UTSKICK UR ARKIVET
FÖLJESLAGARNA #84 - 000306
FÖRORD
Välkomna till ytterligare ett nummer. Denna gång har vi tagit en titt på STEPHEN KING’S F13, är det något att ha eller är det bara ett billigt skräp med Kings namn på? Vi presenterar även en recension som är skriven av en av våra medlemmar. Det är en recension av den danska scenversionen av MISERY.
När det gäller nyheter verkar det som om vi hamnar i en mellanperiod, det verkar inte hända något borta i USA för tillfället. Som tur är kan vi dock rapportera lite kul nyheter för våra svenska och finska medlemmar.
Mycket nöje - Anders & Lilja
Medlemsantal: 376
NYHETER FRÅN TERRITORIERNA
King hamnade på 7:e plats med en inkomst på 65,000,000 dollar (585,000,000 SEK) när Forbes presenterade de personer som tjänat mest pengar under 1999. Här är top-10 listan (alla summor är i $)
1) George Lucas (400,000,000)
2) Oprah Winfrey (150,000,000)
3) Giorgio Armani (135,000,000)
4) David Kelley (118,000,000)
5) Tom Hanks (71,500,000)
6) Tom Clancy (66,000,000)
7) Stephen King (65,000,000)
8) Backstreet Boys (60,000,000)
9) Steven Spielberg (60,000,000)
10) Bruce Willis (54.500,000)
* THE GIRL WHO LOVED TOM GORDON kommer äntligen på svenska. I juli 2000 kommer Bra Böcker att släppa den. Tyvärr inte den inte fått någon svensk titeln ännu, men törs man tippa på FLICKAN SOM GILLADE TOM GORDON?
* Den amerikanska TV-kanalen Channel 25 kommer den 21/3 att hålla sin årliga Monsignor Thomas J. Hartman Awards ("The Tommys") för andra året. Priset skapades för att hedra individer från företags- och underhållningsvärlden som gjort något extra för samhället. I år kommer bland annat King att hedras. Han hedras för Lifetime Achievement.
* Goda nyheter för alla finska medlemmar. I höst släpper Tammi (Kings finska förlag) HEARTS IN ATLANTIS och senare i höst eller i vår släpper de ON WRITING. Inte illa!
KOMMENTARER
Med anledning av frågan om korsningen Witcham och Jackson i förra numret fick vi följande från Sofia Pethrus:
>>Korsningen mellan Witcham och Jackson som ni skrev om i förra numret finns också med i SÖMNLÖS på sidan 45. Även SÖMNLÖS utspelar sig i Derry. Där står följande:
"Det gick lättare att ta sig uppför Up-Mile Hill än han hade väntat sig, och när han kom fram till den kryssformade korsningen mellan Witcham och Jackson tänkte han; Sådärja, det var väl inte så farligt."<<
Återigen imponeras vi av er uppmärksamhet och vågar sätta en slant på att det inte är sista gången vi läser om korsningen Witcham/Jackson i en Kingbok som utspelar sig i Derry…
Och från K Ahlström kom följande:
>>Läste i arkivet (mellannumret 990208 - King och Anthrax) att ni sökte fler låtar baserade på Kings berättelser. Tyska power metal-bandet BLIND GUARDIAN har gjort en riktigt svängig sak kallad TOMMYKNOCKERS. Den finns på skivan "Tales from the Twillight World".<<
Unge herr Ahlström bifogade även texten, som dock kändes lite för lång att publicera, men tack ändå!
TIPS
Vi har fått in några tips angående olika saker som vi vill dela med oss av:
* Tryck på en tangent för censurfriheten! http://www.antimorali.st/
Jo, bröder - det här tycker jag är angeläget, så jag skickar om det med förslaget att ni distribuerar ut adressen till medlemmarna i Följeslagarna. Moralpaniken är lite väl högljudd och hotet om skärpt censur är väl knappast någon som uppskattar en författare som förmodligen skulle varit totalförbjuden i många länder för femtio år sedan kan ställa sig bakom.
John-Henri
* Boktips 1
Jag köpte THE STEPHEN KING COUNTRY av George Beahm när jag var i USA tidigare i år och läste ut den samma kväll. Otroligt kul King-bok med alla miljöerna där det känns som man redan har varit. Läs!
