GENOMGÅNG

Pet Sematary

"The soil of a man's heart is stonier" - Victor Pascow/Jud Crandall

Based on a true story…

Många av Kings historier har sitt ursprung i verkliga händelser. Ibland kan bara en liten tanke, eller bild utlösa en hel historia, ibland är det mer än så. Pet Sematary är ett typexempel på den sista kategorin.
   1979 jobbade King vid University of Maine i Orono och höll lektioner som låg till grund för det som senare blev Danse Macabre. Han hyrde ett hus i Orrington, precis bredvid en hårt trafikerad väg där ett flertal av traktens husdjur miste livet. Bakom huset fanns en liten stig in i skogen till en plats där traktens barn byggt en liten informell djurkyrkogård.
   Om ni tycker det påminner om boken så lyssna på detta: En dag ringde en granne och sa att Kings dotters katt Smucky hade blivit påkörd och dött. King stod då inför det svåra beslutet att begrava katten och sen förklara för dottern - Naomi - vad som hänt.
   "Min första impuls var att säga att jag inte hade sett katten på ett tag, men Tabby tyckte att Naomi skulle få veta sanningen. Så jag berättade och hon grät och grät. Nästa dag hörde vi hur hon förde massa oväsen i garaget och sa: 'Låt Gud ha en egen katt. Jag vill ha min katt! Jag vill ha min katt!'"

Historien tar form

Tre dagar efter begravningen kom idén till boken. Tänk om en ung familj fick dotterns katt överkörd av en lastbil och pappan beslutar sig för att begrava den - utan att säga något - på en avlägsen plats, som en djurkyrkogård. Och tänk om katten kom tillbaka nästa dag, levande men helt annorlunda - helt fel. Och sen - tänk om familjens tvåårige son blev överkörd av en annan lastbil…
   "Ibland smyger idéerna sig på en. Jag minns att jag gick över vägen och undrade om något barn hade dött där. Vi hade en incident med Owen när han sprang mot vägen och jag hann i kapp honom. De två tankarna gick ihop - på ena sidan av vägen fanns idén om att katten kom tillbaka och på andra sidan fanns idén om att barnet kom tillbaka - och när jag hade passerat vägen hade idén satt sig rejält. Jag förstod direkt att det fanns en bok där."

Historien gör ont

Även om King tyckte att själva tanken att skriva om döden och begravningar var en smula morbid så beslöt han sig för att skriva om det ("Jag har ju mitt rykte att tänka på!"), men när det första utkastet var klart i maj 1979 arkiverade han manuset på en gång utan någon som helst avsikt att ta det vidare. Han ville inte jobba mer med det. Manuset tyngdes av ångest och oro över att yngste sonen Owen skulle ha vattenskalle - något han inte hade - och det var svårt att greppa tanken på att barnet kunde dö.
   "Boken började som en glad lärka men slutade vara det när jag insåg att ungen skulle dö och jag hade aldrig tänkt på konsekvenserna av döden på ett rationellt sätt. Jag har alltid känt till de saker som jag inte velat skriva om. En är när barn dör och Tad Trentons död i slutet på Cujo var illa nog, men i det fallet behövde jag inte ta hand om det som hände efteråt. Jag har alltid ryggat från hela begravningsproceduren. Mottagningen, gravsättningen, sorgen, och - speciellt när det handlar om ett fullt friskt barn som dött - skulden att det skulle vara ens eget fel. För mig kändes det som om jag stod och tittade in genom ett fönster på något som faktiskt kunde hända."
   "Jag beslöt mig för att skriva boken ändå för att kunna gå igenom allt det här, att försöka förstå hur det skulle vara om det skulle hända. Men när jag försökte förstå allt det här slutade boken vara en roman och blev en jobbig övning, som ett oändligt maratonlopp. Den försvann aldrig ur huvudet på mig, den slutade aldrig att besvära mig. Jag försökte undervisa i skolan, men pojken var där, begravningskapellet var där - allt var där. Och när jag var klar hamnade boken i skrivbordslådan."

