UTSKICK UR ARKIVET
FÖLJESLAGARNA #220 – 061201
Förord
Hallå, och välkomna till årets sista ordinarie utskick. Tänk vad tiden går fort! Känns som det bara var häromveckan som vi publicerade den efterlängtade intervjun med Olle Frankzén. Det var exakt ett år sedan. Vi ska inte sammanfatta året än – det kan ju ske mycket i december också och i detta utskick tar vi snarare en liten titt bakåt på november och får ta del av tre Följeslagares historier från Kings Englandsbesök. Dessutom har vi läst nya novellen ”Willa”. Lite smått och gott alltså.
God jul i förväg! - Anders & Lilja
Medlemsantal: 922
Nyheter
* I början av november var King i England, något vi täckte upp med en specialsajt:
http://foljeslagarna.com/london
Lite längre ned i detta utskick finns ett par rapporter från några medlemmar.
För att komplettera detta finns lite multimediaklipp:
- Radiointervju med BBC:
http://shorl.com/gynohetytranu
- Tre mp3-filer med de tre beståndsdelarna från Battersea Park - intervjun, uppläsningen och frågestunden:
http://www.timesonline.co.uk/displayPopup/0,,125809,00.html
- Videoklipp från Battersea Park:
http://www.meettheauthor.co.uk/
* En av de stora scoopen från Kings turné i England var att det kommer en ny Bachman-bok, som är den gamla arkiverade titeln BLAZE från 1973. Nu har boken bekräftats från Kings assistent:
"Många har frågat efter mer information om publiceringen av BLAZE efter att Steve pratat om den på sin senaste LISEY'S STORY-turné. Det är en ny Bachman-roman som han nyligen återupptäckte. Originalmanuset till BLAZE var på 173 sidor och skrevs 1973. Han har skrivit om de första 100 sidorna, då det behövdes anpassas mer till nutiden då de gamla 1973-referenserna inte fungerade längre. Han hoppas att bli klar med den lagom till årets slut. Inget kontrakt om publicering har skrivits under än, men han är säker på att det sker snart."
* King fick under en av de amerikanska framträdandena för LISEY'S STORY frågan om THE TALISMAN 3 och King bekräftade då att han och Straub har börjat prata om den. King säger att ha ser en historia där Jack (som i slutet på BLACK HOUSE låg döende i vår värld, men tog sig över till Territorierna) måste återvända till vår värld, men inom en viss tid eftersom hans tid är begränsad. I Kings egna ord: "Lite som '24'".
* DEN GRÖNA MILEN - SPECIAL EDITION (DVD) kom ut under månaden. Ni finner en recension av den på vår systersajt DVDKritik.se:
http://dvdkritik.se/recension.php?id=68
* Nästa stora Kinggrej blir absolut publiceringen av Marvels serieadaption av THE DARK TOWER. Första numret i den första volymen om sju nummer heter "The Gunslinger Born" och kommer 7/2 2007. Därefter ska ett nytt nummer komma varje månad i 30 månader framöver. Maffigt! Hoppas publiceringstakten hålls.
Här är omslaget till första tidningen:
http://www.liljas-library.com/img/other/gsb_1.jpg
Varje nummer kommer att vara 48 sidor tjocka och det kommer dessutom att komma några limited editions. För varje 25 vanliga omslag kommer ett omslag av Joe Quesada och för var 75:e kommer ett omslag av Jae Lee, vilket kommer att vara en skissversion av det vanliga omslaget.
En beskrivning lyder enligt följande:
"'The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed.' Med de orden introducerades miljontals läsare till Stephen Kings Roland - en obeveklig revolverman sökande efter det gåtfulla Mörka Tornet, genom farofyllda marker med uråldrig teknologi och dödlig magi. Nu avslöjas Rolands förflutna i en serie övervakad av King själv! Storslaget tecknad av Jae Lee och Richard Isanove, adapterad av Stephen King-experten Robin Furth (författare till 'Stephen King's The Dark Tower: A Concordance') och skriven av New York Times-bestsellern Peter David, tar den här serien en djupare titt på Rolands ursprung - den perfekta introduktionen till en otrolig värld, medan etablerade fans kommer att mysa till äventyr bara lätt berörda i romanerna. Var med från starten av denna moderna klassiker inom fantasygenren!"