Dan Linder
En recension av STEPHEN KING COUNTRY finns att läsa i nummer 50 som ni hittar på vår hemsida.
* Boktips 2
På årets bokrea har jag hittat en mycket intressant bok om skräcklitteratur som fenomen - SKRÄCKENS ANSIKTE Jan Broberg (red.) utgiven på Carlssons förlag. ISBN 91 7798 538 9. Eftersom jag köpte boken idag har jag inte hunnit läsa den än, men King har sitt eget kapitel. Straub och Koontz finns naturligtvis även med. En övrigt rolig grej är att den gamle skräckmästaren H.P. Lovecraft (Cthulhu, Azatoth och grabbarna...) även är med i boken - en författare som kanske var lite före sin tid men som (enligt flera källor) bland annat skall ha inspirerat King.
Ett tips är att rusa iväg och köpa boken, för 49,50 kr är den ett klipp på Akademibokhandeln (den finns med i deras huvudkatalog så den borde även finnas på andra orter än Norrköping)
Niklas Sundenius
LÄNKAR
Här finns ytterligare en recension av THE GREEN MILE:
http://www.hallandsposten.se/nyhet.asp?ArtID=36576&key=Den+gr-na+milen
STOR OMRÖSTNING
Ni glömmer väl inte bort att vi just nu har en stor omröstning angående Kings bästa bok, bästa novell och bästa filmatisering? Det är fortfarande gott om tid kvar till att tycka och rösta, den 12:e april vill vi senast ha era röster. Instruktioner och "regler" finns på vår hemsida. Logga in till medlemsavdelningen och klicka på "aktuellt". Vi har i dagsläget fått mails från ett 20-tal medlemmar och vi hoppas på att kunna öka på den siffran.
RECENSION AV STEPHEN KING’S F13
Då var det dags för Stephen King att ge sig in i dataåldern. Eller? Har King verkligen något att göra med denna CD-ROM? Jag tvivlar. King har nog inte påverkat denna CD mer än att han givit sitt tillstånd…och skrivit kortnovellen "Everything’s Eventual" förstås. Vad innehåller då CD:n förutom denna historia? Jo, den innehåller spel, bakgrundsbilder, ljud och skärmsläckare. Jag tänkte här försöka gå igenom dem och berätta vad jag tycker om dem.
Vi börjar med den delen som de valt att kalla THE FUN HOUSE. Det är här alla spelen finns men tyvärr så är de allt utom just roliga.
* Whack a Zombie
Det första spelet går ut på att man ska försvara världen mot zombies som kommer upp ur sina gravar. Till sin hjälp har man en spade som man använder för att slå dom i huvudet med. Om man inte är tillräckligt snabb så kastar dom sina armar på dig och du förlorar liv, förlorar du tillräckligt mycket liv dör du. Även om detta inte är något vidare roligt spel så blir det åtminstone svårare och svårare för varje nivå. Zombeina blir fler och fler och kastar allt fler armar efter dig.
* Bugsplat
Här gäller det att ha ihjäl kackelackor som springer över din skärm. Först har du en flugsmälla till din hjälp. Efter någon nivå byts den ut mot en hopprullad tidning som sedan även den byts ut, denna gång mot en hammare. Tyvärr verkade det som om de som konstruerade detta spel inte trodde att någon skulle komma längre än c:a 10 nivåer för efter det verkar det som om det är samma banor som slumpmässigt upprepas gång på gång. Det blir varken svårare eller mer intressant. Första gången jag spelade gav jag upp efter nivå 50 på grund av att det blev så otroligt tråkigt och för att det var omöjligt att förlora om man inte ville. Jag kan även tillägga att jag INTE är något spelfreak…
* No swimming
Om de andra spelen var trista så tar verkligen detta priset…om man nu kan kalla detta för spel. Det man gör i detta "spel" är att man ska mata en massa pirayor i ett akvarium med diverse djur. Man tar alltså tag i dem och släpper sedan ner dem i akvariet där pirayorna mumsar i sig dom. De djur man kan välja på är en flodhäst, en hund, en ko och en krokodil. Trots detta urval spelar det dock ingen roll vilket djur du väljer. När de väl är i vattnet ser det ändå likadant ut. Nu har jag visserligen inte sett allt som lagts in på en CD-ROM men jag törs ändå lova att detta är något av det tråkigaste som lagrats på en CD! Uruselt!!!