Ödet slår till

Boken stannade i skrivbordslådan, i alla fall ett tag, och blev en myt. King fick i en tv-intervju frågan om han någonsin skrivit något så skräckinjagande att han inte ville ge ut det, och så var ju fallet. King berättade att hans fru hade avslutat boken gråtande och att han själv tyckte att den var för hemsk.
   Men ödet slog till - förlaget Doubleday som publicerade de fem första Kingromanerna - krävde ytterligare en bok från King för att lösa en kontraktstvist där de satt inne på pengar som King skulle ha i royalties. King plockade fram Pet Sematary ur lådan och lät dem publicera den. King lät även Doubleday använda sig av myten kring boken i sin marknadsföring, men gjorde också klart för dem att han inte tänkte vara med i marknadsföringen eller ens prata med någon om boken.
   Det var bara författaren till "Stephen King: The Art of Darkness" som den 15 januari 1984 gjorde den enda intervjun med King där han pratade om boken.

Filmatiseringen

Eftersom boken trots allt var känslig för King hade han ursprungligen ingen tanke på att låta den bli överförd till den stora duken, men han ångrade sig och skrev ett filmmanus. Det var faktiskt första gången han skrev ett filmmanus utifrån en av sina egna böcker.
   Från början var tanken att George A. Romero skulle göra filmen, men det blev Mary Lambert som till slut (1989) gjorde filmen. King krävde dock att hans manus skulle följas till punkt och pricka och att filmen skulle spelas in i Maine och ingen annanstans. På något sätt lyckades han även skriva in sig själv i filmen, då han medverkar som präst i begravningen av Missy Dandridge (i boken var det grannen Jud Crandalls fru Norma som dog, men i filmen uteblev den karaktären helt och hållet).
   Att King krävde att filmen skulle filmas i Maine berodde inte enbart på att historien utspelade sig där - det var snarare ett sätt att få ett välbehövligt ekonomiskt tillskott till Maine Film Commision som startats två år tidigare. King var nöjd med Lamberts jobb och tyckte att hennes sätt att arbeta påminde mycket om hans eget sätt att arbeta. Lambert regisserade även den helt fristående uppföljaren Pet Sematary II (1992). Förra året pratades det om både en Pet Sematary III och en nyfilmatisering av originalfilmen (detta känns dock som det är en och samma film som på något sätt missuppfattats i ena fallet), men inget mer har hänt sedan dess.

Utgivning

1983 kom Pet Sematary i USA
1984 kom Pet Sematary på svenska (Jurtjyrkogården)
1985 kom Pet Sematary på norska (De Levende Døde)
1985 kom Pet Sematary på danska (Dyrekirkegården)
1986 kom Pet Sematary på finska (Uinu, Uinu Lemmikkini)
1989 kom Pet Sematary som film
1992 kom Pet Sematary II som film

Udda fakta

• Sju olika katter användes till att spela Church i filmen. Rollen som Zelda, Rachel Creeds döende syster, spelades av en man. Rollen krävde en skådespelare som kunde se riktigt utmärglad ut och tydligen fanns det ingen kvinna som var tillräckligt spinkig.
• I Rachels föräldrars hus finns en tavla som föreställer Zelda som barn, klädd i en blå dräkt, med käpp och hatt. I slutet av filmen ser man Gage i samma klädsel vilket då ska symbolisera Rachels största skräck - att Zelda kommit tillbaka genom Gage.
• Det är många tydliga referenser till punkrockbandet Ramones i boken, vilket ledde till att de skrev låten "Pet Sematary" till filmens eftertexter. Även tidigare i filmen kan man se en lastbilschaffis peppa upp sig själv till tonerna av "Sheena is a punkrocker" bara minuterna innan Gage blir manglad.
• Gage Creed återuppstod en tredje gång som dirigent i The Shining (1997), men då spelades han av Stephen King…

