NYHETSBLOGG
Läsprojekt: 8x Det mörka tornet (3)
Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Som synes av grafiken ovan har jag nu kommit förbi de två första böckerna, men resan är fortfarande lång… Klicka på taggen "Läsprojekt" för att läsa alla delar i denna bloggserie.
Lite sent omsider har jag äntligen läst klart den andra boken i sviten. Det blev ett märkligt avbrott mitt i där jag under några veckor inte läste någonting, och sen klämde jag sluthälften under en helgs resande. Jag hoppas på bättre regelbundenhet i läsandet när jag nu tuffar vidare med De öde landen annars kan det här projektet ta alldeles för lång tid.
Ovan är alla mina exemplar av boken. Det började med den svenska originalutgåvan Följeslagarna och fortsatte med Plumes storpocket, Grants 2:a tryckning, Scribners återutgåva, den nya svenska översättningen med den inte helt lyckade titeln De tre blir dragna och så den nya svenska utgåvan som jag precis har läst. Värt att notera är att boken är den enda i sviten som fått uppdaterade illustrationer då Phil Hale var lite missnöjd över sina originalillustrationer och uppdaterade dem till andra tryckningen. Det är även den enda av Kings alla svenska böcker som haft tre olika titlar.
När Bonnier först annonserade sitt återsläpp ville de kalla den för Den långa resan hem vilket fick oss att ifrågasätta valet. Just denna titel var det svenska namnet på den andra samlade volymen av serietidningsversionen av Det mörka tornet och hade verkligen ingenting med boken att göra. När vi ställde Bonnier mot väggen sa de att de gillade titeln Följeslagarna varvid jag föreslog De tre följeslagarna som jag menade var ett förslag jag gav till Legenda i slutet av 80-talet. Och nu heter boken så. Det är ju minst sagt fantastiskt att äntligen, nästan 20 år senare få se sin titel i tryck. Men är det verkligen helt sant?
För att gå till botten med detta måste jag dela med mig av min favorithobby under det väldigt analoga 80-talet, nämligen att terrorisera ett bokförlag brevledes. I mitten av 80-talet blev jag Kingfreak på allvar. Jag lånade böcker av kompisar och läste för fulla muggar och hängde med i bokutgivningen. Talismanen och Förbannelse kom ungefär samtidigt, men den bok jag verkligen längtade efter var Det som jag hade läst om i Aftonbladet. Jag skrev ett brev till Legenda och fick svar av en Gunilla som skickade lite promomaterial och en katalog och ett trevligt brev där hon svarade på mina frågor. Det öppnade flodluckorna och jag skrev tillbaka och fick svar av en annan Gunilla som inte hade räknat med att få ett vetgirigt Kingfreak på typ 14 år på halsen. Så jag skickade frågor, fick artiga svar, skickade nya frågor, fick nya svar och så vidare. När jag läser Gunilla 2:s svar i dag kan jag emellanåt förstå mellan raderna att hon troligen önskade att det var sista gången hon behövde svara på mina frågor, men jag låg på som en igel.
Att detta var starten på vad som senare blev Följeslagarna, det vill säga detta Stephen King-forum, är ganska givet. Och det lönade sig att vara intresserad och ställa frågor. Jag fick tag på dokument, kataloger, reklammaterial och så småningom även några böcker och givetvis mängder av svar. The Dark Tower var något jag frågade om tidigt. Gunilla 2 berättade att det inte var aktuellt med en översättning, men sen när The Drawing of the Three var på gång ändrade Legenda på sig och hon kunde meddela att böckerna skulle komma på svenska. Jag pepprade med frågor: När? Vad ska de heta? Vem översätter? Hur långa är de? Vad handlar de om? Gunilla 2 svarade efter bästa förmåga och i något kuvert hade hon skickat med en summering av The Drawing of the Three där någon läst boken och utan spoilervarning återberättat hela historien på två och ett halvt A4. Dokumentet är inte signerat men det är tydligt att det är någon som läst den engelska boken på uppdrag av förlaget, kanske för att de skulle bedöma om det var värt att översätta boken.
Det var i alla fall i detta dokument jag såg formuleringen ”De tre följeslagarna” och skickade det som förslag till Gunilla 2. Originaltitelns ”Drawing” trodde jag väl handlade om en teckning. ”Teckningen av de tre” typ…
Så här såg det ut när Gunilla 2 svarade på mitt brev i mellandagarna 1988. Som ni ser av de fragmentariska meningarna har jag skickat 9-10 frågor och jag har gulmarkerat det som rör titeln.
Eftersom jag är en obotlig samlare letade jag rätt på det där dokumentet för att hitta formuleringen just för att publicera det i denna blogg, och längst upp på den tredje och sista sidan stod det… INTE! ”De tre följeslagarna” var inte den titel jag föreslog utan det var…
”De tre sökarna”. RIDÅ! Här har jag gått och skrutit om att jag hittade på den nya titeln De tre följeslagarna för 20 år sedan och så var det inte alls så! Nåja, jag får nöja mig med vetskapen om att Bonnier faktiskt tog mitt förslag som jag la fram 2016 och inte 1988…
Den personliga utsvävning åsido, vad tycker jag då om boken denna femte/sjätte/vad-det-nu-kan-vara omläsning? Ja, när jag tittar tillbaka på mina två tidigare “recensioner” av boken för Följeslagarnas räkning så älskade jag den 2004 men tyckte den var lite sämre 2006 (viss spoilervarning i texterna!). Nu drygt tio år sedan tycker jag fortfarande att det är en riktig kalasbok och som etablerar svitens mystik på ett bra sätt. Även om Revolvermannen hintade om vår värld är det först i denna bok som kopplingen mellan vår och Revolvermannens värld blir tydlig och fascinerande, detta eftersom vi får Rolands perspektiv när han kliver in genom de tre dörrar han måste hitta. Otroligt bra, och med tydliga och viktiga karaktärer som Eddie Dean och Odetta/Detta/Susannah blir det hur bra som helst.
Det som även är intressant med boken är hur King handikappar sin hjälte direkt i inledningen genom att låta Roland bli av med två viktiga fingrar och så pass skadad att han nästan dör i infektioner och feber. När King sedan skriver in en rullstolsburen karaktär som Roland och Eddie får släpa fram längs sanddynorna, så kan jag inte låta bli att fundera på varför King gjorde det så svårt för hjältarna att komma vidare? Är inte resan till Tornet så pass lång och krånglig som den redan är? Det växlar mellan att vara ett obegripligt val och ett genidrag.
Men igen: boken etablerar svitens mystik på ett vis och jag ser verkligen fram emot att fortsätta in i De öde landen...
ANDERS JAKOBSON
Salem's Lot