Till spelen (och övriga saker på CD:n) finns naturligtvis en del ljud, några av dessa har man samlat under en avdelning som kallas för BUMPS AND THUMPS. Visst, det kan vara lite småkul med ljud med dessa ljud är föga upphetsande. Det är inte heller speciellt användbara ljud man får, även om jag nu kan höra en man skrika varje gång jag fått nya mails skulle jag önska att man lagt in lite mer intressant ljud.
Vidare innehåller CD:n en del bakgrundsbilder, bilder som man ska använda som skrivbordsunderlägg. Det finns till exempel bilder som föreställer kackelackor, clowner, ögon, gargoyler, spöken med mera. De flesta av dessa är dock ganska så trista och dåligt ritade, en del är rent av fula. Det finns dock en del, dock få, bilder som man faktiskt skulle kunna använda som skrivbordsunderlägg. Till exempel en bild som föreställer Kings anslagstavla med en massa lappar och bilder som har med King och hans böcker att göra, fyndigt. En annan bild föreställer en likbil och den är rätt snygg gjord, även om det hade blivit intressantare om de försökt att avbilda Christine…
Det som man verkar lagt ner mest jobb på (och det säger i detta fallet inte värst mycket) av det som finns med på CD:n är skärmsläckarna. Det finns sju stycken och av dem är faktiskt fyra riktigt underhållande. "Creature in my room" är en skärmsläckare där man får se en person ligga och sova. Utan att personen märker det smyger det runt en massa underliga väsen i rummet. Bland annat så kommer ett par uppskruvbara tänder (Chattery Teeth) ut under sängen och far runt på golvet och ett jättefinger (The Moving Finger) kommer upp ur byrålådan...bra kopplingar till King!
I "The works" får vi se ett gammalt bibliotek med en massa bokhyllor i. Dessa är fyllde med böcker som åker ut en i taget och presenterar en av Kings titlar med en liten (extremt) kort beskrivning av handlingen. I "Trivia" får vi först en fråga om Kings arbete under c:a 15 sekunder och sedan får vi svaret. Kul att testa om man kan så mycket som man verkligen tror att man gör. Dessa skärmsläckare är helt OK.
Det bästa med denna CD är dock den skärmsläckare som heter "Evil genius at work". Den visar en karikatyr på King som sitter framför ordbehandlaren i nedre högra hörnet av skärmen. Han sitter där och knackar fram en ny bok och i mellan åt gnuggar han sig på hakan och börjar om, prövar en annan vinkel på samma scen. Ibland vinkar han även till den som sitter framför skärmen. Medan detta händer så ser man det som han skriver i bakgrunden, som är en stor skärm. Något som hade varit häftigt är om man där låtit en ny och tidigare opublicerad historia dyka upp. Nu är det bara en massa nonsens som han skriver om, gång på gång. Trots detta är detta det roligaste på hela CD:n. De andra skärmsläckarna, "It’s just lightning", "Murder and mayhem" och "Terror eyes" är mest slarvigt hopsatta och ganska så ointressanta.
"Everything’s Eventual" förtjänar dock ett bättre öde än detta. Det är en bra historia som borde ha publicerats på ett bättre ställe. Som tur är behöver man inte köpa F13 för att få läsa den. Visserligen är den snyggt gjord med en del illustrationer och ljud som inte finns med på andra ställen men vem orkar sitta och läsa framför en dataskärm när man kan sitta bekvämt tillbakalutad i soffan eller ligga i sängen?
Nå, ska man då köpa denna CD? Nja, låt mig säga så här. Om ni, som jag, känner att ni vill ha allt som har med King att göra, då ska ni köpa det. Om ni har runt 400:- (detta är inklusive porto från USA) som ni inte vet vad ni ska göra med, då ska ni köpa det. Om inte, låt bli! Det som jag fick ut av det var en rolig skärmsläckare samt en man som skriker högt när jag fått mail. Väljer ni ändå att köpa det är det skulle jag vilja ge er två råd.
1) Se till att köpa det rätt omgående, jag skulle inte tippa på att de kommer att trycka upp så värst många nya upplagor, om det inte visat sig att amerikanarna gillar det bra mycket mer än vad jag gör.
