RECENSION
Rose Red
Format: DVD/BD • Regisserad av Craig R. Baxley (2002)
Rose Red är från början en miniserie i tre delar som nu satts ihop till en längre film. Fördelen med det är ju att man kan se allt i en sittning men nackdelen är att det ibland kan kännas lite långt. Rose Red håller dock en hög kvalité vad gäller skådespelare och handling. Till en början får vi lära känna alla karaktärerna och lite om deras bakgrund. Vi får veta att Joyce Reardon (Nancy Travis) planerar en expedition till det enorma och påstått vilande spökhuset ”Rose Red”. För att få huset att öppna upp sig och visa vad det kan tar hon med sig sex personer som alla har speciella paranormala kunskaper. Det är till exempel telekinesi, förmågan att se in i fram eller bakåt i tiden med mera.
De sex som hon tar med sig är Nick (Julian Sands), Victor (Kevin Tighe), Emery (Matt Ross), Pam (Julia Campbell), Cathy (Judith Ivey) och den viktigaste av dem alla Annie (Kimberly Brown). Förutom dessa följer även Ellen och John Rimbauers barnbarn Steven Rimbauer (Matt Keeslar) och Annies syster Rachel "Sister" (Melanie Lynskey) med.
Vi får även lite bakgrund när det gäller ”Rose Red” själv. Vi får höra om Ellen och John Rimbauer, deras barn Adam och April samt Ellens tjänstedam Sukeena. Historien utspelar sig både i nutid (2001) och dåtid (tidigt 1900-tal).
Dessa är alltså huvudpersonerna men naturligtvis finns det andra karaktärer. Till exempel finns professor Miller som jobbar på samma universitet som Joyce. Tyvärr gillar han inte att hon ska utforska ”Rose Red” och gör allt för att sabotera för henne. Han menar att det förstör universitetets trovärdighet. Till sin hjälp har Miller skoltidningens reporter Bollinger. Han följer efter Joyce och hennes gäng in i ”Rose Red” för att dokumentera deras (som han tror) galenskap.
Allt eftersom historien fortlöper växer karaktärerna och man lär känna dem lite bättre. Det är nu man börjar inse vilka man gillar och inte gillar. Personligen gillade jag inte Emery till en början. Han är en mycket irriterande personlighet men samtidigt en mycket viktig person. Han är den som till slut inser vad som bör göras… även om ingen vill låta honom göra det. Ju längre tiden går ju mer gillar jag Emery, han är Rose Reds version av The Langoliers Mr. Toomy.
Ju längre man kommer i filmen ju mer får man se av ”Rose Reds” demoner och andar. Dåtiden är inte filmad i svart/vitt men inte heller så färgglatt som man är van vid. Nutiden är dock filmad i färg. Klippen mellan nutid och dåtid är mycket effektfullt just på grund av detta. Vi får även se hur besatt Joyce egentligen är och vad hennes verkliga anledning till expeditionen är.
Sen är det alltså dags för den stora finalen. Tyvärr känns det lite som om King tagit den enkla vägen här… Personligen hoppades jag att man skulle få mer information om själva ”Rose Red” och varför det är hemsökt. Jag önskar även att man fått mer info om familjen Rimbauer. Trots detta bjuder dock slutet på ett par överraskningar som jag gillar…
Naturligtvis finns det lite kopplingar till King och hans böcker i Rose Red. Bland annat finns det en student som heter Spruce i efternamn vilket även Kings fru Tabitha gjorde innan hon gifte sig. Vi hör en person som sjunger på te-sången (”I’m a little teapot…”). Denna koppling är visserligen mycket långsökt men ska man leta så ska man. Låten är naturligtvis samma som sjungs i Storm of the Century.
King dyker även upp i en liten roll, vilket han gör allt som oftast. Här dyker han upp som ett pizzabud. Han har bara några få repliker men som vanligt är det är mycket underhållande att se King själv dyka upp i en lite mindre roll.
Nu till betyget. Det blir rätt bra även om slutet kunde vara lite starkare. I Rose Red berättar King trots allt en stark historia som är värd att berättas. Betyget blir därför 3 starka Följeslagare av 5 möjliga. Betyget orkar inte riktigt upp till en fyra.
HANS-ÅKE LILJANär vi recenserade Storm of the Century, Kings förra ”roman-för-tv” så tyckte jag att den var den bästa Kingminiserien som gjorts och den fick följaktligen en fyra. Nu skulle jag dock vilja revidera den åsikten och det betyget för efter ett antal tittningar känns den hopplöst seg. Och det blir lite samma sak med Rose Red.
