1922 bygger på en korthistoria av King med samma namn och handlar om Wilfred James som 1922 driver sin farm tillsammans med sonen Henry. Frun Arlette vill dock inget hellre än att komma därifrån. Hon vill in till stan och öppna en klädaffär. Att hon sen fått ärva en stor mängd mark av sin far gör inte det hela bättre. Hon vill sälja och Wilfred vill odla. Konflikten är ett faktum och Wilfred måste nu, genom att övertyga sonen om att det är rätt, hindra Arlette från att ta ut skilsmässa, sälja sin del och flytta in till stan.
   Wilfred väljer att mörda sin fru för att behÃ¥lla hennes och sin del av farmen, men kan han och sonen överleva nÃ¥got sÃ¥dant? Kan Wilfred släppa bilden av sin döda fru eller kommer hon att fortsätta besöka honom i hans drömmar?
   Filmen fungerar riktigt bra och är sÃ¥där lagom otrevlig. Kanske inte sÃ¥ mycket skräck som man kan gissa vid första anblicken men man rycker till lite och det finns flera ställen där det känns lite sÃ¥där lagom obehagligt. Men filmen berättar historien och den gör det väldigt bra.
   En sak retar jag mig dock pÃ¥. Man har givit Wilfred en väldigt bred dialekt. Faktum är att jag ibland har svÃ¥rt att höra vad han säger. Thomas Jane som spelar Wilfred levererar dessutom sina repliker med käkarna stängda vilket gör det ännu svÃ¥rare att höra vad han säger. Och som om det inte vore allt sÃ¥ saknar hans fru och son dialekten. Vad spelar det för roll kan man ju tänka men jag gissar att man 1922 inte färdades allt för lÃ¥ngt vilket betyder att frun även hon borde vara frÃ¥n samma omrÃ¥de som Wilfred och sonen är ju definitivt därifrÃ¥n. Hur kommer det sig att de inte har nÃ¥gon dialekt? Känns underligt.
   Men överlag är 1922 en riktigt bra film och jag gläds dessutom över att man följer Kings story sÃ¥ pass bra som man gör.
   Betyget blir 3 starka Följeslagare av 5 möjliga.
1922 är den tredje av de fyra längre novellerna i Full Dark, No Stars (Nattsvart, stjärnklart) som filmas och det är även novellen som inleder boken, vilket också betyder - om man läser recensionen av boken - att det är en novell jag hade väldiga problem att ta mig igenom.
   Riktigt lika svÃ¥rt är det inte att komma in i filmen, som jag generellt sett tycker är en välgjord och välspelad sak som i grund och botten är en sorts spökhistoria där en hemlighet i kombination med skuld (och för all del rÃ¥ttor och sorg) tar knäcken pÃ¥ vÃ¥r huvudperson.
   När det gäller Liljas kommentar om dialekten tror jag det mest handlar om Thomas Janes sammanbitna leverans av replikerna som gör dialekten bredare än de andras. En liten bisak som egentligen spelar mindre roll.
   Filmen är klart godkänd men inte sÃ¥ mycket mer. Grundhistorien är ingen favorit hos mig och filmen lyfter den inte till nÃ¥gra nya nivÃ¥er, men jag gillar att den är sÃ¥ pass trogen originalnovellen. Netflix har med sina tvÃ¥ Stephen King-adaptioner 2017 (där Geralds lek var den första) bevisat att det verkligen gÃ¥r att filma King utan att misshandla originalmaterialet. Mer sÃ¥dant!
   Betyget blir tre Följeslagare av fem möjliga.