2) Se till att ni har en dator som klarar av att köra det. Det kräver att ni har en 166 MHz Pentium eller Power PC (601 eller 603 chip), skärm med en upplösning på 800x600 eller 1024x768 och med 65,000 färger. Det kräver även Windows95 eller Windows98 med 32 MB RAM och har ni MAC måste det vara Mac O/S 7.5 med 32 MB RAM. Full installation tar upp 320 MB på er hårddisk och det krävs att ni har en 4x CD-ROM eller bättre.
Jag försökte nämligen först att köra den på en 486 och det gick (som ni ju förstår) inte så bra. Jag kunde endast använda bakgrundsbilderna.
Som ni säkert förstår så blir inte betyget så värst högt. Visst är "Everything’s Eventual" värd att läsa, visst är vissa av skärmsläckarna lite kul - men inte till det priset. Allt annat är endast billigt hopplock som man hoppas tjäna pengar på. Man har lagt ner en hel del på utseendet men inte så värst på innehållet. Hade priset varit lägre (nu när endast 10% av innehållet är bra) skulle den kanske vara värd att köpa men inte som den är nu.
Av 5 möjliga Följeslagare får den endast 1.
Mer info om F13 på: http://www.frightware.com
[Lilja]
RECENSION AV DEN DANSKA SCENUPPSÄTTNIGEN AV MISERY
Jag hade inga höga förväntningar när jag gick och såg den danska scenuppsättningen av Stephen Kings bok, MISERY. Jag hade, naturligtvis, vissa förväntningar eftersom King är min favoritförfattare och jag gillade både boken och filmen. Jag höll tummarna och var förväntansfull.
Jag gick ensam, och hamnade i detta dunkelt belysta rum med en massa andra människor. Jag vet inte hur många det var där och eftersom jag inte samtalade med någon vet jag inte om det var andra Kingfantaster, som jag där, eller om de bara var teaterintresserade. Oavsett vilket tror jag att vi var lika exalterade.
Efter några minuter började en kuslig musik höras någonstans ifrån och jag fick veta att en liten orkester var placerad antingen bakom eller över scenen. Eller kanske det bara var en bandspelare. Jag vet inte säkert, jag kunde inte se den. Det gjorde dock inget, det distraherade mig åtminstone inte.
Musiken var bra. Den VAR kuslig och emotionell på samma gång. Den mörkröda ridån gick upp och avslöjade scenen. På samma gång tändes två (tror jag!) strålkastare som visade oss Kurt Ravn i egen hög person, en dansk skådespelare, både inom film och teater, sittande vid en gammal svart skrivmaskin som han skriver på. Men nej, det var inte en Royal skrivmaskin.
Kurt Ravn hade på sig vardagliga kläder och jag kunde lätt acceptera honom som Paul Sheldon, den arme författaren som snart skulle träffa sin störste beundrare, men inte som han tänkt sig. Jag var nu väldigt exalterad!
Först skrev han bara men tog sedan ut pappret ut skrivmaskinen med ett leende på läpparna. Han öppnar en flaska champagne (jag satt på en av de bakersta raderna och kunde inte se om det var en Dom Perignon eller inte), hällde upp ett glas och fiskade sedan upp en ensam cigarett ur fickan, tände den med en ensam tändsticka som låg på bordet. Precis som i boken, eller väldigt likt åtminstone.
Han ställde dig sedan upp, drack lite champagne, rökte lite på cigaretten och började sedan tala till oss, publiken. Kurt Ravn är en fantastisk skådespelare och hans dialog var smidig och elegant. Han berättade att hans namn var Paul Sheldon och att han var en respekterad och framgångsrik författare av kärleksromaner, "hemmafruböcker" om den sexiga hjältinnan Misery Chastain. Han berättade om Miserys död i den senaste boken, som skulle publiceras nu i dagarna. Han viste att han skulle krossa många av sina läsares hjärtan men var ändå glad att han dödat henne. Han var trött på henne, trött på att hamna i ett fack, romansfacket.
Han ville skriva seriöst nu och hans agent, Bryce, hade givit sin tillåtelse. Nu hade han så skrivit en bok som han visste skulle bli en bestseller som han kunde vara stolt över. En bok med titeln "Fast Cars".
"Nu hoppas jag bara att ingen av mina fans skickar en brevbomb eller besöker mig med en yxa när de inser att Misery har dött." Största delen av publiken skrattade, inklusive mig. Vi vet ju vad som kommer att hända senare, eller hur?
