2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I augusti betade jag av bok nummer tio och därmed är projektets minsta gräns uppnådd.


Rose Madder är en av de böcker jag enbart läst en gång när den kom på svenska 1996, då under titeln Rasande Rose som jag aldrig riktigt gillat. Titeln är ju dubbeltydig och omöjlig att översätta på ett smidigt sätt. Rose madder är en färg som på svenska går under namnet krapprosa, och det hade ju boken omöjligtvis kunnat heta. I berättelsen blir det namnet på en karaktär men även dess huvudperson heter Rose och blir under stundom rasande. Det är någon sorts kompromiss kan man säga. Översättaren John-Henri Holmberg berättade i en intervju att han hellre hade kallat boken "Rosie på riktigt" vilket är från en vers som citeras ganska många gånger i berättelsen. Inte helt klockrent det heller. Ibland är det omöjligt att översätta titlar på ett helt korrekt vis.

Det om det: I Bev Vincents bok Stephen King: A Complete Exploration of His Work, Life, and Influences beskriver King Rose Madder som ett misslyckande. Att han försökte för mycket men inte fick till det och att boken förtjänade de negativa recensioner den fick. Jag kan tycka att King är lite för hård mot sig själv. Jag upplever nämligen boken som överraskande bra. Den har en ganska enkel struktur vilket bara är till dess fördel. Det är inte överdrivet många karaktärer och historien är hyfsat linjär. Dessutom har King verkligen lyckats med att skapa en ond figur som verkligen är ond i ordets rätta betydelse. Få av de monster av det övernaturliga slaget som King skapat har varit så monstruösa som Norman Daniels är i romanen. Han är ren ondska av den allra farligaste sorten.

Boken handlar om Rose som lever i ett fruktansvärt uselt äktenskap där hennes man, den uppburna polismannen Norman slår henne, biter henne, våldtar henne och är allmänt osympatisk hela tiden. När Rose slutligen har fått nog och bokstavligt talat rymmer hemifrån och tar sig till en annan stad börjar ett nytt liv för henne, men en person som Norman ger inte upp i första taget och fortsätter att jaga efter henne för att få sin slutgiltiga hämnd. Vid ett tillfälle köper Rose en tavla som talar till henne på ett oförklarligt vis och när det blir som allra värst är det inne i tavlan Rose ska hitta den bokstavliga styrkan att stå emot Norman.

Jag hade ett litet minne av att berättelsen var kopplad till The Dark Tower-världen, men den är egentligen inte det på ett uppenbart vis. Begreppet ka figurerar vid ett tillfälle men mer än så är det egentligen inte. Men man kan ändå misstänka att det finns kopplingar som inte framgår i klartext. Det finns ju, som vi vet, andra världar än dessa. Vad som däremot är intressant är att King skriver in karaktären Cynthia Smith som först några böcker senare skulle dyka upp på allvar i tvillingromanerna Desperation och The Regulators. King måste ha fastnat för karaktären som inte har en överdrivet stor roll i den här boken.

Jag läste boken genom att lyssna på den amerikanska ljudboken och sögs väldigt snabbt in i berättelsen. Det som är lite roligt med att lyssna på boken är att det är två inläsare. Blair Brown är den huvudsakliga berättaren, men i de delar av boken där vi får Normans perspektiv så är det faktiskt King som läser och det blir en bra dynamik och väldigt enkelt att ta in historien på detta vis. Jag är faktiskt lite överraskad om hur bra jag tyckte om berättelsen den här gången. Mitt minne sen tidigare var sporadiskt. Jag kom ihåg vissa bitar av handlingen men egentligen inte något speciellt kring vad jag tyckte om boken, utöver att jag inte hade ett negativt minne av den. Jag var därför lite orolig att den inte skulle tilltala mig nu, men det gjorde den och jag tycker att utgångspunkten som King tagit med att skildra offret i en väldigt toxisk relation är både gripande och välskriven. Man känner verkligen för Rose och hoppas för allt i världen att det ska gå bra för henne.

Det som jag mindes från första läsningen och som gjorde det extra kul att lyssna på den nu är ju att Rose blir värvad som ljudboksinläsare och hela den processen skildras i detalj. Ljudböcker var en väldigt liten del av den litterära marknaden i Sverige i mitten av 90-talet så jag mindes att det intressant att ta del av det när jag läste det för första gången.

I sammanfattning tyckte jag oväntat mycket om Rose Madder. Kul att bli positivt överraskad.

Traditionsenligt har jag även knåpat ihop ett eget retroomslag eftersom Rasande Rose inte kom under den delen av 80-talet när Legendas utgåvor hade ett uniformt utseende. Det ursprungliga omslaget hör inte till Kings vackraste. Det är framför allt typografin som jag tycker är ful. Annars är idén med den inslagna tavlan bra och det förstärks av så kallat relieftryck där bilden blir lite tredimensionell i och med att pappret inte bara är slätt rätt upp och ner. Glädjande nog har även det svenska originalomslaget relieftryck men inte lika all in som det amerikanska.

Mitt omslag bygger på samma idé som vissa andra utgåvor - det är tjurmasken och labyrinten. Jag har även använt nyansen för krapprosa enligt vad jag har lyckats få fram, vilken var avsevärt mer rosa än jag trodde. Den tonas in en ilsket röd nyans för att förstärka raseriet. Dock har jag fastnat för John-Henris förslag till titel så denna fantasiversion av boken heter Rosie på riktigt.


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj), 6. Joyland (maj), 7, Solhunden (juni), 8. Hjärtan i Atlantis (juni), 9. Christine (juli) och 10. Rasande Rose (augusti)

Den här sidan ska ju handla om Stephen King, men ibland måste man rucka lite på reglerna. Nu kanske det inte är så himla farligt att glänta på dörren och släppa in Joe Hill för ett ögonblick. Han är ju ändå Kings son och jag kände att det var motiverat att kåserirecensera (eller vad man nu ska kalla detta) hans senaste roman.

Hill har skrivit i 30 år nu och varit publicerad romanförfattare sedan 2007. Även om han inte är riktigt lika flitig som sin pappa så har han sannerligen inte legat på latsidan. En handfull romaner, mängder av noveller, väldigt mycket serietidningsmanus och ett och annat filmprojekt finns i bagaget.

Jag har tidigare bara läst två av Hills helt egna texter. Debutromanen En hjärtformad ask och den icke översatta The Fireman som jag köpte dagen den kom ut under en resa i New York. Det var en väldigt ambitiös roman med en touch av The Stand, men dessvärre minns jag inte alls speciellt mycket av själva berättelsen.

Hills aktuella roman, King Sorrow är också ambitiös och nästan avskräckande tjock. Den brittiska storpocket jag köpt ser ut som den skulle kunna orsaka rejält med skada om man i händelse av självförsvar tvingades slänga den i fontanellen på en skurkaktig figur. Vi pratar runt 900 sidor.

Jag minns att när boken utannonserades och jag läste den säljande texten som skulle får mig att bli intresserad av boken så fick den snarare motsatt effekt. Jag förstod inte alls varför jag skulle vilja läsa en bok om ett kompisgäng som framkallar en drake. Men så kom boken ut och det har sedan dess regnat lovord kring boken. Till slut kände jag att jag var tvungen att läsa den.