Stephen King i England – Följeslagarnas berättelser
* ”En blivande talare är född”
Resan började egentligen den dagen vi bestämde att vi skulle åka. Kunde inte riktigt tro att det skulle bli av. I vilket fall som helst fick vi, Madde och jag, bokat våra flygbiljetter och ett vandrarhem, så söndagen den 5:e november stod vi på Göteborg City Airport som två små Chihuahuor med darrande nosar och stora ögon, flygrädda som vi är. Dock gick resan bra, vi åkte flyg, tåg och tunnelbana som vi aldrig gjort annat och vid 19.00 checkade vi in på vandrarhemmet som var helt okej. Inte Hilton precis men för cirka 250 kronor per natt var vi mycket nöjda med frukost, rena lakan och handdukar. Dessutom låg det centralt.
Första kvällen gick naturligtvis åt till att äta på pub och dricka ett par öl och bara fatta att vi var i London. Vi var ändå förnuftiga och lade oss tidigt för att kunna utnyttja måndagen till fullo och det gjorde vi. Turistade, shoppade och kollade in Borders; var låg det, hur såg det ut och så vidare.
På tisdagen åkte vi till Borders vid 9.00, köpte våra böcker, fick våra kölappar (nr 125 och 126) och åkte upp till 3:e våningen. När vi såg kön, som redan då ringlade sig runt bokhyllorna, insåg vi att det fanns en god chans till att vi skulle hinna fram och få våra böcker signerade! Vi slog oss ner på golvet som alla andra och såg oss nyfiket omkring, vad är det för människor som är här? Bredvid, eller före, oss satt ett sällskap på fyra personer från Skottland i blandad ålder, den yngsta tjejen kan ha varit runt 16 och den man som vi tror var äldst i det sällskapet var i 40-årsåldern. Längre fram i kön såg vi några killar från Holland, det vet vi för de hade på sig snygga t-shirts med tryck som avslöjade att de var från en fanclub i Holland... Med andra ord kan man säga att det var en blandad skara människor vad det gäller ålder, kön och ursprung. Roligt!
De timmar som vi väntade gick i en rasande fart. Personal från Starbucks gick runt och sålde muffins och kaffe, folk gick runt, vi var ute i omgångar, åt och fönstershoppade. Strax innan 13.00 började folk resa på sig och spana mot bordet där King skulle sitta. När han kom ut blev det några spridda applåder och folk började verkligen göra sig redo. Och när det väl började röra på sig gick det fort. Allt var väldigt organiserat, vi hade flera gånger fått veta att det bara är LISEY´S STORY som blir signerad, inga personliga dedikationer och inte foton där man står och kramas eller nåt sånt. Så när det började närma sig min tur stod jag som en liten skolflicka med boken i hand, pirr i magen och fullständigt urblåst huvud. Självklart har man funderat på vad man skulle säga om man fick chansen men om jag hade kommit på något smart innan hade det ändå varit som bortblåst då. Och mycket riktigt, när jag kom fram sa jag ”Hello”, han sa ”Hello”, skrev under och jag sa typ ”Thank you, it means a lot to me”. Så där ja! En blivande talare är född!
Helt skakig gick jag undan, stoppade ner boken i min överfulla väska, försökte ta kort på Madde samtidigt som en ytterst vänlig men bestämd Borders-personal försökte fösa bort mig till rulltrappan. Väl utanför stod vi, och en hel del andra glada bokägare, och bara flinade. Helt otroligt men jag hade faktiskt precis stått öga mot öga med Stephen King, världens bästa författare!
Det var en liten resa i tid och avstånd men herregud, det var bland det roligaste vi någonsin har gjort! [nelie]
* ”Dessa ’King-dårar’ som köade hela natten”
Måndag förmiddag åkte jag och min syrra, från Göteborg med Ryanair till Stanstead. Därifrån blev det buss in till vårt hotell vid Paddington station. När jag bokade resan skulle det vara en signering även på onsdag. Den försvann tydligen ur programmet, så det fanns bara en chans till boksignering kvar, tisdagens på Borders. Med denna information, så blev det till att ta på sig långkalsonger och mössa på hotellet innan avfärd till Oxford Street, för vi räknade med en lååång natts köande i London. Att missa denna signering med King fanns inte på kartan!
