RECENSION

Hearts in Atlantis

Format: Bok  •  Scribner (1999)

Hearts in Atlantis är en samling i samma stil som Different Seasons och Four Past Midnight, fast ändå inte. Det handlar om fem historier som binds samman med ett par tydliga röda trådar. Vi har valt att recensera berättelserna var och en för sig, men att ge ett samlat betyg på hela boken som avslutning.

"Low Men in Yellow Coats", recenserad av Lilja

I "Low Men in Yellow Coats" får vi lära känna Bobby Garfield, Sully-John och Carol Gerber. Historien utspelar sig 1960 och de tre bästa vännerna är 11 år. Deras tillvaro beskrivs, som vanligt, mycket bra av King. En dag flyttar så Ted Brautigan, en äldre man, in i samma hus som Bobby bor i tillsammans med sin mamma och Bobbys liv förändras för alltid...
   Bobbys mamma, Liz, ogillar Ted från första stund. Det visar sig senare att Liz faktiskt ogillar alla mer eller mindre.
   Bobby och Ted fattar direkt tycke för varann och blir bra kompisar. De delar bland annat ett intresse för böcker. Ted ger Bobby boken "Lord of The Flies" som gör ett starkt intryck på honom. Har ni inte läst denna bok och tänker göra det så gör det innan ni läser Hearts in Atlantis, King avslöjar nämligen hur den slutar.
   Så långt är detta en berättelse som är av samma stil som de i Different Seasons. En berättelse om vanliga människor i vanliga situationer. Snart småningom märker dock Bobby att Ted ibland faller i trans, han stirrar rakt ut i tomma intet och mumlar en massa som inte Bobby förstår. Vi som läst The Dark Tower-böckerna känner dock igen lite av vad Ted mumlar. Till en början blir Bobby orolig men Ted lugnar honom med att det inte är något farligt, så länge inte Bobby rör honom. Ted har nämligen en förmåga att "se" vad andra människor tänker, något som smittar av sig om han rör vid folk. När Bobby en gång, trots Teds förbud, rör honom får han samma förmåga, dock endast under en begränsad tid.
   Längre fram visar det sig att Ted är jagad, jagad av låga män i gula rockar. Ted är nämligen från en annan värld än Bobby och det är nu historien ändrar karaktär lite. Den blir mer övernaturligt. Efter ett tag får vi reda på att Ted är en "Breaker". Vad en "Breaker" är förklaras inte riktigt, men helt klart är att det är en slags fångar hos de låga männen…
   Efter ett tag dyker så de låga männen upp och Ted blir tvungen att fly. För att kunna göra detta satsar han sina sista slantar på en proffsboxningsmatch och vinner naturligtvis, han ser nämligen att en annan man vet att matchen är fixad och vet därför vem som kommer att vinna…
   När Ted sedan ska hämta sina pengar så visar det sig att de låga männen ligger steget före och väntar på honom. Det hela resulterar i att både Ted och Bobby, som försöker varna, honom blir de båda tillfångatagna. Bobby får dock valet att antingen följa med, och tillbringa resterande delen av sitt liv som fånge tillsammans med Ted eller återvända till sin mamma och aldrig se Ted mer, skamset väljer Bobby det senare. Ted försvinner med hos de låga männen.
   Efter detta blir Bobby en annan människa. Han påminner mer om Ace från "The Body" än som den Bobby man tidigare stiftat bekantskap med. Han blir en bråkstake och hamnar hela tiden i trubbel. De tre vännerna glider ifrån varann och till slut flyttar även Bobby och hans mamma från stan.
   Några år senare efter att han återvänder från att ha suttit på ungdomsanstalt har han fått ett brev från Ted. Brevet innehåller endast en massa röda rosenblad. Bobby förstår då att Ted återigen lyckats fly från männen. Detta med rosenbladen är ytterligare en direkt koppling till The Dark Tower-böckerna. Det finns som sagt även en massa andra kopplingar till just The Dark Tower. De nämner bland annat "ka" (öde) som även Roland brukar prata om men även en del andra saker...
   Det finns dock kopplingar till andra av Kings böcker. Vid ett tillfälle kallas de låga männen för "The Regulators", kanske kan de ha något gemensamt med väktarna från boken The Regulators? Lite långsökt men man vet ju aldrig säkert med King. En annan koppling som är klarare är den till Storm of the Century. Bobby går nämligen och hämtar de pengar som Ted vunnit och eftersom de låga männen skrämt upp de som jobbar där vill de först inte veta av Bobby och försöker slänga ut honom. Han konstaterar då att om de inte vill att de låga männen ska komma tillbaka bör de göra som han säger. Han säger "Give me what I want and I’ll go away" vilket är exakt vad Linoge sa till folket på Little Tall Island. Vad detta betyder, om det nu betyder något alls, vet bara King…