Tack vare ett sannerligen bra erbjudande på nätet kom jag över boken för en spottstyver och beslöt mig att göra den till sommarens semesterläsning. Det gick så där. Jag läste ganska regelbundet tills jag reste iväg på sol- och badsemester på Öland där jag insåg att jag inte alls kunde släpa med mig boken till stranden om jag inte nödvändigtvis ville marinera den i sandkorn. Det ville jag inte. Och övrig Ölandstid fanns det helt enkelt inte utrymme att läsa den. Efter runt 200 sidor var jag rädd att jag inte skulle slutföra boken trots att jag ville det.

Men lösningen blev ljudboksversionen när jag kom hem igen. En del sommarprojekt gjorde det möjligt att greja och lyssna samtidigt och på så vis kunde jag avverka boken och nästan hinna klart under semestern. Att lyssna var faktiskt oväntat givande då delar av boken har blivit rena radioteatern med effekter, olika röster och så. Det var helt överraskande när det dök upp i öronen. Därför kan jag verkligen rekommendera ljudboken.

Och jag kan, med facit i handen, rekommendera King Sorrow i sin helhet. Det är en mycket bra och ambitiös bok som tack vare en del tidshopp, olika perspektiv och till viss del stilbyten inte tappar greppet om mig någon gång. Den var lite bökig att komma in i, kan jag tycka, men när den väl tar fart, då tar den fart!

För Stephen King-fans finns det mycket att uppskatta med boken. Det är gott om referenser till Kings författarskap hela tiden. Från att exempelvis Greg Stillson nämns, till att Hill parafraserar öppningsstrofen ur The Gunslinger, eller att titlar från Kings romaner och noveller används i prosan och en hel del mer. I sin helhet tycker jag att "King Sorrow" har en strukturell likhet med It, med tanke på att det finns ett visst upprepande intervall i berättelsen och att vi möter karaktärerna i olika tidsåldrar. Det finns även en sekvens där draken King Sorrow pratar genom ett handfat. Draken har även drag av tåget Blaine från The Dark Tower-sviten där båda gillar att dra gåtor…

Det är alltså gott om små presenter att plocka med sig under läsningen, men det ska också poängteras att det verkligen är Hills roman och han har fått till en episk historia som faktiskt ger lite eftertanke när den gått i mål. Så för den som vill ha mer "Kingaktiga" böcker är King Sorrow ett utmärkt alternativ. Dock så får man nog läsa den på engelska. Den svenska utgivningen av Joe Hill dog efter bara tre titlar där den sista kom 2011. Saker och ting kan ju ske, men just nu ser det mörkt ut när det gäller översättningar.

….men OM boken väl skulle komma, skulle den kunna heta Sorgkungen (vilket låter mer som namnet på en drake än rakt översatta Kung sorg) och OM den hade kommit ut på 80-talet hade den kunnat se ut enligt nedan. Jag blev nämligen så peppad av boken att jag valde att göra ett retroomslag. Personligen tycker jag det blev väldigt lyckat!

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I juli hann jag med bok nummer nio.


När jag började det här läsprojektet hade jag några givna titlar som jag ville ha med, men de var inte mer än en handfull, så någon månad in eller så började jag göra en potentiell lista och då kom Christine med på den. Det kan ha varit inspirerat av en amerikansk Facebook-grupp jag är med i där romanen diskuterades, men det var också en av de där klassikerna som jag inte läst om på evigheter. Jag skulle med i princip hundraprocentig säkerhet gissa att senaste gången var hösten 2002 inför Följeslagarnas genomgång av boken. Så vi pratar alltså om nästan 25 år.

Trots att jag inte sett filmen på ungefär lika länge märker jag när jag läser hur färgad jag är av filmatiseringen. Jag ser karaktärerna framför mig så som de ser ut i filmen och jag förväntar mig att historien ska vara exakt som i filmen. Men det är den inte. Boken är annorlunda mot vad jag minns och blir därför lite överraskande när jag läser den.

Två saker noterar jag angående boken. Det ena är bytet av perspektiv. Den inledande och avslutande delen berättas i jag-form utifrån karaktären Dennis perspektiv, medan mitten är vad som skulle kunna beskrivas som allvetandeperspektiv. Det kan ha att göra med att Dennis under den perioden är frikopplad från berättelsen då han ligger på sjukhus, men det är ändå intressant att King valt att göra på det här viset. I Bev Vincents bok Stephen King: A Complete Exploration of His Work, Life, and Influences läser jag att King tvekade om att ens ge ut boken då han tyckte blandningen av första- och tredjeperson var fult och konstigt, men hans dåvarande redaktör på Viking, Alan D. Williams övertygade King om att läsarna skulle förstå det.

Det andra jag tänker på är att upplösningen är ganska lik Cujo med den avgörande skillnaden att hotet inte är en rabiessmittad hund utan en… besatt bil… Att King skrev om en mördande bil har förstås givit stoff till ett antal parodier, som exempelvis den här sketchen i "The Edge" 1992 (börjar vid 18:53):


Men som i så många andra fall är det inte riktigt så enkelt i romanen. Det tar ganska lång tid innan Christine börjar att mörda. Inledningsvis är historien en skildring av tonårslivet i småstadsamerika när tönten Arnie Cunningham förälskar sig i en skrothög. Kompisen Dennis försöker med alla medel att få Arnie att köpa en annan bil än en rostig Plymouth Fury 1957 som är långt ifrån att vara körbar, men Arnie står på sig och köper bilen av den forna ägaren LeBay. Arnie ger Christine den kärlek hon behöver och hon blir otroligt snabbt i allt finare skick, samtidigt som Arnie förändras och får bättre hy och bättre självförtroende. Men det är bara början på en mardröm som ska förändra livet för alla involverade.

Jag lyssnar på den amerikanska ljudboken och jag sugs snabbt in i berättelsen. Den är så där som flera av Kings äldre böcker tämligen okomplicerad inledningsvis. Det är fokus på karaktärerna och det spretar inte och det är ett bra sätt att koppla greppet om läsaren. Jag trivs definitivt i Christines sällskap, speciellt som berättelsen inte riktigt följer mitt minne utifrån filmen.

Jag passade på att se om filmen och blev ganska besviken. Som så många andra filmatiseringar är det en väldigt förenklad version av boken som blivit film. Även om det i grund och botten är samma historia är det ändå en del saker som förändrats. Ronald och George LeBay har blivit en och samma person, fast ändå inte. Jag förstår poängen i att få bort en karaktär, men att lägga ihop personlighetsdragen känns bara konstigt, speciellt som man i filmen helt uteslutit förekomsten av LeBays spöke och att Arnie mer eller mindre förvandlas till LeBay. Jag är också tveksam till den inledande sekvensen som gör Christine till en "dödlig" bil redan på fabriken.


Den stora behållningen med filmen är Keith Gordon som Arnie. I övrigt känns filmen ganska svag skådespelarmässigt och jag har extremt svårt att acceptera alla dessa 20-någonting skådisar som tonåringar - speciellt inte William Ostrander som Buddy som känns som han var 30 år gammal (vilket han inte var).

