RECENSION

Stationary Bike

Format: Novell  •  Först publicerad i From the Borderlands (2003)

I "Stationary Bike" möter vi konstnären Richard Sifkitz som har problem med vikten och kolesterolvärdet. Hans doktor varnar honom skarpt och säger att han måste ändra sig en smula annars kan det gå käpprätt åt skogen inom några år. För att illustrera vad som hänt i Sifkitz kropp målar doktorn upp en metaforisk bild om ett arbetslag ("män i chinos och Dr Martens") som jobbar hårt för att hålla igång matsmältningsprocessen:
   "Their job is to grab the stuff you send down the chute and dispose of it. Some they send on to the various productions departments. The rest they burn. If you send them more than they can deal with, you put on weight. Which you have been doing, but at a relatively slow pace. But soon, if you don't make some changes, you're going to see that pace speed up. There are two reasons. The first is that your body's production facilities need less fuel than they used to. The second is that your metabolic crew - those fellows in the chinos with tattoos on their arms - aren't getting any younger. They're not as efficient as they used to be. They're slower when it comes to separating the stuff to be sent on and the stuff that need to be burned. And sometimes they bitch. Yes indeed. They say stuff like, 'Isn't he ever gonna slow down?' and 'Who does he think we are, the Marvel Comic superheros?' and 'Cheezis, don't he ever give it a rest?' And one of them - the malingerer, every work-crew's got one - probably says, 'What the fuck does he care about us, anyway? He's on the top, ain't he?' And sooner or later, they'll do what any bunch of working joes will do if they're forced to go on too long and do too much, without so much as a lousy weekend off, let alone a paid vacation: they'll get sloppy. Start goofing off and lying down on the job. One day one of em won't come in at all, and there'll come another - if you live long enough - when one of em can't come in, because he'll be lying home dead of a stroke or a heart attack."
   På väg hem från doktorn tänker Sifkitz på doktorns metafor och tanken på ett arbetslag i magen roar honom så mycket att inspirationen strömmar fram. Han ser dem framför sig, stående på en landsortsväg som leder mot skogen, och han måste bara få ned bilden först på papper sedan på canvas. Medan bilden växer fram köper Sifkitz en träningscykel ("stationary bike") som han monterar upp nere i källaren så att han tittar på en trist grå vägg när han cyklar. När hans målning är färdig börjar han genast måla upp den på källarväggen, dock utan arbetslaget. Det är bara landsortsvägen han ser när han cyklar.
   Han försvinner in i timslånga fantasier uppe på cykeln - arbetslaget får namn och karaktärer (en rolig detalj här är att en i arbetslaget är döpt efter konstnären Michael Whelan (The Dark Tower med mera), vilket framgår tydlig i novellen), han kommer på var denna vägsnutt egentligen är - och kilo efter kilo försvinner. En morgon vaknar Sifkitz upp efter att ha drömt sitt livs verkligaste dröm. I drömmen blir han en i arbetslaget - karaktären Carlos - som inte orkar med livet längre och knäpper sig själv. I vaket tillstånd ritar en storgråtande Sifkitz ned hela bilden under ett par timmar och någon gång under tecknandet ger han bilden namnet "Man with shotgun". När bilden är klar bestämmer sig Sifkitz för att sluta med sitt cyklande innan han blir vansinnig.
   Men det är inte lätt att sluta, man vill hela tiden veta vad som ska hända härnäst. Och vad som händer härnäst är att resten av arbetslaget inte är speciellt glada över att ha mist en kollega och att Sifkitz börjar känna sig jagad när han sitter på cykeln.
   Det är inte speciellt lätt att återge händelserna i denna novell. Rätt komplicerad faktiskt, men också mycket bra. Den påminner mig mycket om novellerna i Kings två första novellsamlingar, samtidigt som temat med en bild som "blir levande" känns igen från både en och annan tidigare berättelse. En liten brist i historien är att slutet inte känns helt klockrent. Det känns lite som om King spårade ut lite, vilket han i och för sig förvarnar om. Berättelsen har sex kapitel och det sista heter just "Not quite the ending everyone expected".
   Bra är den i alla fall, i sådan där febrig "Twilight Zone"-anda. "Stationary Bike" är helt klart värd 3 Följeslagare.
Först publicerad i Följeslagarna #179 - 2003-12-01
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.