Personliga reflektioner

För mig kommer Pet Sematary alltid att vara en mycket speciell bok eftersom jag kommer ihåg när jag läste den. Det var min sommarbok lovet mellan sjuan och åttan, eller åttan och nian (okej, mer exakt än så blev det inte!). Det var en härlig sommar där jag låg och läste och då och då stannade upp för att titta på det läckra omslaget (återtryck av det brittiska omslaget). Ett av mina favoritomslag.
   Jag minns att jag lånade boken av en kompis som hävdade att jag skulle gilla den på en gång. Enligt min kompis började King boken med att berätta något konkret om huvudpersonen Louis Creed (i det här fallet att han inte hade förväntat sig att stöta på en fadersfigur i vuxen ålder) och att han redan då kopplade greppet om läsaren. Och det är så himla sant. Det märkte jag även nu när jag läste om den - boken sög tag i mig på en gång.
   Det min kompis som ung tonåring hade kommit fram till var det vi alla anser att King är bäst på - karaktärerna. Det är omöjligt att inte fatta tycke för Louis Creed, denna rationella människa och det är helt omöjligt att inte känna med honom när hans rationella värld går i tusen bitar när Gage dör. Louis stegvisa förfall är i mitt tycke betydligt bättre beskrivet än Jack Torrences i The Shining.
   Även filmen har jag starka minnen av. Jag minns att jag såg den på bio och att någon i raden bakom mig sa något i stil med att "Hoppas den är riktigt dålig nu så att man kan garva åt den" innan filmen rullade igång. Efter fem minuter, när den första jump-effecten varit (Church dyker upp i ett träd) så blev det tyst i raden bakom mig…
   Jag har alltid tyckt att Pet Sematary varit en av de bättre Kingfilmatiseringarna. Om man ser den direkt efter att ha läst boken, vilket jag nu gjort, så är det som vanligt en komprimerad version av boken, men för en gångs skull VÄL komprimerad. Kanske inte så konstigt eftersom det är King som skrivit manuset, men han har fått med det mesta och det viktigaste i sitt manus.
   Det enda som är dåligt i filmen är väl en del specialeffekter som inte är helt trovärdiga. Kolla speciellt in när Louis Creed först slåss och stoppar en spruta i Church och sen när han gör samma sak med Gage. Hej dockor! Och lyssna sen på Gages skrik av smärta när han blivit stucken med sprutan… Det är något som inte stämmer. Det blir heller inte speciellt trovärdigt när Gage ska vara ond och springa omkring med kniv, men hur lätt kan det egentligen vara att regissera en tvååring?
   Men scenen när Jud Crandall får sin hälsena avskuren är nog bland det vidrigaste jag sett, för att inte tala om den tunna gula vätska som strömmar ut Rachel Creeds ögonhåla… Gaah!
   Som ni förstår gillar jag Pet Sematary mycket. Den är inte en femma, men bra nära. 4 starka Följeslagare till boken alltså.


Jag kommer ihåg att när jag läste Pet Sematary tyckte jag att det var en riktigt otäck bok som var både nervkittlande och rätt hemsk. Pet Sematary är dock inte otäck på det viset att det är en massa spöken utan mer att den är så verklighetstrogen. Ja, ja säger ni, det är ju varje dag man återuppväcker döda. Har du blivit knäpp? Jo, jag vet att det händer en hel del overkliga saker i boken men den verkliga skräcken (för mig) ligger i Kings beskrivning av Gages död. Detta skulle verkligen kunna hända och det skulle vara precis så hemskt som King beskriver. I Pet Sematary visar King att han verkligen har förmågan att visa vanliga saker i ett hemskt perspektiv.
   Pet Sematary är en mycket bra bok och betyget blir 4 Följeslagare av 5 möjliga.