Jag säger inte att Christine behöver en remake men John Carpenters version är knappast den optimala tolkningen av romanen.

Jag gjorde ett eget retroomslag igen och det var lite svårt denna gången. Dels för att originalomslaget är otroligt snyggt, med titeln formad som ett fordon och i läcker glänsande krom, och dels för att de flesta tolkningar av omslaget brukar se ungefär likadana ut. Efter att ha grubblat lite slutade det med att jag fotade av mitt Christine-julpynt (!) och kunde därför få den vinkel jag ville ha och se gå loss med Photoshop. Det är något i alla fall!


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj), 6. Joyland (maj), 7, Solhunden (juni), 8. Hjärtan i Atlantis (juni) och 9. Christine (juli)

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I juni betade jag av bok 7 och 8.


Om jag tänjde lite på mina egna gränser genom att tolka Solhunden som en egen bok (eftersom den publicerats som egen ljudbok på engelska) så har jag gjort det ännu mer denna gång då jag inte alls återupptäckt boken Hjärtan i Atlantis utan enbart novellen "Hjärtan i Atlantis" och tolkat den som en separat bok. Synpunkter? Maila direkt.tilll@papperskorgen.nu

Det har att göra med att jag varit otroligt sugen på just denna novell som för mig var den stora höjdpunkten i novellsamlingen, om man nu ska kalla boken för det. Jag ska inte kalla den för ett experiment men i och med att novellerna tematiskt hör samman och knyter ihop karaktärer i olika tidsperioder så är den förstås en sorts märklig helhet. Detta påminns jag av när jag enbart återupptäcker "Hjärtan i Atlantis" och jag skulle verkligen ljuga om jag hade sagt att jag inte var sugen på att läsa om hela boken för helhetens skull.

En av de saker med novellen som verkligen talade till mig när jag läste den för första gången 1999 var hur äkta den kändes. Det går inte att bortse från att det känns väldigt mycket som att King återger sina egna intryck och minnen från tiden på University of Maine. Novellen är skriven i jagform, den utspelar sig under de år King gick där och alla referenser till samtidens politiska svängningar och kultur i form av film och musik är korrekta. Det går inte att fundera på om personerna King skriver om var skolkamrater eller om han försakade sina studier genom att förlora sig i Hjärter eller om skildringen av Pete Rileys och Carol Gerbers kärlek speglar King och Tabithas eftersom de träffades under universitetsåren.

Novellen har drag av coming-of-age med ett politiskt och sexuellt uppvaknande under de sista tonårsåren. Berättaren Pete växer i takt med att fredsmärket dyker upp som en både spännande och lite farlig symbol och han utmanas både runt kortspelsborden och utanför dem.

För ett tiotal år sedan eller så, var det tal om att novellen skulle filmas under namnet Hearts, men det skedde aldrig. Det är oerhört synd, för jag är säker på att det finns en väldigt bra periodfilm i det här materialet. Störigt nog finns ju filmen Hearts in Atlantis baserad på två av de andra novellerna i boken, men inte den som den tog sitt namn ifrån. Det är otroligt irriterande och ologiskt men svårt att göra något åt retroaktivt.

Precis som nästan allt annat som jag läst om i det här projektet så har jag gjort det med öronen och den stora fördelen med den här novellen är att det är King själv som läser den i ljudboken. Kan det bli mer genuint än så?

Jag gillar fortfarande novellen enormt mycket. I ett sammanfattande perspektiv är det en av de bästa texter King skrivit. Jag var golvad för 27 år sedan, ungefär hälften så gammal som jag är nu, när jag läste den för första gången. I recensionen vi skrev till Följeslagarna delade vi upp novellerna och "Hearts in Atlantis" föll på mig och texten kunde lika gärna ha varit skriven i dag.

Det finns mer kul i arkivet. När boken skulle komma på svenska 2001 skrev jag en "inför"-artikel med en del bakgrundsinformation och en kortare intervju med John-Henri Holmberg som översatte boken. John-Henri, som är jämngammal med King och definitivt kunde relatera till alla referenser i boken, kom med riktigt givande insikter och perspektiv som är väl värt att kolla upp för den som är intresserad. Utskicket finns här.

Mot slutet av John-Henris intervju gav han oss en spellista med lämpliga låtar som figurerar i boken eller hör till tiden och jag har gjort en spellista på Spotify med låtarna. Det ska dock poängteras att låten "One Tin Soldier" inte är den version som John-Henri har med i sin lista då just den inspelningen inte finns på Spotify.

Slutligen då… ett retroomslag! Ja, jag var tvungen och för att skämta till det har jag döpt om "boken" till Hjärter i Atlantis. Originaltiteln är ju dubbeltydig men här valde jag att göra den bokstavlig, vilket kanske är dumt…


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj), 6. Joyland (maj), 7, Solhunden (juni) och 8. Hjärtan i Atlantis (juni)

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I juni betade jag av bok 7 och 8.


Junis första bok blev Solhunden. Nu kanske en del reagerar direkt för "Solhunden" är väl ingen egen King-bok? Nej, det är det inte - inte i Sverige. Den har brutits ut från sitt hem i Mardrömmar (Four Past Midnight) i en del länder och blivit separat ljudbok eller pocket. Av den anledningen tycker jag att den kan räknas som en egen bok. Den är under alla omständigheter en lång novell som förmodligen är längre än några av de kortaste romaner som givits ut med Kings namn på omslaget.

Jag kan med ganska stor säkerhet säga att det gått 35 år sedan jag senast läste "Solhunden" då Mardrömmar publicerades 1991. Det är den av de fyra novellerna i boken som jag har minst relation till då jag antingen läst om de andra novellerna eller upplevt dem i filmad form. "Solhunden" har liksom blivit över.

Lustigt nog kom jag ihåg ganska mycket av dem, men det har också att göra med att novellen har en väldigt tydlig Twilight Zone-aktig grundidé, med en polaroidkamera som inte fotograferar det man riktat objektivet mot utan spottar ut bilder av en hotfull och otäck hund som kommer allt närmre och närmre den som håller i kameran.

Här är det tonåringen Kevin Delevan som får en Sun 660-kamera på sin femtonårsdag, men som uppenbarligen inte tar bilder på det han vill. Han vänder sig till Castle Rocks lumpbodsinnehavare Pop Merrill som fascineras av kameran, men även skräms av den. Han ser dock en möjlighet till att sälja den till någon av de samlare av paranormala ting han gör affärer mer och lurar Kevin genom att säga att kameran blivit förstörd. Men så är inte fallet och Pop börjar ta allt fler bilder där hunden kommer att närmare och närmare och genom mardrömmar inser Kevin vad som pågår.

Lite komprimerat kunde "Solhunden" definitivt platsat som ett Twilight Zone-avsnitt och jag läser mig till att en filmatisering var under utveckling runt millennieskiftet där Lawrence D. Cohen jobbade tillsammans med IMAX Corporation ett göra en 3D-film för jättedukar. Det hade varit något! Men hösten 2001 lades projektet ner helt och hållet. Jag tror ändå att det skulle kunna bli en rätt kul film av materialet.