Han höll ett manus i sina händer, manuset till "Fast Cars". Sheldon berättade att han var tvungen att gå nu, han har en lång resa till New York där han ska presentera mästerverket för Bryce. Slut på prologen, gissar jag. När han lämnade scenen åkte ridån åter ner.
Jag hatar att säga detta men mina förhoppningar började försvinna allt eftersom pjäsen fortskred. Missuppfatta mig inte: Jag gillade historien, som var mycket lik boken, och skådespeleriet var fantastiskt. Det var dock inte värst mycket spänning i den, det var mer en deprimerande men dock intressant psykologisk profil över personen Annie Wilkes.
I nästa scen ligger Sheldon i en säng i ett ganska så otrevligt rum med ett fönster (med påmålat berg och snö). Han är illa skadad och det var ganska trovärdigt gjort. Han var mumifierad med en massa bandage och var täckt med flera trovärdiga blodfläckar. Hans ansikte var en röra. Hans vänstra öga såg deformerat ut, svart och rött, halvsvullet.
Han kvicknar till och ser sig omkring, halvt drogad, halvt skrämd. Han har svåra smärtor och försöker skrika något. Jag hoppade nästan högt när Annie Wilkes kom in på scenen. Kirsten Olesen var fantastisk, det säger jag, som bokens demonsköterska, men hon var ingen Kathy Bates från filmversionen. Men ändå, Olesen är en bra skådespelerska, väldigt bra på att porträttera galna personer. Hennes ansikte utstrålade galenskap och jag var mycket nyfiken på att se henne agera.
Hon gav honom ett glas vatten och berättade hur lycklig han skulle vara. Han var vid liv, mörbultad men vid liv. "Som tur är, Paul Sheldon, så är jag en sköterska och jag ska ta väl hand om dig." Sheldon börjar så fråga vad som hänt och var han befinner sig. Hon berättar för honom att hon var på väg hem från Boulder, där hon hade handlat, när hon hittade hans bil upp och ner på ett snöigt fällt.
"Som jag sa hade du tur, Paulie. Om jag inte sett dig skulle du dött och vara i Litteraturhimlen nu. Jag är också en bra sköterska, som jag sa." Hon berättar sedan för honom (och oss) att hon fick ut honom ur den kvaddade bilen och in i hennes, och här är han nu. "Dina ben är en röra men de är intakta och kommer att läka så småningom."
Sen kommer den viktiga delen: hon berättar hur roligt livet kan vara. Hon råkar vara hans största fan och är det inte roligt att just hon skulle hitta Paul Sheldon i en kvaddad bil? Hon är smickrad och vi vet alla nu hur galen hon är. Sen är det mycket prat, om både henne och honom och att hon ska vårda honom om det är ok för honom. Paul, som är drogad och har ofantligt ont nickar bara och försöker att le. Efter det berättar hon att hon knappt kan vänta på nästa Misery bok. Utan Misery, berättar hon, skulle hon inte kunna leva ett normalt liv. När han blir bättre förväntar hon sig en autograf i utbyte för hennes vård.
Det är endast dessa två personer i pjäsen. Ingen ung polis som döds utav Wilkes, ingen Bryce Bell, endast dessa två och jag önskar att de inkluderat några fler biroller, åtminstone för att skärpa spänningen en aning. Inte ens "David och Goliat"-poliserna från bokens klimax var med här.
Det som mest händer är att Sheldon berättar om sin situation för oss, publiken, när han är ensam i rummet och merparten av pjäsen utspelar sig i just det rummet. Inte direkt tråkigt men inte heller direkt spännande. Vid vissa tillfällen har även Wilkes dialoger med oss, publiken, och jag hatar verkligen pjäser där skådespelarna talar och de andra skådisarna inte hör det. Det gör det lite billigt att titta på. Men ändå, monologen är ok, vi lär oss lite om de olika personerna. Det är dock från Paul som de första verkliga tvivlen om Wilkes galenskap kommer.
