RECENSION
Jurtjyrkogården
(Originaltitel: Pet Sematery)
Format: Bok • Översättning: Lennart Olofsson. I original utgiven i Sverige 1984, återutgiven av Albert Bonniers Förlag 2015. ISBN: 978-91-0-014609-2
Det slår mig när jag ska skriva den här texten att det förstås finns läsare som ännu inte tagit sig an Jurtjyrkogården. För mig hör den till Kings tidiga böcker, en klassiker till och med, som nu för andra gången på fem år nypubliceras i Sverige.Jag vill minnas att jag läste boken för första gången under sommarlovet mellan klass sju och åtta vilket borde vara 1987. Det är nästan 30 år sedan. Jag tror jag läst om den minst en gång, senast 2002 då den här artikeln skrevs. Det var även den senaste gången jag såg filmen, och Jurtjyrkogården har tyvärr blivit en sådan historia av King som jag minns mer från sin filmatisering än från sitt skrivna original. Det låter kanske som en ganska märklig sak att konstatera nu när jag precis läst klart boken, men vad jag i det här fallet menar är att jag kan historien lite väl bra, mycket på grund av att filmen finns som fastklistrad i minnet.
Vid just den här omläsningen blir det ett litet hinder. Boken överraskar inte riktigt så som jag hade önskat. Jag hade gärna velat få ut något nytt av boken så här ca tio år sedan sist och nästan 30 år sedan första läsningen. Jag är dock väldigt övertygad om att boken definitivt hade givit mig något nytt - och garanterat varit mer skräckinjagande - i fall jag hade haft småbarn, i och med att boken skildrar något fruktansvärt.
Läkaren Louis Creed flyttar med hela sin familj från Chicago till Ludlow i Maine. Louis har fått anställning på universitetssjukhuset och allt känns riktigt bra. Det enda dåliga är möjligen att det stora huset ligger alldeles för nära en hårt trafikerad väg. Närmaste grannen Jud Crandall berättar att vägen tagit många husdjur och visar familjen - utöver Louis, hans fru Rachel och barnen Ellie och Gage - en djurkyrkogård i närheten av huset. När dottern Ellies katt blir vägens nästa offer visar Jud ytterligare en plats, en annan typ av kyrkogård där det man begraver kommer tillbaka. Så blir det, men vad är det egentligen som återuppstått? Och när den verkliga tragedin sker kan Louis motstå möjligheterna att väcka det som dött?
Enligt myten var Jurtjyrkogården en bok King inte ville ge ut. Han fick idén utifrån egna erfarenheter och kände sig tvingad att skriva klart den och när den väl var klar hamnade den i skrivbordslådan till ett kontraktskrångel med Doubleday gjorde att han inte hade något annat val än att ge ut den. Boken kunde med andra ord aldrig ha sett dagens ljus. Det är en mörk historia som kretsar kring funderingar om död och begravningar. Karaktärerna har olika syn på döden. Läkaren Louis är pragmatisk och ser döden som något naturligt medan Rachel hemsöks av minnet från sin barndom då hennes sjuka syster dog mitt framför ögonen på henne och därför ser hon döden som något man inte pratar om, speciellt inte framför barnen.
Jurtjyrkogården är ett ypperligt exempel på Kings utmärkta förmåga att skriva karaktärer som är något mer än ord på ett papper. Vi relaterar till huvudpersonen Louis Creed i hans oro för att finnas till för sin familj, i hatet till sin svärfar och kärleken till sina barn. Vi uppfattar grannen Jud Crandall som en gammal historieberättare vi vill lyssna på, som vi vill sitta bredvid och runda av dagen med en kall öl. Till och med i en liten bikaraktär som Victor Pascow som faktiskt aldrig är i livet i boken finner vi som läsare ett intresse.
Samtidigt är det en kuslig bok. Dels om dödstemat i sig och det otänkbara som ingen förälder ska behöva uppleva, men dels för det ogreppbara som finns i skogen. Även om det inte är något som är i fokus över huvud taget så finns det där och påverkar både karaktärerna och läsaren. King skulle grotta vidare i denna osynliga skräck i The Girl Who Loved Tom Gordon runt 15 år senare.
Jurtjyrkogården är fortfarande en bra bok, men som sagt: jag hade gärna blivit lite mer överraskad av den vid denna omläsning och landar därför på "bara" tre Följeslagare av fem möjliga.
ANDERS JAKOBSONPublicerad 2015-06-30