Jag gillade att återupptäcka novellen och framför allt trivdes jag med att doppa tårna i Castle Rock igen. Nu har inte det jättemycket betydelse för berättelsen men det är ändå något när det kommer referenser till händelser och karaktärer från andra berättelser. Jag minns att "Solhunden" lanserades lite grann som en prolog till "den sista Castle Rock-berättelsen" Köplust.

Givetvis har min inre formgivare klättrar ur ett fotografi och skapat ett retroomslag till Solhunden om den nu hade varit en egen bok. Designmässigt är det inga konstigheter - det här konceptet har väldigt många andra formgivare redan använt sig av. Den petige tycker kanske att hunden är för ljus i förhållande till bokens tydligt svarta hund, men så fick det bli!


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj), 6. Joyland (maj), 7, Solhunden (juni) och 8. Hjärtan i Atlantis (juni)

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. Nu under maj har jag prickat av två böcker, vilket betyder att jag till och med ligger före ambitionen om en i månaden.


Bok nummer sex blev Joyland, en av de kortare böcker av King som inte översatts till svenska. Jag har tidigare i det här projektet mest betat av långa eller normallånga romaner men jag har valt ut några kortare verk som jag har tänkt läsa om under året, och kanske framför allt under sommarmånaderna. Vissa av dem är de här lite längre novellerna och Joyland hade mycket väl kunnat vara en lång novell. Jag vet inte exakt hur många tecken eller ord den är på men jag är säker på att det finns längre berättelser i några av novellsamlingarna.

Hur som helst: Anledningen till att jag valde ut denna korta bok är att jag sett att väldigt många av de svenska King-fansen rankat denna högt. Jag mindes inte historien i detalj, men i grova drag och vad jag ungefär tyckte om den vid första läsningen, 2013.

Inledningsvis förstår jag varför många älskar historien. Början är väldigt stark. King kopplar greppet om oss läsare direkt när han introducerar oss till huvudpersonen Devin, en kille i gränslandet till vuxenlivet, som får ett sommarjobb på nöjesfältet Joyland och där lär sig snabbt att ta ansvar och vad det också innebär att bli uppskattad för sitt arbete. En av arbetsuppgifterna för de anställda är att iklä sig en varm hunddräkt och agera som Joylands maskot och detta visar sig vara en uppgift som passar Devin väldigt väl. Parallellt har vi fått veta att en kvinna blev mördad på Joyland några år tidigare och att hennes spöke sägs dyka upp i nöjesfältets spöktåg. Vi har också fått veta att Joylands spåtant berättat att Devin ska träffa två olika barn, vilket också sker.

Halvvägs in tappar boken mig lite. Den känns otydlig kring var den är på väg någonstans, men sen jämnar det ändå ut sig och blir en trevlig historia till slut. Den har en litet spökinslag och ett mysterium, men i övrigt är den Kingotypisk skönlitteratur som så här i moderna tider mer kan kopplas samman med tonen i The Life of Chuck än någon rysare. Min känsla för boken nu 2026 är ungefär så som jag tyckte när vi recenserade den 2013, en fullt godkänd bok men ingen som direkt knockar mig. Däremot känner jag att jag mycket gärna hade velat träffa på Devin på nytt i en ny berättelse. Det känns som en karaktär King gärna kunde plocka upp igen.

Som så många andra böcker i detta projekt valde jag att lyssna på boken. Den är inläst av skådespelaren Michael Kelly som de flesta nog känner igen från "House of Cards". Han gör ett fint jobb med inläsningen.

Att Joyland inte finns översatt är förstås trist. Samtidigt kände jag nu att jag upplevde den väldigt amerikansk på något vis. Men därmed inte sagt att den borde förbli oöversatt. Men vad skulle den i så fall kunna heta? Jag har förstås gjort ett eget retroomslag och hittat på den svenska titeln Skojland, mest för att få samma "ljud" som originalet och för att alludera till exempelvis "sommarland" som ändå finns i Sverige. En riktig översättare eller redaktör skulle såklart hitta på något bättre, och en bättre formgivare skulle förstås skapa ett bättre omslag. Jag tyckte det var lite svårt, men de omslag som gjorts till Joyland följer en ganska märklig stil med "läckra, lättklädda brudar" som inte ens har rätt färger på kläderna utifrån berättelsen. Lite jönsigt, kan jag tycka. Hur som helst: här är i alla fall omslaget till den ännu inte alls släppta Skojland.


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj) och 6. Joyland (maj).

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. Redan första maj kunde jag sätta en bock för årets femte bok: Svarta huset - vilket betydde att jag var halvvägs i "minst tio"-upplägget. Sen blev det bok nummer 6 under maj också...


Det har gått nästan 25 år sedan jag läste Black House för första och enda gången eftersom det var då den kom ut. Den 15 september 2001, faktiskt, det vill säga fyra dagar efter terroristattacken som bland annat sänkte World Trade Center. King och Straub kunde inte haft sämre tajming med sin andra gemensamma bok! Jag vet att det drabbade dem lite ur marknadsföringssynpunkt då, men i det stora hela tror jag inte de led speciellt mycket av det.

För Kingfans var det förstås en väldigt stor grej att King och Straub plockade upp tråden efter 18 år. Då det var lättare att komma i kontakt med Straub än King var det ganska många som intervjuade Straub angående boken, däribland Följeslagarna. I vårt 120:e utskick, 23 juli 2001, bjöd vi på en intervju bestående av egna frågor, översatta frågor från den franska skräcktidningen Ténèbres och en äldre text om hur Talismanen skrevs. Även om Straub var lite kort i svaren var det ändå svar!

Jag har egentligen inga speciella minnen kopplade till Black House utöver att jag rätt så exakt en månad efter 11 september satte mig på ett internationellt flygplan som tog mig till Japan och även om flygplatsrutinerna inte hade blivit lika skarpa som det är nu var det aningens uppstramat och lite oroligt över lag. Jag läste boken på flyget och då och då under dagarna i Japan. Fler minnen än så har jag inte från min första stund med romanen.

Det som skiljer förutsättningarna lite från då till nu är att nu har jag Talismanen i väldigt färskt minne eftersom jag läste den för bara några månader sedan, men egentligen spelar det mindre roll då böckerna verkligen skiljer sig åt. Det tyckte jag då och det tycker jag även nu. Det som jag kanske saknar är känslan av ett äventyr som är i rörelse. I Talismanen skulle Jack ta sig från punkt A till B och gjorde resan omväxlande i vår värld och i Territorierna och träffade på olika vänner och fiender längs vägen. Här är vi mer kvar på samma plats hela tiden och Jacks förmåga att "flippa" löser ett problem i vår värld och ett större i en annan, som inte är Territorierna men väl "kant i kant".

Det som var väldigt stort 2001 var ju att Jack Sawyers äventyr definitivt knöts ihop med The Dark Tower, vilket enligt intervjun ovan var Straubs idé. Jag vill fortfarande hävda att The Talisman och Territorierna inte har något med The Dark Tower att göra, men här är det väldigt tydligt att det som Jack Sawyer dras in i är rekryteringen av Breakers på uppdrag av The Crimson King. Jag tycker att man får en väldigt tydlig bild av vad detta har för betydelse i den större The Dark Tower-sagan här.

