RECENSION

The Dark Tower: The Gunslinger Born #3

Format: Tidning  •  Av Peter David, Robin Furth, Jae Lee och Richard Isanove, Marvel (2007)

Jaha, då har man avslutat nummer tre av The Gunslinger Born… Och det är bara att konstatera att den är lika bra som de tidigare. Återigen har Marvelgänget lyckats producera ett fantastiskt nummer. Nummer tre tar vid där nummer två slutade och handlar till största del om när Roland, Cuthbert och Alain träffar borgmästare Thorin för första gången. Vi får även bevittna deras första möte med The Big Coffin Hunters.
   När det sedan gäller illustrationerna tycker jag Jae har lyckats över förväntningarna även denna gång. Speciellt gillar jag Reynolds. Han ser hur bra ut som helst.
   En annan person vi får se för första gången är Farson. Han ser och agerar precis så grymt som man kunde förvänta sig. Det ska bli kul att se mer av honom.
   När det sen gäller textdelen av tidningen handlar det denna gång om hur Arthur Eld fick sina revolvrar och hur han nästan förlorade de samma i striden med Saita, en enormt stor orm. Även den här gången är den skriven av Robin Furth och som vanligt gör hon ett utmärkt jobb.
   En annan kul sak som vi får i nummer tre är lite ratat material. Sidor som Jae, efter att ha ritat dem, ratat för att sen göra om dem. Väldigt kul att se hur hans idéer utvecklas. Vi får även första delen av en avskrift från paneldiskussionerna som King hade under Comic Con.
   The Gunslinger Born blir bara bättre och bättre så betyget ligger fortfarande fast i topp. Fem Följeslagare av fem möjliga.
Precis som Lilja skriver så hålls stilen uppe på samma höga nivå som tidigare. Vid det här laget så känner man att när serien blir komplett efter sju nummer så kommer vi att ha en riktigt fin historia att läsa om i sin helhet. Och sedan ytterligare fem att se fram emot…
   Nu börjar man också längta efter de så att säga ”nya” bitarna av historien som ligger i framtiden. Än så länge är det mest ordagrant efter Kings förlaga, men här och där stoppas det in nytt material som lägger en extra krydda på det hela. Jag tänker i detta fall speciellt på introduktionen av Farson som knappt fanns med i böckerna. En synnerligen rå figur som ser hur cool ut som helst. Jämför man Jae Lees ratade skiss med den slutgiltiga versionen så kan man bara bejubla att han tänkte om. Och jämför man skissen med Richard Isanoves färglagda bild så ska man jubla ännu mer åt den sistnämnde. Han sätter bokstavligen färg på historien.
   Ska jag säga något negativt så är jag fortfarande lite förvirrad över varför alla karaktärer måste se så sammanbitna ut. Kan de åtminstone inte öppna munnen när de talar? Och – en grej till – omslaget tycker jag är lite trist. Här skulle det suttit fint med en stor bild på Farson i stil med omslaget till #2.
   Men det är småsaker, så klart. Fem av Fem Följeslagare igen.
Först publicerad i Följeslagarna #225 - 2007-05-02
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.