RECENSION

Väckelse
(Originaltitel: Revival)

Format: Bok  •  Översatt av Boo Cassel, Albert Bonnier Förlag (2015)

Det känns svårt att skriva om Väckelse utan att nämna det riktigt unika med boken, nämligen att det är den Stephen King-bok som släppts absolut snabbast i Sverige. Även om det inte blev exakt på dagen samma som i USA, eller ens dagen efter, så var det bara ungefär en vecka tills översättningen fanns jämsides det amerikanska originalet Revival i bokhandlarna. En fantastiskt trevlig känsla för oss Kingfans.
   Förhandssnacket handlade mycket om att boken var en äkta skräckroman och att den var riktigt mörk. Sådant där är lite jobbigt att ha med sig in i en läsupplevelse, för om man inte själv upplever boken på det viset är det lätt att känna sig lite besviken eller snuvad på konfekten. Tyvärr känner jag så. Skräcken och mörkret kommer först till upplösningen och romanen blir inte riktigt den otäcka rysare jag hade hoppats på.
   Historien berättas i jag-form och följer en dramaturgi jag inte riktigt känner att King använt sig så mycket av tidigare. Den känns nästan som en självbiografi med nedslag i speciellt viktiga delar under en persons liv. Det gör susen för flytet i historien och det är väldigt lätt att ta in texten och engagera sig i huvudpersonens öde.
   Han heter Jamie och första gången vi möter honom är han sex år och vi befinner oss i 60-talets New England. Det är även då vi möter Charles Jacobs för första gången. Han är en ung, ny pastor i församlingen och får en vänlig relation till Jamie på en gång. De delar ett intresse för uppfinningar och fantasi och Charles och hans familj blir snabbt omtyckta. När Jamies bror tappar rösten utan att få tillbaka den "botar" Charles honom med en liten elektronisk uppfinning. Men pastorns tid blir kort då en personlig tragedi tvingar honom att flytta vidare. Jamie växer upp och blir rockmusiker och faller så småningom in i ett drogmissbruk.
   Många år senare korsas deras vägar igen. Jamie är riktigt illa däran och det blir Charles som plockar upp honom från missbrukets avgrund och botar honom för gott med en utvecklad version av sin elektroniska uppfinning. Inte helt och hållet utan konsekvenser även om Jamie klarar sig betydligt bättre än andra av Charles "patienter".
   Det är inte sista gången de båda möts men redan vid detta möte inser Jamie att Charles håller på med något som inte alls kan vara bra i längden, men vad han faktiskt vill få ut av sina elektroniska experiment är något fasansfullt som Jamie inte kan föreställa sig än. Men snart blir han allt mer indragen i mörkret och fast i pastorns grepp.
   Väckelse är först och främst ännu en uppvisning av King i hans i det närmaste perfekta förmåga att teckna trovärdiga och "matiga" karaktärer. De känns välutvecklade och intressanta. King har skickligt skapat pastor Charles till en karaktär som känns vänlig och jordnära och sedan sakta men säkert förvandlas till något betydligt otrevligare, utan att bli en typisk skurk, och Jamie är en perfekt berättare som det är enkelt att sympatisera med och engagera sig i.
   När skräcken väl träder in i berättelsen hyllar King sina egna influenser från det förflutna och nosar på det mardrömslika mörker som H.P. Lovecraft förgyllt världen med, och det är riktigt kusligt och härligt på samma gång. Jag hade dock gärna sett glimtar av det här skräckmörkret tidigare i historien.
   Betyget blir lite kantstött av mina ouppfyllda högt ställda förväntningar. Det är en bra bok, men den kunde ha varit arrangerad på ett annat sätt för att tillfredsställa mig mer. Tre starka Följeslagare av fem möjliga blir det på grund av det.
Väckelse är en riktigt bra bok. Som väntat har King skapat genuina och trovärdiga karaktärer som man känner för och lider med. Handlingen flyter på väldigt bra i boken och den är lättläst. De 400+ sidorna tar man sig igenom i rasande fart. Men trots detta är jag lite besviken. Boken är inte den skräckbok jag förväntade mig. Kanske hade jag för stora förväntningar på den men när King uttalar sig i stil med ”a straight ahead horror novel” och ”It’s too scary. I don’t even want to think about that book anymore.” går förväntningarna upp vare sig man vill det eller inte. Man förväntar sig en skräckbok i stil med Jurtjyrkogården. När den förväntade skräcken infinner sig först i de sista 40-50 sidorna i boken känner åtminstone jag mig lite snuvad.
   Och tyvärr är det lite det som sitter kvar när man är färdig med boken. En bok som egentligen är riktigt bra känns lite som en besvikelse för att den inte var det man förväntade sig. Orättvist? Ja, det tycker jag men jag kan inte rå för att jag känner så. Kanske blir upplevelsen bättre nästa gång jag läser den och inte har samma förväntningar som jag hade denna gång.
   Betyget blir 3 Följeslagare av 5.
Publicerad 2014-11-25