Vi recenserade boken när det begav sig - givetvis, och texten är lite så som vi skrev då, rätt spoilerfylld - framför allt Liljas del, och det var även Lilja som var mest tveksam till boken. Han skriver att med några enklare justeringar skulle boken kunnat ha passerat utan att ens vara kopplad till The Talisman och det håller jag med om. Samtidigt får jag en väldigt bestämd känsla av att King och Straub hade en större tanke med att knyta ihop världarna, något som gör Black House till en överbryggande mellandel i trilogi…

Då som nu älskar jag anslaget med ett sorts fågelperspektiv inledningsvis där vi dyker ner här och där och snappar upp information om platserna och karaktärerna. Jag tycker att det är ett väldigt smart sätt att dra in läsaren i historien och av någon anledning vill jag tro att detta var Straubs idé och text. I min 25 år gamla recension skriver jag att det är "lite enklare att se vem som har skrivit vad" i den gemensamma texten. Det vet jag inte riktigt om jag tycker nu, utöver att jag självklart utgår från att King skrivit de delar som är kopplade till The Dark Tower.

Jag har lite svårt att komma in i Black House den här gången. Det är många olika spår och många karaktärer att hålla isär, men när jag väl känner mig bekväm i historien så flyter den på bra. Även den här gången läste jag boken med öronen och på engelska och Frank Muller gjorde ett fint jobb även denna gång. Av förklarliga skäl kan han inte läsa in den tredje boken men jag hoppas att Patton Oswalt inspirerats lite av honom till sin inläsning av Other Worlds Than These.

Black House är ett kärt återbesök och framför allt känner jag mig up to date när det gäller att ta sig an den tredje och sista delen nu i höst. Det ska bli vansinnigt spännande.

Lite trivia så här innan vi slutar: Jag har två ex av boken, den amerikanska och den svenska förstautgåvan. Bra Böcker gjorde bort sig en smula när de skrev Peter Straubs namn avsevärt mindre på omslaget till denna och nyutgåvan av Talismanen som kom samtidigt. Detta var inte OK och upplagan fick dras tillbaka. Några månader senare kom böckerna tillbaka ut i handeln med nya omslag där båda namnen var lika stora, men med precis samma inlaga. Alltså kläddes böckerna om med nya omslag. När det begav sig drog Bra Böcker en vals om att förstaupplagan var slutsåld, men härom året bekräftades det att samma upplaga fick ett nytt omslag.

Jag har förstås gjort ett eget retroomslag. Nu kom Talismanen precis innan Legenda satte en återkommande form på sina omslag, som är den som hela retroomslagsidéen bygger på, men jag var så klart tvungen att göra Svarta huset i samma stil som Talismanen och jag tycker att jag fick till det riktigt bra den här gången! Jag har utgått från samma tanke som den ursprungliga svenska formgivaren. Gorg!


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj) och 6.Joyland (maj).

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. Redan första april kunde jag sätta en bock för årets fjärde bok: Väktarna.


Egentligen var det The Regulators jag läste - med öronen. Återigen en inläsning av den tragiskt hädangångne mästaren Frank Muller. Jag har inte läst boken sen den kom på svenska 1999 och innan dess var det sommaren 1997 när jag läste den för första gången.

Här måste jag redan göra en ganska rejält utsvävande parentes då boken på sätt och vis är lite speciell för mig. Runt 1996 hade jag en svacka i mitt King-intresse. Från att ha haft järnkoll på allt under ungefär tio år så ramlade jag ur intresset. Det årets svenska bok, Rasande Rose, höll jag på att missa och hittade det sista inbundna exet långt uppe i en hylla i bokhandeln. Men där någonstans hände något direkt avgörande i mitt King-intresse: Internet. Jag pluggade på Komvux och landade i datasalen när det fanns en lucka över och "surfade på nätet" och sökte efter King. Helt plötsligt fick jag reda på något som hette The Green Mile och så småningom även något som hette Desperation och The Regulators. Jag som hade haft järnkoll visste nu ingenting!

Vid den här tiden hade även det generella King-intresset i Sverige avtagit efter många års hårt tryck när det inte var ovanligt med flera Kingsläpp per år. Legenda hade släppt King till Bra Böcker och titlarna tog minst ett år på sig att komma ut på svenska. Jag började kommunicera med amerikanska läsare och lyckades få några fina kontakter där en erbjöd sig att skicka några av de böcker som inte hade översatts. Det var The Wastelands och tvillingromanerna Desperation och The Regulators. Sommaren 1997 blev Desperation den första Kingroman jag läste på originalspråket. Jag minns så otroligt väl hur jag låg på mina föräldrars gräsmatta och läste sida efter sida med konsekvensen att jag fullkomligt brände mig på ryggen! Så kunde det gå.

Hur som helst så utgår jag från att jag läste The Regulators direkt efter och därför är boken lite speciellt för mig. Egentligen smäller Desperation högre, både som läsupplevelse och berättelse, men det är en annan sak.

Man kan inte undgå att notera att King var experimentell under 90-talet. Först gjorde han Dolores Claiborne och Geralds lek som knöts ihop av en solförmörkelse och båda skildrade kvinnor så starkt att en del elaka röster påstod att det egentligen var Tabitha King som hade skrivit dem. Sen kom The Green Mile där King uppmanades att skriva kapitelböcker utan att veta var storyn skulle ta vägen. Det kunde ha blivit ett totalt haveri men blev en av Kings mest älskade berättelser.

Men sen kom tvillingromanerna. Legenden säger att King inspirerades till Desperation när han åkte motorcykel genom USA för att göra reklam för Insomnia några år tidigare och passerade en stad som kändes övergiven och död. Medan han skrev boken dök plötsligt "The Regulators" upp i huvudet på honom och han skrev det bredvid en lapp och idén om att göra en bok med samma karaktärer fast i olika roller - lite som skådespelare som gör olika pjäser - bet sig fast. King kombinerade idén med ett ungefär tio år gammalt filmmanus han skrivit, The Shotgunners, som var på väg att filmas av Sam Peckinpah innan denna dog och resultatet blev The Regulators. Om man läser på om The Shotgunners är det enkelt att se vilka delar som kommit med till boken.

Boken fick Richard Bachman som författare och släpptes exakt samtidigt som Desperation. Trots att böckerna släpptes på olika förlag satt deras omslag ihop och det var ingen tvekan för bokhandelsbesökaren att böckerna hörde samman. Den poängen gick totalt åt skogen i Sverige då böckerna inte alls släpptes samtidigt. Ursprungligen skulle de kommit med nio veckors mellanrum men båda blev försenade, Väktarna så pass försenad att det nästan hann gå ett år mellan tvillingarna. Den stora förloraren här blev förstås Väktarna som inte hade Stephen Kings namn på omslaget och sannolikt inte gjorde speciellt mycket väsen av sig i handeln. Det är också en av väldigt få svenska titlar som enbart gjorts i en tryckning. Man kan även se på bilden här ovan att omslaget till Väktarna misshandlades lite. Det är avsevärt mörkare än originalet vilket gör att detaljerna i hunden försvinner och typografin är ett fattigt försök att efterlikna originalet, men det är ändå någonting!