Problemet ligger i att en miniserie i tre delar inte mår riktigt bra av att bli sammanfogad till en över fyra timmar lång film. Miniserien är upplagd med övergångar till reklampauser som givetvis har en funktion om man ser den på tv med reklampauser inplanerat. I Storm of the Century fick vi se otaliga korta klipp på nedsnöade bilar och liknande till vindens vinande. I Rose Red är det istället kameraåkningar av ”Rose Reds” exteriör till ljudet av spöklika viskningar.
Det är lite synd att de inte tänker om lite när de ska släppa dessa miniserier på VHS/DVD och tänkte lite mer film. Det blir konstiga tempoväxlingar som bidrar till att det känns lite smått segt emellanåt. Dessutom blir det oerhört konstiga klipp eftersom de oftast planerar in en liten chockeffekt innan de går till reklam. Utan reklam kan detta bli nästan pinsamt dåligt. Till exempel finns det en scen när en i gänget ser spöken i ett kylskåp, och precis innan de går till reklam (i vårt fall precis innan det klipps) kommer det en hand utfarande från kylskåpet. Nästa klipp: Lite viskningar och exteriörer på huset följt av en tillbakagång till kylskåpet där det inte finns någon hand och personen ser oberörd ut. Dåligt!
Detta är dock synpunkter på själva hanteringen av filmen och inte på själva handlingen. I min drömvärld ser man materialet som en film och tajtar till klippen, får ned längden med en halvtimme och får ett bättre flyt och tempo. Jag får väl skaffa lite redigeringsutrustning och göra min egen ”directors cut”! :)
Om själva historien kan man väl säga att det inte är den mest originella som King hittat på. Filmer om spökhus har gjorts i parti och minut och faktum är att jag vid andra tittningen sitter och väntar på en scen som jag sedan kommer på är med i filmen ”The Haunting” som säkert många kommer att tänka på när de ser Rose Red. Kings lilla knorr är dock att huset ”Rose Red” bygger ut sig själv, och det är ju lite spännande.
Det känns även som King återanvänt lite karaktärsdrag från tidigare. Den autistiska telekinesiska flickan Annie är som en blandning av Carrie och Seth från The Regulators, och speciellt likt Carrie när hon utlöser ett stenregn i filmens inledning.
Figuren Emery (som ni kommer att hata, tro mig!) är en typisk gnällgubbe som King brukar ha med i sina grupper för att få lite konflikter. Personligen stör jag mig extremt mycket på hans uppsyn – halvöppen mun och rynkad näsa, fast det är tydligen gjort med flit för att förstärka hans sura attityd. Mycket effektfullt men riktigt irriterande!
King har även på ett snyggt sätt fått in inslag från sin först sålda novell ”The glass floor” (hittills inte samlad i någon bok) då ett av rummen i huset är ett ”spegelbibliotek” med glas-/spegelgolv.
Skådespelarna tycker jag gör bra ifrån sig överlag. Engelske Julian Sands som Nick har fått de vassaste replikerna men Nancy Travis är suverän i rollen som Joyce Reardon. Till en början är hon charmig och sympatisk, målmedveten och med skinn på näsan, men allt längre som filmen går förändras hon rejält.
Sammanfattningsvis så tycker jag att Rose Red i stort är bättre än Storm of the Century, men det saknas en del för att den ska bli någon slags klassiker. Mitt betyg försämras av mina synpunkter på tempot och klippningen, men även av att vissa specialeffekter är lite för billiga. Det gäller först och främst spökena som är lite gummiaktiga… Men 3 Följeslagare av 5 är den väl värd.
• DVD-bonus
Förutom ett bildgalleri rymmer Rose Red på DVD två dokumentärer. Den ena är en så kallad bakom-film med namnet ”Bad House – så gjordes Rose Red” och den andra är en kortare fejk-dokumentär som heter ”Unlocking Rose Red: Ellen Rimbauers dagbok”.
”Bad House” är en rik och bra bakom-film på ungefär 45 minuter. Vi får se inslag ur alla skeden av filmens skapande, intervjuer med de medverkande och rätt mycket smått och gott. King är med ganska mycket i filmen. ”Unlocking Rose Red” visades på ABC i USA strax innan serien visades i början av detta år, enbart för att förvilla tittarna. Här får vi möta den ”riktiga” Joyce Reardon som berättar om hur hon hittade Ellen Rimbauers dagbok och hur hon planerar att åka till ”Rose Red” och forska med sitt gäng.
Filmen är lite kul med tanke på att ganska många gick på den. Den berättar också att King dramatiserat verkliga händelser och en massa annat. Lite kul som sagt, men inget att hänga i granen direkt. ”Bad House” är behållningen i bonusmaterialet.
ANDERS JAKOBSONFörst publicerad i Följeslagarna #149 - 2002-09-02
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