"Hearts in Atlantis", recenserad av Anders
   
Till skillnad från "Low Men in Yellow Coats" är "Hearts in Atlantis" berättad i jag-form av en kille som går på University of Maine mellan åren 1966-1970. Hallå? Känns det igen? Jo, visst är det samma år som King gick där, men berättaren är inte King, eller i alla fall inte till hundra procent. Visst lär King ha baserat karaktärerna på folket som var i hans omgivning och campusmiljöerna lär ju vara träffsäkra så det räcker, men "Hearts in Atlantis" är fiktion och inget annat! Dessutom heter den stora staden i närheten Derry och inte Bangor…
   Berättaren, Pete Riley, är en skärpt kille, och berättelsen handlar om hans första halvår i college, ett händelsefyllt halvår på alla sätt och vis. Av någon lustig anledning fastnar alla studenterna på Petes avdelning för ett kortspel som heter "Hjärter". Nästan alla, några undantag finns förstås, bland annat Petes ganska menlösa rumskamrat Nate, en inte lika skärpt kille som pluggar hårt för att bli en tandläkare (Nate visar senare upp en helt annan sida av sig själv) samt en ensamvarg med mycket inre aggression – Stokely Jones – som hoppar runt på kryckor.
   Trots att Pete är framgångsrik i "Hjärter", nästan lika bra (eller är han bättre?) än den riktige "Hjärter"-entusiasten Ronnie Malenfant, blir hans och alla de andras studerande förstås lidande, det enda som betyder något är "Hjärter"-partierna som kan pågå långt in på småtimmarna. Men Pete har ett annat intresse också, nämligen Carol Gerber. Ja, det är samma Carol som i "Low Men in Yellow Coats", nu sex år äldre. Pete och Carol har en kort men betydelsefull romans, trots att de båda har flick- och pojkvänner hemma (Carol är numera tillsammans med Sully-John).
   Men vad "Hearts in Atlantis" egentligen handlar om är inte kortspelandet eller Pete och Carols förhållande, utan det som hände 1966 och som hände på allvar två år senare, nämligen ställningstagandet mot kriget i Vietnam. Sakta men säkert växer frågorna kring syftet med kriget i Vietnam. Killarna börjar måla fredsmärken på sina kläder, demonstrationer hålls, allt beskrivet på ett suveränt sätt av King, som ju var med när det hände.
Pete ställs inför ett vägskäl. Han måste ge upp kortspelandet och styra upp sina studier, för annars finns risken att han blir utkastad från skolan för att då bli värvad och nedskickad till Vietnam. En incident med Jones i huvudrollen blir det avgörande momentet.
   "Hearts in Atlantis" är ingen skräckhistoria. Det finns inga övernaturliga moment, inga monster, inget dödande – ingenting som ens påminner om skräck. Detta är en rak återblick på en tidpunkt i Amerikas historia som var oerhört betydande. Det är i samma stund något av det bästa King har skrivit. I ett ställe tidigt i berättelsen skriver King om hur Pete ser Nate med huvudet djupt försänkt i en bok och skriver då: "When people talk about student activism in the sixties, I have to remind myself that the majority of kids went through that mad season the way Nate did. They kept their heads down and their eyes in their history books while history happened all around them". Så rätt, så rätt!

"Blind Willie", recenserad av Lilja
   
Blind Willie Garfield är en Vietnamveteran som står och tigger i ett gathörn i New York. När han tigger har han en väska och en basebollhandske som folk ska lägga pengarna i. I baseballhandsken står namnet "Garfield" skrivet med bläck.
   Saken är dock den att detta inte är Blind Willies handske, även om det står Garfield i den. Det är nämligen Bobby Garfields handske som stals 1960.
   Blind Willie Garfield heter inte ens Blind Willie Garfield och är inte heller blind. Han är egentligen William Shearman, ägare av "Midtown Heating and Cooling". William är dock även han en gammal Vietnamveteran. Han tjänstgjorde bland annat tillsammans med en viss Malenfant som älskade att spela kort, speciellt "Hjärter". Han blev även hjälte när han räddade en viss Sullivan från att dö i djungeln.
   Tyvärr är det dock så att William Shearman egentligen inte heter William Shearman. Han heter egentligen Bill Shearman, och äger egentligen "Western States Land Analysts"…
   Detta är upplägget i den tredje historien i Hearts in Atlantis. Det hela är en uppvisning i Kings konst att knyta ihop historier med varann. Här har vi alltså William Shearman som i "Low Men in Yellow Coats" tillsammans med två kompisar hjälper till att misshandla Carol, samt stjäl Bobbys handske. Senare så strider han i Vietnam tillsammans med Sullivan (som figurerar både i "Low Men in Yellow Coats" och "Hearts in Atlantis") och Malenfant som är en av "Hjärter"-spelarna i "Hearts in Atlantis".
   Dessa händelser får alltså William Shearman att, utav skuld, anta flera personligheter, bland annat Blind Willie som låtsas vara blind och står och tigger i ett gathörn. Hela tiden känner han skam för vad han gjorde mot Carol och vill inget hellre än att göra bot för sina handlingar…
   "Blind Willie" publicerades redan 1994 i Antaeus och senare i Six Stories 1997. King omarbetade dock den lite för att få den att hänga ihop med de andra historierna. Tyvärr måste jag dock säga att Blind Willie tillhör den svagare delen av boken. Den är mest konstig och har inte något riktigt slut, det är mer som om King skurit ut en del mitt i en historia. Man vill ju veta vad som händer…