Så! Parentesen är klar. Vad tyckte jag då om The Regulators denna gång? Jag gillade faktiskt den mer än vad jag hade trott. Jag har hört lite negativa åsikter om boken från olika håll och var beredd på att bli besviken, men jag rycktes med i berättelsen och avverkade boken under en ganska snabb period. Jag tror det kan vara till min fördel att jag hade boken kvar i minnet någonstans för det är i ärlighetens namn en ganska rörig bok då den till viss del utspelar sig i en fantasivärld skapad av en autistisk pojke som är besatt av det demoniska väsendet Tak. Det jag gillar med boken är ensemblekänslan som var så framträdande under en viss period av Kings författarskap och som givetvis delvis dyker upp då och då i nya böcker.

Sen kan jag känna mig lite irriterad över det snåriga upplägget trots att jag ändå gillade boken. I jämförelse med Desperation som jag minns bättre och tyckte bättre om så är det för mig tydligt vilken som är den bättre boken, samtidigt som det är lite dumt att jämföra eftersom det inte alls är samma slags böcker.

I september 1999 kom Väktarna äntligen och några veckor senare recenserade vi boken i en ganska detaljerad text som kanske är lite väl avslöjande för att vara en recension.

Redan i det näst första utskicket av Följeslagarnas nyhetsbrev 27/4 1998 berättade vi om tvillingromanerna i en artikel där vi kallar The Regulators för Väktare. Jag kan inte minnas om det var den titel vi fått från Bra Böcker eller om det var slarv från vår sida.


Lite mer trivia innan vi stänger butiken för denna gång: Det gjordes en limited edition av boken när den kom. Denna förpackades i en ask till en MotoKops 2200 Power Wagon-leksak och den extra begränsade "lettered" upplagan hade pistolkulor i boken. Själva signaturerna utgjordes av checkar som Richard Bachman skrivit under. Dessa kryllar av referenser till Stephen Kings författarskap. Ni kan läsa hela listan här.

Lite inspirerat av detta gjorde jag ett retroomslag till boken. Till skillnad från de första fem Bachman-böckerna som tydligt gavs ut under Stephen Kings namn i Sverige fick detta bli en 100 procent Bachman. Håll till godo:

I år har jag startat ett nytt läsprojekt som går ut på att jag under 2026 ska försöka läsa en Stephen King-titel per månad, med den lilla "shit happens"-revideringen minst tio under hela året. Alltså i bästa fall tolv titlar på hela året. Poängen är att jag rent generellt sett vill försöka läsa mer då min livssituation har försvårat läsandet under de senaste åren samt att jag även är sugen på att läsa om en del Kingböcker av olika anledningar. Till exempel är det högst sannolikt att King ger ut den tredje boken i Talisman-sviten under året och därför är det motiverat att läsa om Talisman och Black House inför det, så de är på listan. Även Christine och The Dark Half är med, två böcker jag blivit sugen på att läsa om. I övrigt har jag inte bestämt mer även om jag har några idéer.

I och med att jag kom på det här lilla projektet med bara några få dagar kvar av januari så fick jag inleda med en kortare bok och valet föll på Cycle of the Werewolf som jag av bekvämlighetsskäl valde att läsa på svenska: Varulvens år. Den här boken kom ursprungligen 1986, året då jag började läsa King för första gången, och trängdes i den täta höstutgivningen med Talismanen och Förbannelse. Den första köpte jag genom att gå med i Bra Böckers bokklubb, den andra köptes i bokhandeln och Varulvens år blev liksom över. Jag beställde den till en av de lokala bokhandlarna men när en dam ringde och berätta att boken hade kommit in slutförde jag aldrig köpet och sen var boken helt plötsligt svår att hitta. Jag vet att jag önskade mig den i julklapp och fick då i stället den brittiska utgåvan - vilket alltså blev min första Kingbok på engelska och det var också så jag läste boken. Sen dröjde det nog runt tio år innan jag äntligen fick tag på den svenska boken. Den är ju en av de svåråtkomliga svenska titlarna.

Jag vet inte exakt hur många gånger jag läst boken men jag kan historien tämligen väl. Kanske delvis på grund av filmatiseringen Silver Bullet men också för att det är en väldigt kort berättelse. En novell egentligen som man kan läsa på en timme. Det jag känner vid den här läsningen är att formatet inte riktigt gör historien en tjänst. Ursprungligen fick King en förfrågan om att skriva en kalender (!) men det utvecklades till en kortroman. Ändå finns det något av ursprungsidén kvar. De sex första kapitlen är alla korta och något enformiga prologliknande nedslag hos några olika karaktärer som varulven attackerar. Först därefter börjar King ta ut texten och leverera något lite mer matigt och berättelsens huvudperson, Marty, introduceras fullt ut. Här känner jag verkligen att King skulle kunnat placera berättelsen i ett roligare format, och delvis gjorde han också det i och med att han skrev manuset till filmen själv.

(Vill du läsa mer om Varulvens år finns denna arkivartikel...)

Så omdömet på Varulvens år blir så där. Jag önskar även att jag inte hade läst den översatta boken för det är något i språket som inte riktigt fungerar för mig. Däremot så måste jag säga att Wahlströms verkligen producerat boken på bra papper - sidorna är lika kritvita i dag 40 år efter att de trycktes och Bernie Wrightsons fyrfärgsillustrationer återges fint. Det är för övrigt Wrightsons illustrationer som är den stora behållningen, speciellt de svartvita månadsbilderna som är otroligt stämningsfulla och delikat ritade med hans typiska tunna linjer.

Jag vet inte om jag kommer att skriva något om varje gammal bok jag läser om. Kanske, om andan faller på. Sen kunde jag förstås inte låta bli att göra ett nytt retroomslag till boken trots att den kom precis när det första legendariska Legendaomslaget dök upp (det vill säga Förbannelse). Nåja, det är lite kul att leka lite med formen bara!

Egentligen hade jag laddat upp för att läsa/lyssna om Rose Madder men  i och med att filmatiseringen av Lisey's Story stod och väntade bakom hörnet valde jag den. Dessvärre hann jag inte lyssna klart innan serien rullade igång, men jag hade i alla fall kommit så pass långt att jag kunde börja titta för att sedan avsluta lyssningen mellan första och andra veckan av avsnittsleveranser.

Det finns ju vissa likheter med Bag of Bones som var min förra återupplevelsebok. Båda böckerna handlar dels om författare och dels om sorghantering. I det här fallet när Lisey Langdon två efter sin man Scotts död tar hand om hans böcker och papper för att få ett avslut. Jag minns att King berättade att en inspiration till boken var när han kom hem efter att ha legat på sjukhuset i samband med bilolyckan 1999, var alla hans saker i hans kontor nedpackade då frun Tabitha tyckte att det passade med en renovering när han ändå inte satt och arbetade där. Kings tanke var att "Så här skulle det ha sett ut om jag hade dött".

Frun Tabitha och hennes systrar bidrog även till inspiration när det gäller skilldringen av Lisey och hennes systrar. Något annat som måste ha inspirerat King borde vara intresset från vissa i allmänheten för hans samlade historier och anteckningar, det outgivna och det svåråtkomliga. Det känns lite som boken är en uppgörelse med de mest gamaktiga fansen... Men vad vet jag...

