NYHETSBLOGG
Ur arkivet: Stephen King och dårarna
Kategori/er: Allmänt
I dag är det 35 år sedan John Lennon mördades av Mark Chapman, ett fan som hade ihjäl sin idol av okänd anledning. Vad har nu detta med Stephen King att göra? Jo, Kings vägar har eventuellt korsats med Chapman och dessutom fanns det under en period en människa som var helt övertygad om att King var den som mördade Lennon.Detta skrev vi en artikel om i de gamla nyhetsutskicken och på denna tråkiga jubileumsdag repriserar vi texten.
STEPHEN KING OCH DÅRARNA
Med kändisskapet kommer dårarna. Det finns kändisar som folk inte skulle känna igen om de så väl stod mitt framför dem, och så finns det dem som man absolut känner igen på direkten. Stephen King blev snabbt ett känt ansikte. Från att ha varit ingen alls, till att bli känd i fantasy-/skräckkretsar blev King i och med sin tredje bok THE SHINING och filmen CARRIE en riktig kändis.
I och med det kom telefonsamtalen och breven. King fick byta telefonnummer med jämna mellanrum. Telefonister fick snällt säga ifrån när folk frågade efter Kings telefonnummer. Med post kom olika slags frågor och förfrågningar om de mest underliga saker. King har själv skrivit en essä om detta utifrån en av de knäppare frågorna: ”’Ever et raw meat?’ and other weird questions”.
Gemensamt för alla är att de givetvis kallar sig hans ”number one fan”…
Brevskrivarna är dock ganska harmlösa i jämförelse med dem som tar beundrandet ett steg till. Kings hus i Bangor är ett populärt turistmål. Här samlas dagligen fans från hela världen för att ta en bild på sig själv utanför huset, och i bästa fall få en skymt av mästaren själv.
Huset i sig är omringat av ett specialgjort stängsel i järn med olika skräcksymboler såsom spindlar, fladdermöss och annat fastsatta här och där. En morgon hösten 1986 vaknade familjen King och upptäckte att de stora fladdermusvingarna som är på var sin sida av entrén var bortklippta. Även huvudena på den trehövdade gipen saknades…
En betydligt mer allvarlig sak skedde inne i själva huset. En morgon var Tabitha King ensam i huset. Det var runt sextiden på morgonen när hon hörde ljudet av glas som gick i kras. När hon gick ned för trapporna för att undersöka saken möts hon av en person som såg ut som ”Charles Manson med långt hår” med en ryggsäck i händerna. Han sa att han var Stephen Kings största fan (vad annars?), men plötsligt ändrar han sig och säger att han hatar King för han har stulit Misery från hans moster.
Han höll upp ryggsäcken och sa att den innehöll en bomb. Tabitha rusade ut ur huset i bara nattlinnet och lyckades kalla på polis hos en granne. När polisen grep mannen visade det sig att ryggsäcken innehöll en massa pennor och gem. Ingen bomb. Senare förklarades historien. Mannen var från Texas och hans moster var en sjuksköterska som fått sparken från ett sjukhus och på något sätt fick han ihop det med Annie Wilkes i Misery.
Misery är som ni vet en bok om en författare som tas om hand om sitt största fan, som visserligen visar sig vara komplett galen, och att inspiration till boken kom utifrån de människor King mött genom brev eller på gatan är ganska uppenbart.
I september 1986 hade King en föreläsning där han berättade om Misery, som då var Kings kommande bok. Han berättade om en incident i samband med att han varit med i TV någon gång i slutet av 70-talet. På väg till sin bil möttes han av ”autograffolket”:
”I vissa fall är de sådana som bara samlar på autografer, i andra är det folk med tomma ögon som är lite skumma. De vet inte varför de vill ha ens autograf, de vet bara att man är någon som varit på TV. Man har blivit projekterad genom luften, vilket gör en till någon som inte riktigt finns, en kändis eller liknande. Sen finns det dem vars ögon inte bara är tomma utan de ser ut som spökhus som inte bara signalerar att det inte är någon hemma utan att det är spöken där.”