Hon återvänder från affären med den nya Misery boken, som just släppts. Sheldon verkar inte inse vilken fara han befinner sig i. Men han noterar att "Kanske kommer detta inte att bli din favorit". Han får rätt: hon springer in på scen med ett skrik av raseri (och det fungerade, en bra skrämselfaktor), kallar honom för "DITT SVIN!", skakar hans säng, skriker att han inte kan döda henne, han kan inte döda Misery Chastain, inte kvinnan hon döpt sin gris efter, och så vidare. Sedan knyter hon handen och slår honom på hans onda ben. Sheldon skriker av smärta men hon bara drogar honom med mer smärtstillande (det verkar inte vara Novril). Sedan berättar hon att hon hittat ett manus i hans väska, ett manus med titeln "Fast Cars", och att hon tycker att det är skit, och att hon vill förstöra det. Nej, han ska förstöra det eller så förstör hon honom.
"Jag gillar inte språket i den, Paul, det är snusk. Och du ditt svin dödade min Misery. Hon var min!" Paul skriker åt henne men hon ignorerar honom. Hon försvinner sedan för att återvända med manuset till "Fast Cars" och en ask tändstickor samt en liten flaska med tändvätska. Sheldon skriker åt henne och försöker att övertala henne att låta bli, utan framgång. Hon häller tändvätskan över manuset, ger honom tändstickorna och beordrar honom att tända en.
Han gör som hon säger, hulkande och skakande. Hon håller manuset framför hans ansikte. Jag tyckte att det verkade farligt, väldigt stunt-likt, men "tändvätskan" måste ha varit något som kan användas just så. Så tänder Sheldon på sitt verk och Kurt Ravn såg verkligen ledsen ut. Han ser verkligen ut som en som en person som ser en del av sitt liv gå upp i rök. Annie Wilkes börjar svära och skaka manuset. Hon släpper det och stampar på det tills det endast är en askhög kvar på golvet. Tummen upp för den specialeffekten. Jag gissar att manuset var av ett speciellt papper, om det inte var riktig tändvätska. Vem bryr sig, det funkade. Hon lämnar rummet och lämnar en gråtande Sheldon ensam. Han mumlar till oss, publiken, att han måste komma härifrån, att hon måste vara galen och att han hoppas att någon letar efter honom. Bryce, hans agent måste ha kontaktat polisen.
Jag minns inte hur lång pjäsen var men jag gissar att den var ungefär en och en halv timma, kanske mer. Jag trodde att den snart skulle vara slut. Det var en paus efter ett klimax vi alla känner igen från boken och filmen – det där Annie Wilkes har lämnat huset för att köpa honom en skrivmaskin eftersom hon vill att han ska skriva "Miserys Return"… hon klargjorde mycket tydligt att han aldrig skulle kunna lämna hennes hus, om han inte återuppväckte hennes Misery från de döda.
Sheldon tar sig ut ur rummet med hjälp av rullstolen och sedan försvinner han i ridån och det var dags för en paus. Några gick på toaletten, andra gick och rökte. Jag var en av rökarna. Jag diskuterade inte med någon annan, och jag önskade att jag hade haft någon med mig som jag kunnat diskutera pjäsen med.
Sedan var det dags för del två och scenen var nu ett vardagsrum där Sheldon lär sig saker om sin tillfångatagare. Tidningsklipp och så vidare från hennes historia. Han läser högt, med en ganska så trovärdigt skräckslagen röst.
Han hör (precis som vi) ljudet av en bil som närmar sig, och det skulle ha varit skrämmande, som i boken och filmen, men det funkade inte för mig här. Sheldon får panik flyr från vardagsrummet och lämnar Wilkes klippbok uppslagen…ingen liten pingvin med texten "Nu är min berättelse berättad" på här. Ridå ner.
Ridå upp. Sovrum. Sheldon mumlar till oss, medan vi hör bilen närma sig huset: "Hon har mördat tidigare". Hon kommer in i rummet, babblande "Här är skrivmaskinen, här är pappret, ta nu tillbaka min Misery från de döda."
Faktum är att det följer boken för mycket, för fokuserat, och det är inte dåligt men jag hade hoppats på mer uppfinningsrikedom. Ibland var det som om hon läste sina repliker direkt från boken. Trots detta gjorde dock Olesen ett bra jobb.