Färden bar alltså iväg till Oxford Street för att lokalisera Borders, och när det var gjort blev det till att granska den engelska kulturen på nära håll, alltså att besöka några pubar. Eftersom Borders stängde kl 23 tyckte vi att det kunde vara lagom att börja köa då. Så när vi var framme vid affären stod det faktiskt redan sex personer i kön. Så var det bara att ta sin plats i kön.
Natten gick faktiskt förvånansvärt fort, vi var 15 stycken tappra själar som köade hela natten. Bland annat polacker, walesare, italienare, en danska och en tjeckiska. Fantastiskt trevliga personer som gjorde att natten kändes kortare. Vid 1-tiden kom det en journalist och en fotograf och intervjuade några i kön (bland annat mig), så i tisdagens tidning var det en artikel med bild om dessa ”King-dårar” som köade hela natten :).
Klockan åtta öppnade Borders. Och det kaos som jag räknade med var aldrig nära. Svårt att uppskatta hur många som var i kön då, men kanske ca 100 stycken. Jag trodde faktiskt att det skulle vara många mer när affären öppnade. Dags att köpa LISEY’S STORY och få en nummerlapp. Jag och syrran fick nummer 5 och 6. I samband med bokköpet vid insläppet blev det lite oordning i kön, men vi var nummer 7 och 8 fram till King. Informationen till oss var att med kölapp hade man en garanterad plats till signeringen, men inte i den plats som lappen visade. Denna information stämde inte för när vi var klara med signeringen så delade man fortfarande ut kölappar och då var man på nummer 430 och jag tror att det var 375 totalt som fick komma fram.
Med kölappen i fickan smet vi iväg till hotellets frukost och några timmars sömn, (hade varit lyckat om man inte vaknat när klockan ringde :) ) därefter tillbaka till signeringen kl 12. Vi var inställda på att ställa oss sist i kön, men tänkte först prata med våra nya kamrater längst fram i ledet. Kön ringlade sig igenom alla tre våningarna men vakterna släppte snällt igenom oss upp till första våningen, antagligen tack vare vårt låga könummer. Där tyckte våra kamrater att vi inte skulle ställa oss sist, utan att vi skulle ställa oss i kön efter dom, sagt och gjort vi chansade och ingen protesterade, så där stod vi nu 7:a och 8:a i kön.
Klockan började nu närma sig 13 och intensiteten och nervositeten ökade i kön för varje minut som gick. Folk började rota i sina väskor och påsar för att plocka fram sina medhavda böcker och filmer för signering. Själv har jag med en svensk version av den ”nya” REVOLVERMANNEN till mig och 1st US ed. THE GUNSLINGER till syrran.
Så äntligen ca 13.10, ”Ladies and gentlemen: Mr. Stephen King!” - höga applåder och mängder med kamerablixtar. Äntligen dyker han då upp, jag lyckades ta några bilder medan han går fram till sin stol och sätter sig till rätta. Signeringen kan då börja. Första personen fram tas extra väl om hand och får två böcker signerade under journalisternas kamerablixtar. Nu går det undan, personalen verkar minst lika nervös som mig, tjoar och hojtar om ,”han signerar bara en bok”, och ” ta fram sidan han ska signera på” med mera.
Så var det äntligen min tur. Tänkte bara på väg fram ”ramla inte och vält bordet” :) , klämmer fram ett ”Hello” och lämnar fram mina böcker, King säger att han bara signerar LISEY’S STORY (vilket inte var sanning) och assistenten bredvid puttar fram ett signerat kort som jag kan lägga i min svenska bok istället. ”Öhh, ok, thank you”, krystar jag fram, tar mina böcker och mitt signerade kort, går därifrån och så var det klart. Lyckades dock vända mig om i förvirringen innan man blev utknuffad av personalen och ta ett kort på syrran när hon var framme vid bordet, som dock kom därifrån med samma resultat som mig.
Så det var det hela över efter många timmars köande. Det kändes lite overkligt efteråt, träffade man verkligen King, varför sa jag inget mer, varför tog jag inte i hand… aaargh, men men…
Kvällen fortsatte sedan med föreläsningen på Battersea park, vilket var mycket trevligt men denna har Lilja och Anders redan skrivit om.
Så för att sammanfatta denna King-resa:
+++ Syrran som var med mig på denna resa, köade hela natten fast hon inte är någon King-fantast.
+ Alla trevliga personer som köade hela natten.