”En som jag mötte var precis så. Han var tunn och slank och grep tag i mig väsande ’Kan du signera det här? Kan du signera det här?’. Han hade ett papper som jag skrev på, sen gick jag vidare mot bilen. Då tar han fram en Polaroidkamera och frågade om han kunde få sin bild tagen med mig. Jag sa ’OK, om det går fort’, så han ger kameran till någon och får sitt foto taget. Medan det framkallas frågan han ’Kan du signera det? Kan du signera det?’ och jag säger OK. Han tar fram en specialpenna för han vet av erfarenhet att det är nästan omöjligt att skriva på Polaroider. Så jag skriver: ’All välgång till Mark Chapman från Stephen King’. Det var killen som mördade John Lennon. Och när vi pratade med varandra beskrev han sig själv som… mitt största fan.”
King har visserligen vid ett annat tillfälle sagt att det här inte var riktigt sant, men det är fortfarande en bra story, som dessutom leder oss in till nästa dåre. Det är helt omöjligt att prata om dårar utan att nämna en speciell herre som heter Steve Lightfoot.
1994 gjorde King en minst sagt annorlunda promotionturné för Insomnia då han åkte runt på sin motorcykel och besökte små bokhandlar och hade signeringar. Vid det sista stoppet i Santa Cruz, Kalifornien möttes han av Steve Lightfoot som höll i en skylt där det stod ”King är en mördare. Det är sant”. Förutom denna skylt skrek han diverse osanningar och på sidan av hans van stod det med stora bokstäver: ”King sköt John Lennon. Regeringen och media visar dubbelgångare: Chapman”.Det var inte första gången Lightfoot ställde till det. Två år tidigare hade han varit i Bangor och blivit tillsagd av polisen att hålla sig borta från Kings familj, hans anställda, hans hem och arbetsplats. Polisen hade också fått klagomål om att Lightfoot stått och trakasserat folk utanför Betts Bookstore där han parkerat sin van och delade ut sin maskinskrivna tes om sin konspirationsteori om att det var King som hade mördat John Lennon, inte Mark Chapman.
King kommenterade det hela i Bangor Daily News: ”Jag vill bara säga att den här killen har hållit på så här i 10 år. Jag hatar det, förstås. Det är vad han vill. Vi lever i ett samhälle då denna sort av publicitet är som en drog.”
Slutligen har vi de dårar som ivrigt påstått att King snott deras historier. Detta är ganska vanligt förekommande. Den senaste gäller Desperation som författaren och adjunkten Christina Starobin påstår att King har plagierat från hennes outgivna bok ”Blood Eternal” – en bok om vampyrer som bedriver en bilverkstad i New Jersey.
Saken var uppe i rätten förra våren. Starobin påstod att King saknade litterär talang och helt enkelt snott storyn genom att ha läst hennes manuskript under de tre månader som det fanns hos Penguin, Kings förlag vid tillfället. Hon påstod sig vara ”litterärt våldtagen” och upprepade vid fler tillfällen att hennes litterära kunskaper skulle vara nog för att ifrågasätta om King verkligen skrivit Desperation.
Domaren David N. Hurd dömde till Kings fördel då han ansåg att det inte fanns några gemensamma karaktärer, platser eller händelser i de båda verken, inte heller några referenser till populär kultur, historiska händelser eller sekvenser: ”När de både verken beskådas samtidigt, är det tveklöst uppenbart att ingen vettig människa kan se dem som samma verk.”
Hurd hade även synpunkter på Starobins återkommande påhopp på King som person och hans talang: ”Det är beklämmande att en person med den kärandens utbildning och utsagda kunskaper ska ta till sådana attacker, särskilt i skenet av de uppenbart grundlösa anklagelserna.”
Christina Starobin är knappast den sista som kommer att anklaga King för plagiat och det är knappast den sista dåren vi kommer att stöta på.
Artikeln ursprungligen publicerad i Följeslagarna #142, 27/5 2002
Fotnot: Stephen Lightfoot har lagom till 35-årsdagen postat på sin hemsida lennonmurdertruth.com och han står fortfarande fast vid sin teori:
It's a matter of "We've got the numbers. We can trump anything anybody does if we, resolutely, stick together and demand the results we seek"; Stephen King arrested and exposed, ditto all the co-conspiracers; Chapman, probably Yoko, et all and justice be served and our world given no less than a revolution in our lives and in our lifetimes.
ANDERS JAKOBSON
Salem's Lot