Jag ska inte gå in mer på detaljerna, vi vet ju alla vad som händer, men jag måste beskriva yx-scenen. Jag antar att ni inte kan vänta – precis som jag när jag såg föreställningen. Det är nästan som i boken. Nästan. Hon upptäcker att Sheldon varit ur sängen och hon drogar honom. Han är dock fullt medveten om vad som händer och är skräckslagen. Hon binder hans ben så vi ser hans fötter sticka fram. Nu var jag verkligen exalterad. Jag är morbid, men än sen? Jag märkte att andra var lika exalterad som jag var. Sanna fans. Scenen i boken är äcklig, eller hur? Den fanns i mitt medvetande en lång tid efter att jag läst boken första gången. Även fast den är annorlunda i filmen är den även där äcklig, eller hur? Det fanns också i mitt medvetande. Nu förväntade jag mig en tredje version av denna berömda scen som skulle skrämma mig…jag hoppades på det åtminstone!
Du kan slappna av nu; det funkade! Ja, det gjorde det! Den scenen var, för mig, det bästa med hela upplevelsen. Sheldon ber henne att inte göra det, han skriker. Ansiktet hon visat upp, med yxan i sina händer, var verkligen skrämmande. Det var tomt, galet, men fortfarande väldigt övertygande. Jag antar att ni förstår vad jag menar.
Med ett djurlikt skrik (som skulle ha gjort Johnny Weissmüller avundsjuk, det är jag säker på), svingar hon yxan, som nu, som tur var, inte alls såg ut att vara gjord av plast och vi hör detta smackande ljud (ursprung okänt). Sheldon skriker och skriker och foten åker av i en kaskad av blod. Det är säkert!!! Det var en falsk fot som Ravn hade under täcket på något vis. Vi kan dock inte se att det är en falsk fot eftersom den är täckt av fakeblod och Olesen direkt plockar upp den och slänger den i hinken. Sheldon vrider sig av smärta i sängen, lakarna färgas röda och Olesen lämnar rummet med yxan och hinken. Sheldon svimmar. Slut på scenen. Tystnad för ett ögonblick.
Jag vet inte vad resten av publiken tyckte men jag var lycklig! En scen som jag hade onda aningar om visade sig vara både otäck och ondskefull. Och trovärdig! Jag är säker på att det påverkade andra i salongen också, speciellt de som inte läst boken eller sett filmen. Kanske var det någon som svimmade. Heh-heh! Nu förstår jag varför ingen tar med sig barn på föreställningen.
Nåja, efter det fortsätter handlingen som vi vet: Sheldon återhämtar sig, tiden går och han arbetar på romanen om Miserys återkomst (Ravn läser högt ibland, bland annat en scen där en några kvinnor märker att Misery begravts levande). Annie läser en del av det, älskar det, det finns hopp för Sheldon, men han är fortfarande sur över att förlorat foten, och vi får reda på av honom (under de långa nätterna) att han vill döda henne.
Sen är boken, "Miserys Return", klar och Annie är exalterad över att få läsa den. Hon är hedrad över att han dedikerat den nya boken till henne. Efter det kommer pjäsens slutgiltiga höjdpunkt: Sheldon eldar inte upp boken, han säger att han är ganska nöjd med den, han säger även att han har en kopia av "Fast Cars" hemma. Jag minns inte riktigt, men gömde han inte en kopia under sängen? I boken alltså?
Hur som helst hotar han att sätta eld på boken, som hon gjorde med manuset till "Fast Cars", och Annie blir galen. Hon närmar sig honom, attackerar honom, och han krossat hennes huvud med skrivmaskinen. Wow! Det var nästan så jag skrek, hur gjorde dom det där? Ytterligare en bra ljudeffekt. Och Olesens skrik av smärta och raseri som följer. Yeah!
Men hon har knappt börjat. Efter det kommer, och jag hatar att behöva säga det, en otroligt dåligt slagsmålsscen. Kurt Ravn och Kirsten Olesen är bra skådespelare men inga stuntmän. Jag tillhör inte de som tycker att en bok eller en film är dålig om farten och våldet i den inte imponerar eller är dåligt. Så var det inte här heller, men om man inte står ut att titta på det, då reagerar jag. Det såg ut som om Ravn och Olesen inte hade tränat tillräckligt på scenen. Som om det mest var improvisation. Nåja, det höll inte på så länge, Sheldon ströp henne till slut. Inget brännande av papper i munnen på henne, och det var naturligtvis logiskt att inte göra det i en pjäs. Sheldon föll ner bredvid henne, utmattad. Ridå!
Ridå upp. En epilog.