+ Givetvis att träffa Stephen King ”in real life”
+ Alla signerade böcker/kort som vi lyckades få med hem
Lite minus:
- Informationen på Borders, alla anställda delade ut olika information om kösystemet, och signeringen.
- Att King inte signerade bägge mina böcker.
- Flygplanen som störde föreläsningen i Battersea park.
- Alla personer som reste sig upp och sprang till signeringskön under tiden King svarade på frågor i Battersea park.
Denna resa var helt otroligt kul att göra. Även om jag är flygrädd skulle jag inte tveka att göra om detta en gång till, kanske med några Följeslagare så jag slipper plåga syrran igen :) [Christer]
* ”Mitt namn är inte Annie Wilkes, jag lovar…”
Hängivenhet eller galenskap? Jag sitter på ett tåg - mitt tredje inom loppet av två timmar - och tittar ut över Essex landsbygd. Det finns mycket av den varan, konstaterar jag. Lite oväntat, för när jag tänker på Essex tänker jag oundvikligen på stål, motorvägar och skräpiga high streets där alla kvinnor ser ut som Jordan - eller, ännu värre, önskar att de gjorde det - och alla män som Peter André. Likväl: landsbygd. Fält, fåglar (hägrar? Kanadagäss? Jag kan inget om fåglar) i en hästhage, träd som skriker tidig oktober i New England fastän vi är inne i mitten av november och det inte finns något "new" över detta England. Jag sitter och huttrar, drar kappan tätare omkring mig. Varför glömmer jag alltid hur KALLT det är i England? Egentligen är det inte kylan i sig utan typen av kyla: fuktig, råkall, den sort som kryper ända in i märgen och framkallar fantasier om varma bad, skållhett te, fungerande element, varmvattenflaskor for Christ's sake. Kissnödig är jag också. Ångrar att jag hällde i mig den där jättekoppen kaffe på stationen i Slough för en dryg timme sedan. (FYI: Slough är precis lika deprimerande som i förtexterna till ”The Office”, minus komiken.)
Jag springer i högklackat runt en sjö i Thurrock, Essex, Världens Ände. (Förlåt, Thurrockbor!) Har ägnat den senaste halvtimmen åt att irra omkring i ett köpcentrum som får köpcentrat i ”Dawn of the Dead” att framstå som litet och mysigt. Vi talar fyra, fem våningsplan och en kvarts rask promenad för att ta sig från en sida till en annan. Under normala omständigheter hade jag älskat det här - muzaken, juldekorationerna, de översminkade expediterna, den perfekt tempererade luften. Det här är inte normala omständigheter. Kunde inte någon vänlig själ ha informerat mig om att Tesco-butiken ligger en kvarts promenad (eller sju minuter högklackad löpning) från själva shoppingcentret? Tänk om jag har utsatt mig för den här överdosen av tågtabeller och iskalla kupéer bara för att missa allting?
Står i kön utanför Tesco. Kön är lång, men inte mardrömslång; inte 4000 lajvare utklädda till orcher natten till ”Sagan om ringen”-biljettsläppet-lång. Det här kommer att hända. Fördriver tiden med att prata med mina kögrannar. Mannen bakom mig - prydlig, gråsprängd, någonstans mellan femtio och sextio - berättar att det är hans fru som är det stora fanet, men hon är för sjuk för att kunna vara här själv. Han nämner inte C-ordet; det behövs inte. Det här är hans andra försök att få en bok signerad av Stephen King åt sin fru. Häromkvällen, i Battersea, var kön så lång att många fick gå hem utan att ha fått träffa the King. Vi konverserar artigt om favoritböcker (min: BAG OF BONES; hans: inte en roman utan en novell, "The Shawshank Redemption") och jag känner mig fanatisk, som vanligt. Är det bara inbillning, eller hajar han till när jag berättar att jag flugit ända från Sverige för att vara här? Finns det inte en liten bit av honom som tänker "FRR-EAK!" bakom den artiga exteriören? Skit samma, han är snäll. Jag babblar på - min universallösning mot nervositet. Författarporträtt, yada yada, Kings näradödenupplevelse, blablabla - kanske inte det lämpligaste samtalsämnet med tanke på hans sjuka fru, inser jag senare - och visste du att han tog sig fram mellan signeringarna på motorcykel under en bokturné för ett par år sedan? Tjejen till höger om mig jobbar på IKEA precis runt hörnet och är här på sin lunchrast. Vi lovar att hjälpa varandra med fotografier när det är vår tur att kliva fram till signeringsbordet. Klockan är kvart i tolv, tjugofem minuter över tolv, tjugo i ett men aldrig ett.