Följeslagarnas medelbetyg och kommentarer

Det blev inte nytt rekord, men väl en helt klart godkänd uppslutning när det gällde Följeslagarnas medelbetyg på Pet Sematary. 49 betyg blev det och medel blev höga 4.16 (utifrån 7 treor, 27 fyror och 15 femmor). Av kommentarerna att döma så är det många som gjort sin Kingdebut med boken. Här kommer ett axplock:
   - Det var min första Kingbok som jag fick av min kompis när jag hade varit med om en olycka, så den betyder lite extra för mig. Den är helt underbar. Så jag kan tacka min kompis för mitt Kingintresse.
   - Visserligen är det länge sedan jag läste boken, men jag tyckte då att den var riktigt bra! Idag har jag ändrat uppfattning lite, men anser fortfarande att "den håller", kanske inget mästerverk men en trevlig avkoppling från vardagen. Det jag tyckte bäst om var slutet, när huvudpersonen sitter i sitt hus och plötsligt känner att hans fru kommit tillbaka...
- Detta var min första Kingupplevelse och det är väl den som hållit i sig längst. Jag började läsa boken på julafton 24/12 -84 och den 16/1 -85 slog jag ihop boken för sista gången klockan 00.42 sedan somnade jag med lampan tänd....
   - Det var boken som definitivt fick mig så hårt fast på Stephen King-kroken att jag aldrig kommer att ta mig loss. Även om jag läst Cujo, Sommardåd/Vinterverk och Christine innan och tyckt om dem så var denna bok det slutgiltiga steget. Jag sträckläste den en natt och det var nog den sista boken jag läst som fick mig att vara mörkrädd på allvar när tog mig till toan mitt i den... Den är lätt att fastna i. Den är rappt skriven. Det är en total idyll som blir sönderslagen och man har full förståelse för hur alla reagerar och handlar. Hade någon jag älskat dött så hade jag också begravt dem på den Jurtjyrkogården hur många varningar jag än hade fått för att göra det...
   - Ruggigt bra. Minns mina rysningar första gången jag läste den. Tillhör dock inte favoriterna.
   - Absolut en av mina Stephen King-favoriter. Den går helt enkelt inte att lägga ifrån sig när man börjat läsa.
   - Mitt första möte med denna allas vår favoritupphovsman till litterära mardrömmar och nagelbitande. Den har en väl genomtänkt historia med det typiska för King normala amerikanska livet med skräcken alldeles runt hörnet dels den allvarligaste skräcken för vilka föräldrar som helst med en ny dimension i det faktum om jag kunde göra något skulle jag då göra det kosta vad det kosta vill dels den skräck för mörkret alla har känt någon gång. En väldigt bra bok för nykomlingar i Kings värld.
   - En av de räligaste (som vi säger i Skåne) böcker jag läst någonsin. En otäck känsla infinner sig under hela läsningen och vill inte riktigt släppa ens när man lagt den ifrån sig.
   - Den första Kingbok jag läste och den trollband mig verkligen. Den har allt. Speglar vår egen rädsla för döden och det som kommer efter, både för den döde men fram för allt för de som finns kvar. Den har kärlek och vänskap, mycket starka känslor, både sorg och glädje. King har en förmåga att uttrycka känslor som jag tror att många känner dem, men inte riktigt kan sätta ord på, så även i Jurtjyrkogården.
   - Definitely the scariest story I have ever read. It even outranks W.W. Jacobs "The Monkey's Paw" in this respect. King deals with subjects like loss, death and religion (playing God), and he does it in a way that not only makes one wiser but also scares the shit out of you. The story is tight, there is no unnecessary filling like with so many other King books, just the bare necessities.
   - Jurtjyrkogården kan man kalla en "typisk" King-roman, så som många ser honom. Det gör visserligen inte handlingen sämre. Jag tycker att det är en mycket bra berättelse om hur svårt det är att släppa någon som har dött. Hur ofta har man själv inte tänkt den tanken...t.ex. "Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka min dotter..." Men man kanske ska vara försiktig med vad man önskar...
   - Jurtjyrkogården är en av de första riktigt starka läsupplevelser jag fått av King, det var nu länge sen jag läste den, men fortfarande minns jag hur nackhåren reste sej PÅ RIKTIGT.
   - Jurtjyrkogården är enligt mig en medelbra bok/film för att vara Stephen King. Han har presterat mycket bättre genom tiden. Men jag säger inte att boken är dålig, den förtjänas att läsa. Även om den kan tyckas vara seg till en början.
   - En av Kings bästa böcker. Överhuvudtaget en av de kusligaste och obehagliga böcker jag någonsin läst.
   - Nu var det ganska många år sedan jag läste denna bok, som faktiskt var min allra första Stephen King-bok. Man kan säga att det var i och med Jurtjyrkogården som mitt intresse för Stephen King väcktes. Jag minns att jag sträckläste den, tyckte den var nästan olidligt spännande, läskig och samtidigt sorglig. Man kunde som läsare nästan känna den namnlösa sorg och desperation som pappan kände när han gick iväg till "begravningsplatsen" med sonen Gage. Kanonbok, tycker jag, som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta eftersom den var först. Filmen var (som ofta är fallet, tyvärr) urdålig!
   - Liker godt at det IKKE er happy ending, en av Kings mørkeste bøker. Scenen/avsnittet hvor vår venn våkner fra det han TROR er en drøm med søle på føttene...spoooky!
   - Den var bra men inte så bra som min mamma hade förklarat!!
   - Jag tycker Jurtjyrkogården är en mycket bra bok trots att den är så mörk och oroande som den är. Nu när jag läste den igen såg jag verkligen hur mörk och tragisk den är. Den är mycket störande. Jag började fundera på om Jud Crandalls namn är taget på grund av initialerna, JC. Jag jämför namnet med John Coffey och Jesus Christ. I det här fallet väcker JC också döda varelser till liv. När jag skriver det här tycker jag det blir uppenbart att det är därför som Jud har initialerna JC. Dessutom började jag fundera på om Lilla gudens träsk är en thining, som i The Dark Tower-serien. Osäker på termen thining men det jag menar är framför allt det stycket när sällskapet helt plötsligt befinner sig i Pestens Tids värld. Sedan funderar jag på om i så fall Wendigon är en varelse från The Dark Tower-världen. Dessutom tycker jag att de styckena med Wendigon är mycket Lovecraftinspirerade. De är även de mest fantasieggande partierna i boken. Lite musikiaktagelser är att det är MÅNGA Ramonesreferenser i boken. Dessutom nämns "Run through the jungle" av Creedence Clearwater Revival. Denna låt spelas mycket i slutet av Talismanen. Varulven som kör limon i slutet älskar den låten.
   - Första gången jag läste Jurtjyrkogården var jag i vår sommarstuga i Mellbystrand. Jag låg i Friggeboden på husets baksida och läste den. Det var den näst första Kingbok jag läste efter Christine och jag var mer än nöjd. Eftersom Christine inte är en av mina favoriter så kan man säga att det inte var förrän jag läste Jurtjyrkogården som jag upptäckte King. Det var också en av de böcker som jag har blivit mest skrämd av när jag läste. Men det är ju inte heller bara rädsla. Jag tänker på den sympati man känner med Louis när Gage blir påkörd. Man kan ju fundera lite på vad man hade gjort själv i hans ställe.
   - En stark berättelse om döden som man inte släpper i första taget. Det är en av de kusligaste historierna King har skrivit. Och man kan också förstå att den var svår bok för honom att skriva, för det är inget lätt ämne, döden, som han tar upp. Men det kan, som här, vara ack så spännande. Höjdpunkten i boken är enligt mig när fadern blir ledd till kyrkogården i sömnen. Den delen i boken blev kvar hos mig ett bra tag.
Först publicerad i Följeslagarna #156 - 2002-12-09
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.

