RECENSION

The Dark Tower V: Wolves of the Calla

Format: Bok  • 

Upplägget i Wolves of the Calla är att Roland och hans ka-tet blir tillfrågade om det inte kan hjälpa innevånarna i Calla med att stoppa vargarna som kommer ungefär var 20:e år och stjäl det ena barnet i varje tvillingpar. Nästan alla barn i Calla är tvillingar. Barnen återkommer sedan förstörda. De duger inte till annat än som hästar framför plogarna. Problemet är bara att vargarna verkar vara odödliga. Åtminstone tills Roland och de andra kommer på deras hemlighet…
   I Wolves of the Calla får vi träffa Fader Callahan som vi senast såg i 'Salem's Lot. Under en del av boken tar han över berättelsen totalt och vi får veta vad han haft för sig sedan han flydde vampyrerna i Salem. Vi får även träffa Andy, the messenger robot. Det är Andy som alltid varnar innevånarna när vargarna är på gång. Ingen vet hur han kan veta att de kommer men han har aldrig haft fel.
Boken slutar som det brukar med en cliffhanger. Den är dock inte lika olidlig som den i The Waste Lands men snudd på.
   Som vanligt har King även lagt in några kopplingar till sig själv i Wolves of the Calla. På menyn till "The Manhattan Restaurant of the Mind" finns King med som en av dagens specialiteter. King har ju redan avslöjat att han kommer att figurera i de sista böckerna som en karaktär. Här bäddar han för det samt att boken 'Salem's Lot och dess författare även nämns. Personligen vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta av King ska vara en av karaktärerna i historien. Det har spekulerats en hel del på nätet om att King är The Crimson King och kommer att sitta och vänta på Roland i toppen av tornet och det skulle verkligen kännas billigt om det blev så. Vi vet ju dock inte riktigt vilken roll King kommer att ha i storyn så vi får vänta och se men det känns lite oroligt…
   Vidare anges Claudia Y Inez Bachman som författaren till "Charlie the Choo Choo". Hon är naturligtvis fru till den nu bortgångne Richard Bachman.
   Efter att jag läst Wolves of the Calla känner jag att det nog är den starkaste boken i serien… hittills. Visst man brukar känna så efter att man just läst boken, men denna gång känns det som om känslan kommer att sitta kvar. Betyget blir bra, mycket bra. Jag ger Wolves of the Calla toppbetyg, 5 Följeslagare av 5 möjliga.
Bara några kapitel in i Wolves of the Calla när vi fått stifta bekantskap med några invånare i Calla Bryn Sturgis och fått höra om de bortrövade barnen som kommer tillbaka "Roont" (kan det vara "ruined" omskrivet?), och sedan fått vara med om när Roland och ka-teten gått "Todash" så får jag nästan tårar i ögonen. Jag inser att det bara är två böcker kvar i den här spännande världen. Och eftersom King hela tiden hittar på nya uttryck och platser så känns det ännu sämre. Ska det nödvändigtvis ta slut nu när det bara har börjat?
   Att gå "Todash" betyder att ka-teten kan färdas mellan de olika världarna medan de sover. De är liksom där, i 70-talets New York, men de är där som spöken kan man beskriva det. Först är det Eddie och Jake som kommer dit och de följer efter den riktige Jake samma dag som han skaffar "Charlie the Choo Choo" och hittar rosen. Men dagen är inte alls så som den var första gången, och gänget får snabbt reda på att rosen, som är en ingång till The Dark Tower är i fara. Det är ägaren till bokhandeln "The Manhattan Restaurant of the Mind" - Calvin Tower - som äger tomten rosen växer på, och han hotas av samma gangstergäng som 10 år senare ska utsätta Eddie för problem (berättas i The Drawing of the Three). Ka-teten måste med andra ord snabbast möjligt hitta en metod att förflytta sig fysiskt till New York 1977 för att köpa tomten av Calvin Tower.
   Det visar sig att det finns en möjlighet att göra det tack vare den trettonde stenen i Maerlyns Regnbåge - Black Thirteen. I Wizard and Glass fick vi läsa om en av de andra stenarna. Fader Callahan har fått tag på Black Thirteen under mystiska omständigheter som gjorde att han till slut hamnade i Calla Bryn Sturgis, och det är Black Thirteen som gör att ka-teten kan gå "Todash".
   Fader Callahan är ett kärt återseende. Återblicken på hur han tappade tron i 'Salem's Lots upplösning och vad han senare gjorde innan han hamnade i denna värld upptar som Lilja konstaterade en stor del av boken. Precis som i Wizard and Glass berättas det en hel del historier, men till skillnad från nämnda bok där ka-teten inte kom speciellt närmare Tornet så händer det, tack vare dessa historier, en hel del för helheten. Det är många lösa trådar som vävs in med varandra så att saker och ting klarnar lite bättre. Tempot har absolut skruvats upp.
   Själva kampen mot vargarna, mycket inspirerat av "De sju samurajerna", är stundtals en veritabel deckargåta där pusselbit efter pusselbit passas ihop med varandra tills den slutgiltiga sammandrabbningen äger rum de sista 60 sidorna. Fantastiskt spännande, precis som utvecklingen av det mystiska talet 19…
   En fördel jämfört med Wizard and Glass är såklart att det är vår favorit ka-tet som står i centrum, och då speciellt jublar jag åt Eddie Dean som absolut är topp tre på min lista över Kings bästa karaktärer. I och med det är mer "vanlig" dialog jämfört med i Wizard and Glass där det var märklig gammaldags dialog som var svår att hänga med i. I Wolves of the Calla förklaras uttrycken bättre, även om en urladdning som "Ye'll not drig no line through names o' mine! /…/ 'Ay'll take 'een babbies anyro' and burn 'een squabbot town flat, /…/ But 'ay'll have one each o' me see', an' 'at'll stee' lea' me three, and a' best 'ay ain't worth squabbot, but my howgan is! /…/ Burn'ee flat an' be damned to 'ee, /…/ Numb gits!" inte är den lättaste att förstå!
   Cliffhangern tycker jag är minst lika spännande som den i The Waste Lands med skillnaden att nu vet vi att vi kommer att få svaren om ett drygt halvår, och det är ju en riktig befrielse. Däremot måste jag säga att boken lämnade en liten otäck smak i munnen när King under de absolut sista sidorna skriver in sig själv som sig själv, och värre lär det bli i nästa bok om man har läst vad den ska handla om. Det känns ärligt talat rätt så värdelöst och det finns en stor risk att avslutningen av denna fina serie blir rena fiaskot. Det är som om J.R.R. Tolkien skulle sprungit på Frodo i Mordor… Låt oss hoppas på det bästa.
   Wolves of the Calla är som Lilja redan skrivit en av de bättre böckerna i serien. Riktigt spännande och "ihopsamlande" om man nu kan uttrycka det så. Betyget blir en mycket stark 4:a av 5 möjliga Följeslagare.
Först publicerad i Följeslagarna #180 - 2003-12-18
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.