Som till många andra Kingböcker har jag personliga kopplingar även till Lisey's Story. Det är en av två böcker i min egen samling som King signerat åt mig mitt framför mina ögon. I det här fallet har det att göra med bokturnén i England som skedde i anslutning till bokens släpp hösten 2006, som jag och Lilja detaljerat återgett i den här artikeln. Det var ju en resa som kommer att finnas kvar i minnet resten av livet och det är klart att den brittiska upplagan av boken, signerad av King, har sin speciella plats i bokhyllan. Därmed känns även boken speciell.

När jag läste boken första gången förstod jag inte alls vad ordet "bool" som nämns i boken betydde. Jag var helt villrådig och frågade en amerikansk Kingexpert vad som menades och han förklarade att det var ett hittepåord som ingick i den vokabulär Lisey och Scott hade i sitt äktenskap. Då föll bitarna på plats. Men just det var kanske inte det enda som gjorde boken knepig. I vår recension från 2006 beskrev jag Lisey's Story som en komplex bok och det tycker jag fortfarande. Det gäller att hänga med i svängarna när olika tider och platser varvas om vartannat. Så himla svårt är det förstås inte, men det är kanske inte en av de Kingböcker jag skulle sätta i händerna på ett helt ny läsare som första kontakt med King. Då finns det andra böcker som är mer lämpliga.

Men trots det är Lisey's Story en fascinerande historia med ett intressant karaktärsstall och gott om fantasi. Jag kan dock inte riktigt hålla med mig 15 år yngre jag om jag ser till själva totalbetyget. I dagsläget skulle jag kliva ned ett snäpp. Det är lite komiskt då jag i dag kan identifiera mig med Lisey då jag upplevt både äktenskap och avgrundsdjup sorg sedan 2006. Men det är väl inte det som drar ned betyget. I Liljas del av recensionen rekommenderar han ljudboken och det är ju faktiskt den jag tagit del av nu. Och jag håller med, den är värd att lyssna på. Mare Winningham läser bra och för mig gick det alldeles utmärkt att lyssna på 1,75 x hastigheten.

Den pågående filmatiseringen återkommer vi till när den gått i mål men efter de två första avsnitten tycker jag att det känns som en lovande filmatisering, men jag kan även förstå varför den fått ganska svala omdömen. Det är inte en jätteenkel historia och King har själv skrivit manuset och förenklat och tajtat så gott det går. Men vi får väl se när alla avsnitten visats hur väl han lyckade med sin uppgift.

En omläsning är inte komplett utan ett nygjort retroomslag. Det här är väl inte det mest komplicerade jag gjort men lite stämningsfullt ändå kanske. Dock måste jag säga att det amerikanska omslaget med sin utskurna spade och färgglada pärmar är mycket snyggt. Att det följde med till den svenska utgåvan känns lite unikt.

Härom veckan hamnade jag mellan böcker i min Storytel-app. Jag visste inte riktigt vad jag vill lyssna på härnäst men var ändå lite sugen på att återuppleva någon Kingbok. Jag fastnade för ett ögonblick vid The Talisman men till slut landade jag i Bag of Bones. Möjligen var det aprilskämtets callback till Bengt Rangel som lyfte upp boken till ytan, men hur som helst blev den som jag tog mig an. Den var dessutom inläst av King själv, vilket förstås var en extra bonus. Det gick att lyssna på 1.75x hastigheten utan större problem så bokens längd minskade från 21 timmar till överkomliga tolv.

Innan jag skriver lite om vad jag tyckte om boken den här gången, 22 år efter att jag senast läst den, så vill jag ändå vara lite nostalgisk. Bag of Bones är nämligen en speciell bok på många vis. Till att börja med föregicks boken av ganska ordentlig marknadsföring. King hade bytt förlag och  Bag of Bones var den första boken som Scribner skulle ge ut, det förlag som än i dag ger ut hans böcker. Förlaget storsatsades och det märktes. King själv pratade väl om sin kommande bok och det kändes som en nystart i hans författarskap på något vis.

Vidare var boken den första nya, i betydelsen kommande, boken som jag skulle läsa direkt på engelska och det var också nästa kommande bok som vi skrev om i Följeslagarnas nyhetsbrev. Vi hade startat verksamheten i april 1998 och inte ens ett halvår senare kom boken i handeln. Det som gör boken extra speciell var att jag hade möjlighet att läsa den innan den kom ut. Det hade att göra med att Scribner satsade extra hårt och tryckte upp 10 000 förhandsex som spreds till recensenter och bokhandlar. Vanligtvis brukar dessa ARCs (Advance readers copy) göras in mindre volymer men den här gången var det annorlunda. Det ryktades om att man kunde be om ett ex om man faxade (!) ett brev på ett företags brevpapper och vid den tidpunkten gjorde jag praktik på Studiefrämjandet och skrev i hop ett brev om att jag skulle ha en studiecirkel där vi skulle diskutera  Bag of Bones och att jag behövde läsa den på förhand för att kunna leda kursen... Rent ljug förstås, och faxet ledde inte till någonting.

Men under det senare 90-talet hade jag gått med i den amerikanska Kinggruppen SKEMERS och där fått några vänner som jag gjorde vissa byten och affärer med. En frikostig man som hette John skickade mig ett stort bokpaket i utbyte mot rent skräp och jag vill minnas att det var John som på något vis fick tag på en ARC av Bag of Bones och skickade till mig. Det var förstås otroligt stort att vara "först på bollen" (tillsammans med 9999 andra då...). Det har hänt några gånger till efter det och hade hänt tidigare med en svensk översättning, men sommaren med  Bag of Bones var något alldeles extra.

I Följeslagarnas arkiv finns utskick #11 från 27 juli 1998 där vi skrev en artikel kallad "Inför Bag of Bones" och så förstås recensionen av boken publicerad 14 september och faktum är att  jag nästan 23 år senare håller med mitt avsevärt yngre jag. Det är en rik och spännande bok om sorg, hemligheter och spöken. Inledningen av boken suger tag i mig direkt och jag slukar den första fjärdedelen i ett nafs. Sen blir berättelsen lite mer komplicerad men fortfarande bra. Det är en bok som bjuder på flera chockartade vändningar och ödet för sångerskan Sara är rent av vidrigt.

Ljudboken kan varmt rekommenderas. Jag har ett svagt minne av att jag hört någon bit av den tidigare då det som sagt gjordes väldigt mycket marknadsföring kring boken, men jag har definitivt inte lyssnat på den i sin helhet. En kul grej är att det används musik som övergångar mellan kapitel eller andra längre stycken och det fungerar riktigt fint. Vad som även kom som en överraskning är en intervju med King som kommer sist i boken där han berättar om lite teman och inspiration. Väldigt kul och en rolig liten bonus.

Ungefär halvvägs in i lyssningen började jag bli lite sugen på att se om filmatiseringen som gjordes som en två-delad amerikansk tv-film i december 2011. Vi recenserade aldrig den när den kom, mest för att den inte hade någon svensk distribution. Först ett helt år senare visades den på TV3 två kvällar i rad men någon DVD släpptes aldrig i Sverige. Det är en filmatisering som fallit mellan stolarna ur Följeslagarna-synpunkt.


