PDF-filen) och jag måste säga att historien stack iväg åt ett håll jag inte hade räknat med. Därmed inte sagt att berättelsen blev sämre, utan den stannade vid samma intressanta nivå. The Plant är en intressant historia, inte minst på det sätt den är skriven.
   Fyra stycken olika kopplingar till tidigare verk av King hittade jag, en är jobbig, en långsökt, en osäker och en definitiv. Den jobbiga hittar man på sidan 117 där John skriver "…remembering that horror movie where the hand suddenly shoots out of the grave and grabs one of the teenagers". Här syftar King på filmatiseringen av Carrie, och när King gör kopplingar på det sättet blir jag lite smått irriterad. Den långsökta kommer två sidor senare när uttrycket "never three on a match" dyker upp, som vi känner igen från "The Body" (Stand by Me). Den osäkra kommer mot slutet när Carlos plötsligt rabblar "can tak" på sidan 231, vilket vi känner igen från Desperation och slutligen den definitiva är när maffiamannen Richie Ginelli nämns på sidan 264. Han är ju även med i Thinner.
   Som jag skrev i början är The Plant i dagsläget bara en halv bok, så att sätta ett betyg känns kanske omotiverat, men vi gör det ändå. Jag tilldelar The Plant: Zenith Rising 4 svaga Följeslagare av 5 möjliga just för att boken är så halv och för det lite fega slut King skrivit till den första delen. Ingen direkt cliffhanger, men jag håller tummarna för att The Plant ska färdigställas.
Efter att ha läst The Plant kan jag bara konstatera att King gjort det igen. The Plant är en utmärkt bok som tyvärr har kantats av en del strul. Allt snack om att King nu skulle krossa bokförläggarna och sedan allt om att han misslyckats eftersom att han inte slutförde den i ett svep har tyvärr tagit allt för stor plats. Det har blivit så att man istället för att diskutera bokens innehåll har diskuterat omständigheterna som den givits ut på. Som nu till exempel jag skulle recensera den och har redan ägnat ett antal meningar med annat.
   King påbörjade ju, som bekant, The Plant 1982. Då som "julkort" till sina vänner. Innan han förra året gav ut den på Internet hade jag läst de delar som gått ut som "julkort" (fram till sidan 89 i den versionen som nu finns att ladda ner). Jag tyckte då att det var en OK historia men kanske inte den bästa King skrivit. De delarna bestod mest av en massa meddelanden, noteringar och en massa brev, en ovanlig form att skriva i.
   När jag sedan nu fick läsa det igen och sedan en fortsättning så tycker jag att historien växer. King använder inte lika mycket korta meddelanden utan har förlängt dem, vilket ger ett bättre flyt i läsandet och efter att ha läst klart The Plant gillar jag stilen den är skrivit i.
   Handlingen då? Jo, den tar ett tag att komma in i, inte minst för att den berättas av så många olika personer. Men efter ett tag kommer man in i den och får bra grepp på vem som är vem.
   Det som jag saknade lite var att mer av handlingen skulle komma att handla om Carlos. När man läst de första delarna verkade det som om han skulle komma att bli en av huvudpersonerna. Tyvärr tycker jag att han sedan försvann lite för lätt. Jag hade hoppats att King skulle berätta lite mer om honom. Kanske kommer det mer i de delar som är kvar…
   En annan sak som jag tycker var lite kul var boken "Last Survivor" av James Saltworthy. King har tidigare sagt att han (och detta var innan amerikanarna fick se "Survivor" ("Expedition: Robinson")) skulle vilja skriva en historia om en massa människor som är fast på en ö. Jag antar att King tog fasta på den iden när han satte samman handlingen för Saltworths bok i The Plant. Personligen hoppas jag att boken "Last Survivor" kommer att bli skriven och utgiven någon gång i framtiden. Antingen av King eller av James Saltworthy…
   Vad får då The Plant: Zenith Rising (som de första sex delarna heter tillsammans) för betyg då? Jo, det blir ett bra betyg, jag ger den 4 starka Följeslagare av 5 möjliga.
Först publicerad i Följeslagarna #107 - 2001-01-22
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.