"Why We’re in Vietnam", recenserad av Anders

I detta fjärde segment i boken är det John "Sully-John" Sullivan som är huvudpersonen. Sully är på väg tillbaka hem efter att ha deltagit vid en begravning av Pags, en av hans kamrater från tiden i Vietnam. På begravningen träffade han sin gamle löjtnant Dieffenbaker för ett nostalgiskt samtal om tiden i Vietnam, kompisarna där och hur de lever sina liv nu. Sully konstaterar fem saker: Vietnamveteranerna dör i cancer, veteranerna blir deprimerade – blir alltid fullast och hotar att ta sina liv, veteranerna har dåliga tänder, veteranerna skiljer sig och slutligen: veteranerna har Zippo-tändare. "Tills de får cancer och dör", konstaterar Dieffenbaker.
   Dieffenbaker, i sin tur, avfyrar en rejäl analys av sin generation som han inte alls tycker om. Denna verbala urladdning publicerade King separat i den lilla, men ack så värdefulla boken The New Lieutenant's Rap på sin 25-års dag som publicerad författare.
   Både Sully och Deef har precis som Blind Willie sina demoner som de fightas med. Sully blev vittne till hur Ronnie Malenfant brutalt mördade en gammal vietnamesisk kvinna med sin bajonett, och sedan dess ser han med jämna mellanrum kvinnan – "mamasan" – överallt. Deef, å sin sida har en demon som heter Ronnie Malenfant, som hemsöker honom, dock inte på samma sätt som Sullys spökkvinna.
   När samtalet är över erbjuder Deef, mest av en artighetsgest, Sully att följa med honom och hans nya kvinna – Mary Terese Charlton (namnet på den kvinnan som vann en auktion där priset var att bli en karaktär i en Kingbok) på en drink. Sully genomskådar detta och tackar nej med motiveringen att han har en lång bilfärd hem.
   Väl i bilen dyker inte helt oväntat "mamasan" upp på passagerarplatsen och Sully som fått tillbaka lite mer minnen än han önskat genom samtalet med Deef berättar minnen från tiden i "the green" (Vietnamskogarna) för det tysta spöket, samtidigt som han funderar på vad som hänt med hans barndomskamrater Carol och Bobby. Carol dog i ett exploderande hus, tror Sully.
   Plötsligt så saktar trafiken ned för att till slut stanna totalt. Sully går ut ur sin bil för att försöka se vad som skapat denna trafikstockning. Då får han syn på en kvinna lite längre fram. Det är Carol! Sully närmar sig kvinnan och samtidigt hör han ljud som påminner om när bomberna föll. Han tittar upp och ser en massa föremål falla nedåt, mitt ur tomma intet. En sladdlös telefon faller rakt ned i huvudet (bokstavligt talat) på kvinnan, som inte alls är Carol. En microvågsugn landar i motorhuven på en bil, ett piano dimper ned och krossas, en annan kvinna blir mosad av en soffa. Plötsligt landar ett bekant föremål vid Sullys fötter – det är en viss baseballhandske med namnet Garfield skrivet på.
   Mitt i detta regn av saker uppenbarar sig "mamasan" igen och pratar för första gången. "Kom till mig," säger hon, "jag ska skydda dig". Sully går mot kvinnan för att sedan upptäcka att han sitter i sin bil. Det finns inga saker på vägen, inga mosade kvinnor eller krossade bilar. Men hur kommer det sig att han har Bobbys baseballhandske på handen? Sully sluter sina ögon…
   …och dör! I berättelsens sista stycke läser Deef i The New York Post om hur Sully hittades död (hjärtattack) i sin bil i en trafikstockning.
   "Why We’re in Vietnam" var en lite smått komplicerad läsning. Dels för att samtalet mellan Sully och Deef var uppstyckat och instoppat i Sullys tid i bilen och dels för att föremålsregnet var lite smått mystiskt. Jag var faktiskt tvungen att ögna igenom berättelsen en extra gång för att fatta vad som egentligen hände. Separat skulle den här historien kanske kunna jämföras med "That Feeling…" men tack vare Dieffenbakers urladdning blir den bättre. Men bra märklig är den i alla fall…

