RECENSION

Dreamcatcher

Format: Bok  •  Scribner (2001)

I Dreamcatcher är vi är åter tillbaka i Kings Derry. Historien som King berättar tar sin början 1978 och handlar om fyra unga pojkar. Låter det som en tidigare Kingbok? Jag vet, beskrivningen av Dreamcatcher låter mycket lik handlingen i It. När man sedan börjat läsa boken märker man snart att likheterna inte är så stora längre, även om de finns där någonstans…
   I Dreamcatcher berättar King historien om Beav, Pete, Henry och Jonsey. Alla fyra bor i Derry och under en dag 1978 förändras deras liv, de möter Duddits.
   Att skriva en recension av Dreamcatcher utan att avslöja för mycket är otroligt svårt. När man läser boken känns det som om allt som händer påverkar historien. Allt man berättar avslöjar för mycket.
   Det man kan berätta om Dreamcatcher utan att avslöja allt för mycket är, som jag sagt tidigare, att det är historien om fem vänner som växer upp tillsammans. När de sedan blir äldre flyttar fyra av dem ifrån Derry och den femte, Duddits, blir ensam kvar. De fyra andra håller dock kontakt med varandra och sammanstrålar en gång varje år i Maines skogar för att jaga. Det är där, i den stuga som de vistas i, allt börjar gå fel…
   Jag tänker inte gå in på vad som händer i detalj men Dreamcatcher är en mycket spännande bok. Under den sista tredjedelen sitter man på nålar. I Dreamcatcher får vi även bevis på vilken fantastisk författare King egentligen är. Han målar upp några verkligen bra porträtt av de personer som figurerar i boken, och som sig bör blir slutet lite oväntat.
   Har då Dreamcatcher några anknytningar till andra Kingböcker? Nja, inte några som har betydelse för bokens handling. Eftersom handlingen utspelar sig i Derry nämns naturligtvis några personer därifrån, bland annat "The Losers Club". Denna koppling är dock ytterst liten. Vad som är mer intressant när det gäller att jämföra Dreamcatcher med andra Kingböcker är stilen den är skriven på.
   I Dreamcatcher använder King sig av samma stil som han gör i It, det vill säga han blandar nutid, dåtid, tankar, drömmar och vakna observationer med varandra just på samma underbara sätt som han gjorde i It. Personligen gillar jag detta enormt mycket. En del kanske uppfattar det som rörigt men jag gillar det!
   Som ni redan vet ska ju Dreamcatcher även bli film. Att få det bra tror jag kommer att bli mycket svårt. Mycket av handlingen överlämnas åt läsaren själv att bygga sig en uppfattning om och kommer att bli enormt svårt att återge på filmduken. Men å andra sidan har ju detta aldrig stoppat Hollywood tidigare…
   Betyget då? Jo, det blir bra. Jag ger Dreamcatcher 4 starka Följeslagare av 5 möjliga. Detta är mycket bra!
Stephen King har sagt att han anser att "Arkiv X" är det bästa som hänt skräckgenren på många år. Detta är något som märks tydligt i Dreamcatcher, för vårens Stephen King-roman har mycket gemensamt med "Arkiv X". Även om det hade framgått lite på förhand, så hade jag inte förväntat mig att Dreamcatcher skulle handla så mycket om aliens som den faktiskt gör. Här finns det aliens av alla de slag, höll jag nästan på att säga - bland annat en slemmig variant som påminner mycket om "poppa-upp-ur-magen"-varelsen i filmen "Alien", med undantaget att Dreamcatchersvarelse - Byrum - poppar ut någon annanstans…
   Trots att Dreamcatcher är runt 600 sidor tjock är det en snabb historia. Händelserna i boken utspelar sig över ett par intensiva dagar, där bokens fyra huvudpersoner får vara med om mycket, vissa mer än andra... Fast egentligen bottnar Dreamcatcher i händelser som skedde långt tidigare, när de fyra var tonåringar. Av en ren slump - eller inte - råkar de rädda den utvecklingsstörda Duddits från ett elakt äldre pojkgäng, och de fyra blir fem. Eller en.
   Duddits verkar inledningsvis som en smått obetydlig person, men ju längre in i boken man kommer, förstår man Duddits betydelse. För att ge det lite mer tyngd: tyskarna har döpt sin översättning till just "Duddits".
   Dreamcatcher är en ganska grabbig historia, i den betydelsen att det är väldigt få kvinnor med i historien. Det handlar om hur män växer upp och hur män minns och King skriver på ett mycket varmt sätt, med en ton som gör att man tar till sig karaktärerna och förstår dem. Detta kan bero på att King skrivit - då menar jag bokstavligt talat - på ett lite annorlunda sätt. Han skrev nämligen Dreamcatcher helt för hand. Han säger att det gav mer tyngd åt orden, att han tänkte igenom det han skrev, snarare än bara låta historien forsa fram som vanligt. Det märks, det gör verkligen det.
   King har även skrivit in sig själv i boken, i huvudpersonen Jonesy. Jonesy har i princip varit med om samma slags bilolycka som King själv var med om för några år sedan. King beskriver Jonesys återkomst till det dagliga livet, och de krämpor som han tvingas lida av på ett övertygande sett, förmodligen för att han egentligen skriver ned sina egna tankar och känslor.
   Hur filmskaparna ska lyckas göra en vettig film av Dreamcatcher har jag svårt att förstå. Historien är oerhört komplicerat berättad - en händelse kan utspela sig i olika tider, på olika platser på en och samma sida. Inte alls så mystiskt som det kan verka, när man läser det, men på film kan det bli förvirrande. Dessutom är en person inlåst i sitt eget huvud, symboliserat av ett kontor och ett lager… Okej, jag vet att det där lät riktigt förvirrat, men det är ganska glasklart i boken. Hur som helst tror jag att en eventuell film kan bli ganska så meningslös och slarva bort en bra story.
   Dreamcatcher är på sätt och vis som en "best-of"-bok från King. Vi har fyra pojkar i tonåren ("The Body"), en berättarform som växlar mellan dåtid och nutid (It), en speciell figur och drömlik kommunikation (The Regulators), aliens (The Tommyknockers), och en hel del som man känner igen från tidigare böcker och noveller, utan att det rör sig om en kopia av något gammalt.
   När jag läste Dreamcatcher satt jag och funderade på att för att vara en berättelse som delvis utspelar sig i Derry så var det inga direkta kopplingar till tidigare historier från staden. Trodde jag ja, tills jag vände sida och hittade en liten hälsning från Bill, Bev, Eddie och alla de andra i "The Losers Club" plus ett rödsprayat meddelande från en viss person… något som lär kittla fantasin hos de flesta Kingfansen… Läs själva och se!
   För det tycker jag att ni ska göra. Dreamcatcher är en riktigt bra Kingbok. Den har den där "nya" tonen vi känner igen, samtidigt som den är kryddad med nagelbitande spänning och riktigt, sliskigt äcklig skräck av det mer magstarka slaget…
   Betyget blir 4 starka Följeslagare även från mig.
Först publicerad i Följeslagarna #112 - 2001-04-02
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.