NYHETSBLOGG - DATUM: 2017-08-13
Läsprojekt: 8x Det mörka tornet (8)
Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Projektet dokumenteras med taggen "Läsprojekt" som man kan klicka på om man vill snabbt hitta alla delar. En ambition var att jag skulle hinna klart innan filmen har premiär på bio, men med bara några dagar kvar har jag "bara" hunnit med sju av de åtta böckerna. Nåja...
Här har vi då del 6, Sången om Susannah, bredvid sina kompisar i min samling. Det som slog mig vid denna omläsning, och som jag faktiskt tänkt på nästan jämt, är att ingen bok i sviten är den andra lik när det gäller till hur King valt att presentera sin text. Kanske allra mest uppenbart är det i denna bok där kapitlen kallas för strofer och varje strof avslutas med en vers och en respons i den "Kommala"-form som etablerades i föregående del. Att boken heter som den heter är därför ingen slump, varken "sången" eller "Susannah".
Innan jag läste om boken, som jag tror jag enbart läst i sin helhet när den kom på engelska, inbillade jag mig att den i klassisk "nästsist-anda" bara skulle vara en transportsträcka inför finalen. Det är den verkligen inte. Här händer det en massa grejer och hela mytologin i berättelsen kompliceras. Det gäller att hänga med när Mia tar med Susannah till slottet Discordia och Fedic.
Vår ka-tet är splittrad i tre grupperingar i den här historien och fel gruppering hamnar på rätt plats, eller vad man ska säga, då Jake och Callahan precis som Susannah-Mia hamnar i New York 1999, medan Eddie och Roland bokstavligt talat ramlar in i stridens hetta 1977 och så småningom träffar King. Jag kan inte påstå att det är mitt favoritparti i sviten. Jag skrev redan sist att jag tyckte att det förtog en del av mystiken och faktiskt är det så fortfarande. Jag hade inte haft några problem om King hade skrivit det här mötet som en separat rolig grej, men så är det ju inte här. Dagboksanteckningarna som kommer sist är givetvis en fiktiv efterhandskonstruktion även om jag misstänker att det ligger en viss uns av sanning i dem, men sen avslutas allt på ett ganska obehagligt vis som väcker jobbiga minnen från sommaren 1999. Vi som var med då minns det mycket väl.
Några av Darren Andersons illustrationer till boken.
För lite mer än tretton år sedan skrev jag min första recension av boken och när jag läser om den ler jag lite åt att jag avslutar med att påstå att boken är "en enda stor transportsträcka till finalen, men en transportsträcka som bjuder på oerhört mycket information och som vi inte kan vara utan." Det sista är visserligen sant, men på tretton år har jag omvärderat bokens transsportsträckestatus ganska rejält. Kul!
Jag ser fram emot att suga tag i den sista delen och avsluta det här projektet. Lustigt nog minns jag inte så speciellt mycket av boken. Bara små spridda minnen, och jag har ingen detaljerad gammal recension att titta tillbaka på då vi aldrig skrev en sådan när det begav sig. På sätt och vis gör det att jag nästan är i samma sits som för tretton år sedan - ivrig på att se hur det hela slutar.
Till sist: En detalj som jag reagerade på redan första gången jag läste boken är den svensk som dyker upp på Dag Hammarskjöld Plaza 2 och bär det obegripliga namnet Mathiessen van Wyck. Visserligen ber han att bli kallad Mats men vad är det för konstigt namn King hittat på? Det är ju snarare ett holländskt namn än ett svenskt! Här borde researchassistenten Robin Furth lagt fem minuter på att kolla av med någon svensk om Mathiessen van Wyck är ett lämpligt namn på en svensk…
ANDERS JAKOBSON
Salem's Lot