Han är så mycket magrare och gråare än jag föreställt mig honom. Hans armar är nästan sparvliknande, håret mer salt än peppar men tjockt och yvigt. Textboksdefinitionen av uttrycket "a full head of hair". Ögonen bakom glasögonen - så välkända, så stora, så anakronistiska! ÄR det samma par han bar på författarfotot till PESTENS TID för över tjugo år sedan? - är vänliga och intensivt blå. Hej, orosmoment - han mår väl bra? Det ligger väl ingen sanning i ryktena om någon diffus sjukdom, förstående blindhet och pensionering? Oj, min tur.
Det hela är över på max tio sekunder. Pennkrafsande, överlämnande av skiva (han ser förvånad men glad ut och säger "thank you", sannolikt de enda två ord som den moderna populärlitteraturens häxmästare någonsin kommer att yttra till mig), klickklick och så blir jag bortschasad av Tesco-anställda med ett signerat exemplar av 1994 års pocketutgåva av MARDRÖMMAR i handen och ett stort fånigt leende över hela ansiktet. Var det värt det, frågar någon. Alla mil fördelade på flyg, tåg, tunnelbana, två spinkiga strumpbyxeklädda ben? Jag tror det. Jag är inte säker, men jag tror det. Det räcker. [Helena Kilander]
Recension av “Willa”
"Willa" är Stephen Kings senaste resa i novellandet, denna gång publicerad i Playboy. Det är en kort, bagatellartad historia där det känns som första hälften av historien saknas.
Det börjar med att David har tappat bort sin fru Willa. De båda har tillsammans med en grupp människor strandats på en tågstation efter att ett tåg spårat ur, och nu väntar alla på att ett nytt tåg ska komma och plocka upp dem.
David letar rätt på Willa i en bar inne i en närliggande stad, men i samband med att han gör det inser han att saker och ting är betydligt värre än vad de först verkade. David, Willa och de andra är nämligen spöken, som liksom fastnat på en plats, i en tid.
Aldrig tidigare har en King-historia känts så uppenbart självskriven för nästa säsong av NIGHTMARES & DREAMSCAPES. Med en liten mer utdragen uppbyggnad skulle historien bli rätt bra, med en solklar pay-off i bästa "The Others"-stil när David och Willas verkliga tillstånd avslöjas.
Skulle kunna bli bra, men i dagsläget är "Willa" bara en bagatellartad novell som inte känns speciellt stark eller spännande. Det finns en del King-typiska inslag i det hela och novellen känns välskriven, men långt ifrån någon av Kings bästa. 2 Följeslagare av 5 blir det. OK, men inte så mycket mer. [Anders]
Jag tycker inte att ”Willa” är en bagatell men att den tillhör något större är nog rätt troligt. Det känns lite som om det är ett utdrag ur en kommande bok… eller kanske ur en bok som King skrotade. Jag tycker dock att själva historien funkar i sig själv men man vill ha mer. Hur de hamnade där tycker jag man får en rätt bra uppfattning om man vad hände sen?
Vart tog de andra på stationen vägen? Försvann dom när rivningsmaskinerna kom eller kunde de hålla sig kvar? Eller kom kanske deras tåg till slut? Förhoppningsvis får vi veta det någon gång i framtiden. Betyget blir 3 Följeslagare av 5 möjliga. [Lilja]
Frågor & annat
Fråga från Ann-Sofie
Varför har ni inte med SIGNAL på listan över King-böcker utgivna på svenska? Den släpptes ju för någon månad sedan! Inget prat alls om just SIGNAL!?
- Vi håller på och gör en helt ny hemsida och uppdaterar inte därför den gamla just nu. Den nya sidan bör vara klar innan årsskiftet. Så du får hålla dig till dess innan SIGNAL är med i bokförteckningarna. [Anders]
Efterord
I nästa utskick har vi kommit fram till 2007 och i och med det är det dags att sammanfatta vad som hänt under 2006, så en rejäl tillbakablick på det gångna året är vad vi bjuder på då. Till dess – ha det så bra och njut av december!
http://www.foljeslagarna.com
http://www.liljas-library.com
http://www.stephenking.com
http://dvdkritik.se
Salem's Lot