Sheldon är frisk igen, hans fotlösa ben är i bandage, han är tillbaka i sin lägenhet (där pjäsen började) och han skriver på sin älskade skrivmaskin. Han berättar för oss, med ett leende, att Bryce övertalat honom att skriva en icke skönlitterär bok om sitt lidande i Annie Wilkes helveteshus. Han berättar även att han inte har några problem att skriva den, som han i början fruktade att han skulle ha. Annie Wilkes är död och kan bara jaga honom i hans drömmar, vilka han dock kan leva med. De blir allt kortare och kortare.
Han är nu på sista sidan och ser fram emot sitt glas champagne och den enda cigaretten. Han grät inte när han skrev, han log, av lättnad. "Nu är min berättelse berättad", säger han och tar ut sista sidan ur skrivmaskinen. Slut på pjäsen.
Vi fick ingen ytterligare information om "Miserys Return" och "Fast Cars". Det gör dock inget, kanske var det upp till åskådaren att minnas, vad han sa tidigare, att han hade ytterligare en kopia av "Fast Cars" hemma. Jag lämnade teatern med en bra känsla, jag var lättad. Nu hade jag upplevt en pjäs baserad på ett verk av Stephen King, den hade blivit rätt bra behandlad, ett rätt bra resultat.
Jag hoppas att det är OK att jag inte tog med allt för många detaljer, den följde ju boken rätt bra. Den var inte så bra som jag hade hoppats på men den var inte så dålig som jag fruktat heller.
Jag ger den 3 Följeslagare av 5 möjliga.
Det bästa med den: Yx-scenen, ljudet av ben som krossas och blod som skvätte, den falska foten, Kurt Ravns skrik, Kirsten Olesens galna utseende, musiken (som endast spelades före och efter föreställningen), huvudet-som-krossas-av-skrivmaskinen-ljudet och rökpausen.
MISERY
Regisör – Göran Stangertz
Producerat av Landsteatret Turné
Kurt Ravn – Paul Sheldon
Kirsten Olesen – Annie Wilkes
Ljus – Henrik Spangsbo
Musik – Ole Höjer Hansen (OK, det var inte en bandspelare!)
Pjäsen spelas i Glassalen på teatern Tivoli tills den 21/3-00, biljetter säljs på telefonnummer 33 15 10 12.
[Text: Peter Hansen, översättning och bearbetning: Lilja]
På "Aktuellt" sidan på vår hemsida finns en bild från den danska pjäsen.
FRÅGOR & SVAR
Fråga från Henrik Jensen
1. Hur får man reda på vilka fler som är medlemmar i denna fan-club...? Finns det någon mailinglista?
- Det får man faktiskt inte! Av respekt till de 372 medlemmar vi faktiskt har just nu så är de flesta anonyma, eller åtminstone är deras emailadresser hemliga. De som råkat ut för spaming vet hur tråkigt det är och det skulle kännas oerhört pinsamt och obekvämt om medlemmarna i Följeslagarna hamnade i någon slags oönskad mailinglista bara för att de just är medlemmar i Följeslagarna, och i gengäld ber vi er att inte placera vår adress i några massutskick.
Detta är ju tyvärr synd för det finns säkert folk här ibland oss som skulle kunna bli vänner för livet om adresserna låg öppna. En optimal dröm är en helsäker medlemsavdelning där man kan söka på medlemmar, där medlemmarna själva kan presentera sig och så vidare, men det finns inte tid och möjlighet till något sådant just nu. [Anders]
EFTERORD
I nästa nummer är det dags för att återuppta den trevliga genomgången av Stephen Kings böcker. Nu har vi kommit fram till novellsamlingen NIGHT SHIFT (DÖDSBÄDDEN). Som vanligt vill vi gärna ta reda på vad NI tycker om boken, så skicka gärna in ert betyg mellan 1 och 5 och en kort motivering om ni så önskar. Observera att detta inte har någonting att göra med den stora omröstningen, vars röster skall skickas till adressen foljeslagarna@oreline.net, utan denna är fristående och betygen ska skickas till foljeslagarna@swipnet.se. Kanske en smula bökigt med två adresser, men vi kallar det för arbetsfördelning! Hur som helst kommer #85 den 20:de mars, så väl mött då!
Anders – http://come.to/gallery
Lilja – http://come.to/liljas-library
Följeslagarna – http://welcome.to/foljeslagarna
Salem's Lot