Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Projektet dokumenteras med taggen "Läsprojekt" som man kan klicka på om man vill snabbt hitta alla delar. Min grafiska tidslinje visar nu att jag läst tre av åtta böcker men är än så länge inte mer än en tredjedel in i projektet.


Här har vi min samling av bok tre, The Waste Lands eller De öde landen som blev den svenska titeln när boken äntligen kom på svenska. Jag återkommer till det. På bilden ser ni Plumes storpocket, Grants första utgåva, Scribners återutgåva, Bra Böckers svenska översättning, Bonniers nyutgivna storpocket och så den relaterade Charlie the Choo-Choo som jag tyckte passade bra i den här bilddokumentationen.

Ja, jag skrev "äntligen" nyss. The Waste Lands var länge en snudd på mytisk bok för mig eftersom den var en av de få romaner av King som inte översattes. Legenden säger att Legendas översättningar av de två första delarna i bokserien sålde mycket sämre än de övriga King-böckerna att de valde att inte översätta boken när den kom 1991. 1995 tog Bra Böcker över King på heltid och de hade fullt upp de nya böckerna och boken förblev oöversatt ända till 2007 när hela serien översattes på nytt i sin helhet.

Själv tror jag att jag först läste boken 1997. Jag hade fått Kingvänner i USA via Internet och gjorde en del lyckade bokbyten. En generös typ skickade mig de inbundna tvillingromanerna Desperation och The Regulators samt de tre första The Dark Tower-böckerna i Plumes utgåvor. Jag vet inte vad jag skickade tillbaka men det var garanterat jag som gick vinnande ur bytet. Hur som helst minns jag det som en nästan overklig upplevelse att ta upp Roland, Eddies och Susannahs äventyr när de lämnar stranden för att hitta både Strålens väg mot Tornet och fiska upp Jake och Oy på vägen.


Om De tre följeslagarna etablerar kopplingen mellan Rolands och vår värld tätnar mystiken i De öde landen när robotar, maskiner och datorer finns här och hör till den gamla världen. Det är så skumt. Jag funderade lite på hur man ska beskriva världen i Det mörka tornet för invigda och landade i att det är som man är i 1800-talet men redan har upplevt framtiden.

Jag var inne på ungefär samma tankar när jag recenserade boken 2007, och min uppfattning om boken vid denna omläsning kvarstår: Det är en av de bästa delarna i serien. Spännande under de femhundra sidorna. Dock är jag för tillfället lite opepp på fortsättningen då jag inte direkt ser fram emot 700 sidor Magiker och glas som jag känner är en paus och en transportsträcka till resten av resan. Nåja, jag hoppas att upplevelsen blir bättre än jag föreställer mig just nu.