Det är svårt att släppa att en karaktär som King trodde bara skulle var en stum bikaraktär i Mr Mercedes plötsligt skulle börja prata och växa till att bli en av Kings mest återkommande figurer. Men så var det med Holly Gibney som nu har varit med i sex romaner och en längre novell och dessutom varit huvudperson i de två senaste romanerna.
   Holly är en vattendelande karaktär bland Kingfansen, till och med hatad av vissa läsare som vägrar att köpa böckerna hon är med i. Detta är lite underligt för den Holly som vi träffat i de två senaste böckerna är inte alls lika skruvat udda som hon var i Bill Hodges-trilogin. Eller "skruvat udda" är väl att överdriva. För mig framstod hon som en person med Aspergers då. I dag är det enligt mig inte direkt något av det kvar.
   Likväl kände jag efter förra boken, Holly, att det kanske kunde räcka med Holly Gibney för ett tag, men det tyckte inte King som kämpade fram Never Flinch. Han berättar i sitt efterord att det var en bok som satt långt inne och som genom gick flera bearbetningar och namnbyten innan den blev bra. När det var som värst trodde han inte att den skulle bli utgiven.
   Men det blev den och är tämligen rak deckare som inte har några övernaturliga inslag eller skräck som förra bokens kannibaler. Här är skräcken snarare koncentrerad kring iskallt hat och omoraliskt beteende.
   Boken har två skilda spår som givetvis sammanstrålar lagom till finalen. Den ena handlar om en person som kallar sig Trig som beslutar sig för att döda tretton oskyldiga personer och en skyldig. De tretton är helt slumpvis valda människor som han iskallt skjuter. Varje person representerar en jurymedlem i ett fall där en man dömdes för ett brott han inte hade begått.
   Holly dras in i fallet via sin poliskompis Izzy som driver den komplicerade jakten på en mördare vars offer inte utgör ett vettigt mönster. Även om Holly engagerar sig så är hon inte en del av utredningen för i stället får hon anställning som livvakt åt den feministiska profilen Kate McKay som reser land och rike runt och håller tal. Kate har både trogna följare och blodtörstiga hatare och någon av dem stalkar Kate och försöker attackera henne på olika vis, något som bara triggar Kate än mer i sitt arbete.
   Ett tredje spår handlar om Barbara Robinson som debuterade med en poesisamling i Holly och i den här boken korsas hennes väg lite osannolikt med den legendariska och populära sångerskan Sista Bessie som vill tonsätta en av Barbaras dikter och även detta kommer att ha en betydelse för upplösningen av historien.
   Never Flinch är bra deckare. Jag tycker, framför allt efter att fått höra om Kings problem med att få fram boken, att den känns genomarbetat och att den håller ihop bra. De olika spåren är intressanta i den betydelsen att vi i det ena fallet vet väldigt mycket mer om förövaren än vad vi gör i det andra, men att det i båda fallen finns mer att veta som kommer fram efterhand. I just det här fallet tycker jag också att det är befriande att romanen håller sig på rätt sida av deckarens begränsningar. Med det menar jag att den känns realistisk och inte överdrivet våldsam eller slafsig. Den har givetvis otäcka inslag men den har även spänning och fina karaktärsporträtt. Sista Bessie är exempelvis en oerhört tydligt tecknad karaktär som tar för sig på ett väldigt charmerande sätt.
   Sen kan jag inte låta bli att drabbas av den knorr King lägger fram sist i sitt efterord som sätter saker och ting i perspektiv och ger oss en insyn i varför boken skrevs.
   Så en bra och stabil bok, men med det sagt hoppas jag återigen att King låter Holly Gibney vila ett tag. Vi vet att nästa roman sannolikt blir den tredje Talisman-boken - i vilken King förhoppningsvis inte stoppat in henne! - och efter det vore det ändå kul om det kom något lite mer skräckbetonat. Vi vet inte hur många böcker King har kvar att skriva men en avstickare från deckarna och Holly Gibney är önskvärd.
   Never Flinch landar på tre starka Följeslagare av fem möjliga.
Ja, Holly är tillbaka. Jag vet inte vad ni tycker men jo, jag gillar henne, men samtidigt tycker jag King ska ge henne en paus nu. Jag hade faktiskt inte haft något emot om han gett henne en permanent paus och dödat henne i boken. Det kan faktiskt bli lite för mycket av det goda och det har det blivit med Holly. Hon är charmig, men inte så charmig att hon ska vara med i sex av Kings 16 senaste romaner.
   Den här gången är hon tillbaka som livvakt (ja, livvakt) åt Kate McKay, en kvinna som reser runt i USA och håller föreläsningar om kvinnors rättigheter. Till en början tycket jag att det var rätt dumt att göra Holly till livvakt. Hon är ju inte den typiska livvakten men King får det att fungera. Hon är inte den livvakt vi ser i filmer, utan en lite mer beräknande och det fungerar faktiskt.
   Problemet med boken är att Holly är så otroligt överlägsen alla andra i sin förmåga att lösa alla gåtor. Hela poliskåren jobbar med fallen, men ändå är det i stort sett bara Holly som hittar lösningar. Lite för överdrivet om ni frågar mig. Ett annat problem är att King trycker in på tok för mycket i boken. Holly ska vara livvakt åt McKay samtidigt som hon ska hitta en mördare. Herregud, hon är bara en person. Jag förstår att King hade svårt att få ihop boken och jag tycker han kunde skippat Sista Bessie-spåret som jag tycker är rätt tråkigt, vilket känns ovanligt. King brukar inte skriva tråkigt.
   Men bortsett från att boken känns lite orealistisk och alldeles för fullmatad så är den ändå en nöjsam läsning. Den är som vanligt välskriven, och King är en mästare på att skapa karaktärer. Man dras in i berättelsen och man vill inte sluta läsa.
   Men med det sagt. Nu vill jag att han återvända till skräck. Mörk och otäck skräck vill jag ha. Never Flinch får 3 ljumna Följeslagare men mer än så blir det inte.