FÖLJESLAGARNA PÅ FACEBOOK

ARTIKELARKIV

Här är ett urval av artiklar från Följeslagarnas utskick mellan 1998-2010.

980506: Apt Pupil - Historien om en förbannelse
980615: Opublicerade böcker
980824: King under pseudonym
990621: Randall Flagg
991227: Stephen King 1999
001225: Stephen King 2000
011224: Stephen King 2001
021028: Kända och udda personer i Kingfilmer
021224: Stephen King 2002
031006: Om att köpa signerade böcker
031230: Stephen King 2003
050201: Stephen King 2004
060101: Stephen King 2005
061201: Stephen King i London 7-10 november 2006
070101: Stephen King 2006
080103: Stephen King 2007

GENOMGÅNG AV KINGS BÖCKER

Här finns detaljerade genomgångar av Kings böcker enligt den originalutgivningen. Ett ambitiöst projekt som kanske fortsätter i framtiden.

1: People, Places and Things
2: Carrie
3: 'Salem's Lot
4: The Shining
5: Rage
6: Night Shift
7: The Stand
8: The Dead Zone
9: The Long Walk
10: Firestarter
11: Roadwork
12: Cujo
13: Danse Macabre
14: Creepshow
15: The Running Man
16: The Gunslinger
17: Different Seasons
18: Christine
19: Pet Sematary
20: Cycle of the Werewolf
21: The Eyes of the Dragon
22: The Talisman
23: Thinner
24: Skeleton Crew
25: It
26: The Drawing of the Three
27: Misery
28: Nightmares in the Sky
29: The Tommyknockers

RUBRIKER UR NYHETSBLOGGEN

1922-recension: Ytterligare en trogen filmatisering
Charlie The Choo Choo på svenska
Recension av Mr. Mercedes första säsong
Josh Boone tar sig an The Talisman
Nu kommer säsong 2 av Mr Mercedes

STEPHEN KING-BIOGRAFI

Stephen Kings egna historia är minst lika intressant som hans böcker. Vi har sammanfattat hans uppväxt fram till debutromanen Carrie (1974) i en kort men intressant biografi.
Till biografin

STEPHEN KING-ABC

Här svarar vi på de vanligaste frågorna som "Vad är en ARC? Vad är sanningen om Richard Bachman? Finns Derry och Castle Rock?", samt listar personer, platser och saker.
Till King-ABC