Har man inte sett den finns den faktiskt på YouTube, men är man ett fan av boken kan man lika gärna skippa den. Det finns många anledningar till det. Jag är inget fan av Mick Garris som fått göra alldeles för många King-filmatiseringar för tv anpassade efter en trist formel som dramaturgiskt går i märkliga intervaller för att brytas av med reklamavbrott, något som bara blir märkligt när man ser filmatiseringen utan reklam. Manuset har förenklat och i vissa fall förändrat Kings förlaga och för mig som precis tagit del av boken innan jag ser filmatiseringen får jag känslan av att någon återberättat boken för manusförfattaren Matt Venne som då skrivit ned det han kommit ihåg och skarvat lite här och där. En sorts visklekenversion av berättelsen. Jag känner givetvis igen mig men som film blir Bag of Bones en tafflig spökhistoria som missar många av de lager som boken bjöd på i form av karaktärsutveckling, relationer etc. Dessutom tycker jag inte att Pierce Brosnan gör sitt bästa i rollen som Mike Noonan. Det är stundtals oengagerat eller överspelat. Nä, det är en ganska sorglig filmatisering - av helt fel orsaker.

Och om jag ändå är igång och gnäller lite så måste jag väl ändå spy lite galla över omslaget till den svenska översättningen Benrangel. Formgivningsmässigt ett horribelt haveri med enbart en massa fel, kanske främst den avstavade titeln i fult typsnitt som bara krånglar till det, men även den konstiga rutindelningen och bilden på en slumpmässig amerikansk gata. Det lockar inte till läsning direkt.

Nu vet jag att det kom en lågprisupplaga med ett annat omslag, men jag vill ändå dra mitt lilla strå till stacken och bjuda på mitt andra retroinspirerade omslagsförslag. Bilden i sig är kanske inte riktigt representativ för historien men hade Benrangel sett ut så här i bokhandeln 1999 hade den nog lockat fler till att läsa den!


Jag känner mig sugen på att återuppleva fler "halvgamla" böcker och har lagt Rose Madder i min Storytel-bokhylla. Det blir nog den härnäst!

Om det mot förmodan är någon som inte genomskådade artikeln om moderna klassiker med retroomslag så ber jag om ursäkt: Det var ett aprilskämt. Det är tyvärr lite för roligt att göra sådana. Idén till denna föddes när de olika omslagen till svenska Senare lades upp i Facebook-gruppen Svenska Stephen King-forumet som vi hanterar. Där dök det upp en kommentar om de svenska 80-talsomslagen och det födde en kreativ tanke. Jag hade egentligen inte tänkt göra det till ett aprilskämt utan som ett litet roligt projekt, men när datumet närmade sig fick det bli ett skämt trots allt.

Nej, det kommer inga retroutgåvor av moderna King-böcker. Nej, bokförlaget Gendela finns inte. Det är Legenda med omkastade bokstäver. Nej, förläggaren Bengt Rangel finns inte. Det är en liten "call back" till en legendarisk Tradera-annons där någon sålde Kings Benrangel men skrivit att den hette "Bengt Rangel". Bilden föreställer Brian Wilson från Beach Boys. Och nej, Mardrömsbasaren är inte på gång. Och skulle en översättning av Bazaar of Bad Dreams komma, hoppas jag att den får ett bättre namn än detta medvetet usla förslag!

Men: Jag tycker ändå att det är en kul idé med retroomslag och jag ska absolut erkänna att det var lite kittlande att återskapa Olle Frankzéns klassiska formgivning med en återkommande King-logga, en konkret illustration och titeln. Det fanns en konsekvens i formgivningen som jag kan sakna lite i dag. Därför kommer jag nog att göra några fler när andan faller på. Finns det specifika önskemål? Hör av er i så fall.

Följeslagarnas aprilskämt är en återkommande tradition. Det första var ett ambitiöst, men ganska genomskinligt, pressmeddelande om att vi skulle släppa Sveriges första limited edition, som skulle heta Coloradokillen, en översättning av den fortfarande än i dag oöversatta The Colorado Kid. Detta pressmeddelande länkade vi till första april 2005.

Sju år senare kompletterade jag skämtet genom att skapa ett omslag till boken. Det postades på Följeslagarnas Facebooksida som en kul grej utan några skämtförsök.


Två år efter det var det dags att göra sig rolig med en påhittad svensk titel. Denna gång Herr Mercedes som tack vare ett högupplöst amerikanskt omslag och en färglaserskrivare kunde bli det här:


Förra året försökte vi med filmen Children of the Children of the Corn, en inte alltför trovärdig titel... Nåja, det är det skämten går ut på. En stunds lustighet.

Med det sagt kan det bli mer. Eller inte. Det var kanske lite dumt att erkänna aprilskämtsambitionerna nu...

Som om inte 2021 redan är ett bra Kingår - ytterligare tre svenska böcker kommer i år via det nya förlaget Gendela och de har en riktig överraskning i bakfickan till nästa år. Vi har ställt några frågor till förlagets ägare Bengt Rangel som givetvis är en Följeslagare sedan många år tillbaka.

Vad är det ni ska göra egentligen?
- Vi har lyckats få till ett unikt avtal med Bonniers och Kings litterära agent om att ge ut en begränsad retro-upplaga av några moderna titlar. Vi vet att många fans har nostalgiska band till 80-talsutgivningens omslag och tanken är att formge moderna klassiker på samma vis.

Vad ska ni ge ut?
- Först ut är Mr Mercedes-trilogin som kommer att släppas med två månaders mellanrum med start i september. Den trilogin är riktig lämpad för retroomslagen och redan nu kan vi visa upp Mr Mercedes.

Hur begränsade är böckerna egentligen?
- Vårt avtal begränsar antalet böcker till 300 stycken per titel, men det tycker vi är bra. Vi är själva fans och samlar på udda titlar så på sätt och vis blir det här de första svenska "limited edition"-böckerna, även om vi inte kommer att marknadsföra dem på det viset.

På tal om det, hur köper man?
- Så här är det: Vi kommer att crowdfunda utgivningen till viss del. Vi har av olika anledningar inte råd att betala allting själv förutom licenskostnader, formgivning och marknadsföringen. Själva tryckkostnaden kommer vi behöva lösa med hjälp av en lämplig plattform, men vilket det blir är inte klart ännu. Är man intresserad kan man besöka vår hemsida för mer information: http://forlagetgendela.se.

Efter trilogin, vad ger ni ut då?
– Vi har inte riktigt bestämt det än. Det finns många planer. Men det är inte det enda vi har på gång. Jag vet inte om jag borde berätta det här än... men anledningen till att vi inte har råd att göra hela utgivningen själva är för att vi kommer sannolikt att släppa Mardrömsbasaren, alltså novellsamlingen Bazaar of Bad Dreams som inte finns på svenska än. Det är bara smådetaljer kvar. Men om allt går väl kommer den om exakt ett år, första april 2022.

Tack Bengt och så här ser omslaget ut. Formgivare: Ralf Eremo.


(Edit: ...ja, detta var ett aprilskämt)