"Heavenly Shades of Night Are Falling", recenserad av Lilja

I denna sista del av Hearts in Atlantis så knyter King ihop de flesta lösa trådarna som han spritt omkring sig under bokens gång. King berättar här hur Bobby återvänder till sin barndomsstad för att delta vid Sullys begravning. Efter begravningen så beger Bobby sig till de delar av staden som han så ofta befann sig i som barn.
   Väl där träffar han Carol Gerber, som nu mer går under namnet Denice Schoonover. Alla, inklusive Bobby, trodde att hon omkommit vid ett attentat några år tidigare…alla utom Ted. Ted visste att hon levde, även om Carol Gerber nu faktiskt är död och Denice Schoonover tagit över.
   Med sig har Bobby en basebollhandske, samma handske som han tappade 1960 när han hjälpte den misshandlade Carol, samma handske som Blind Willie samlade pengar i 1983 och samma handske som Sully hade över ansiktet när han dog 1999.
   I handskens ena finger hittade Bobby ett gömt papper…ett meddelande från Ted. Papperet visade sig vara en del av första sidan ur boken "Lord of the Flies", samma bok som Ted gav till Bobby 1960 och samma bok som Carol gav till Pete Riley 1966. På sidan fanns även samma meddelande som Carol skrev i boken hon gav till Pete.
   Som ni märker så knyter King ihop trådarna, eller rättare sagt en del av dem. Tyvärr så förklarar han inte tillräckligt vad som hände med Ted, eller vem Ted är för den delen. Två saker är dock klara. 1) Ted lever i en annan tideräkning än vår. 2) Ted måste återkomma och det snart! Antagligen kommer han att dyka upp i en av de återstående Dark Tower-böckerna! På något sätt verkar Ted vara inblandad i Roland och hans gängs öden och äventyr. Vi får hoppas att King berättar fortsättningen på hans historia i The Dark Tower 5.

Sammanfattning

Jag tycker att Hearts in Atlantis är en mycket bra bok. Boken börjar starkt med "Low Men in Yellow Coats" (som nosar lite på min favorit, The Dark Tower) och "Hearts in Atlantis" (som är så bra skrivet att man tror King skriver om sig själv). Efter dessa så sviktar boken tyvärr lite under historierna "Blind Willie" (som verkar tagen ur ett större sammanhang) och "Why We’re in Vietnam" (som är lite rörig, speciellt när det rasar saker ur skyn). Det hela slutar med "Heavenly Shades of Night Are Falling". En liten kortis som fungerar som ett slags längre efterord.
   Betyget blir bra, 4 Följeslagare av 5 möjliga. Hade den inte svackat lite på slutet så hade det definitivt blivit en 5:a.
Jag håller med i att det blir en liten svacka mot slutet, men det beror inte på att de är dåliga historier utan att de första två är så löjligt bra! Jag var tvungen att intala mig själv att jag inte kunde läsa mer, när klockan var halv 3 på natten och jag skulle upp vid 7 – det gick knappt att sluta läsa! "Low Men in Yellow Coats" är en riktig höjdare där King verkligen visar upp hur man gör trovärdiga karaktärer. Man tycker så illa om Bobbys mamma. Jag fick precis samma känsla som av Susans faster i Wizard and Glass. Och "Hearts in Atlantis" är verkligen välskriven (ursprungligen skrev han den till sina barn) där det känns som man verkligen var med då 1966 (trots att jag var –7 år då – i verkligheten alltså!). Fantastiskt!
   Hearts in Atlantis är ingen skräckbok, men den har vissa, dock få, skräckmoment. Det är verkligen synd att King inte kan göra alla de TV-framträdanden som han hade planerat för boken. Jag tror att det hade varit väldigt intressant att få höra hans tankar om boken. En bok som definitivt kommer att förstärka Kings status som FÖRFATTARE, utan prefixet "skräck".
   Det blir samma betyg från mig: 4 Följeslagare av 5.
Först publicerad i Följeslagarna #67 - 1999-10-11
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.