RECENSION
Nightmares & Dreamscapes: From the Stories of Stephen King
Format: TV Olika regissörer, TNT (2006)
Här recenserar vi avsnitten var för sig.
• Battleground
Detta är förmodligen det bästa avsnittet, kanske med undantag för ”Umney’s Last Case”. Innan jag såg det var jag rätt tveksam till om soldaterna skulle kunna göras trovärdiga eller bara se löjliga ut och som om de var hämtade ur en tecknad film. Nu kan jag lugnt konstatera att de kunde göras trovärdiga. De ser mycket bra ut.
”Battleground” är historien om yrkesmördaren John Renshaw som efter att ha dödat VD:n för ett leksaksföretag får ett paket med ett sett leksakssoldater i. William Hurt spelar rollen som yrkesmördaren som hamnar mitt i en bisarr situation perfekt. Det kan inte ha varit helt enkelt att spela mot alla dessa leksakssoldater.
Att det sedan inte sägs ett ord i hela avsnittet ser jag som ytterligare ett briljant ide. Det ger avsnittet ytterligare en dimension som känns mycket fräscht.
Avsnittet får 5 Följeslagare av 5 möjliga.
Jag blir lite störd på att det inte är en enda replik i filmen. Inte så att jag förväntat mig att William Hurt skulle snacka med plastsoldaterna, men realistiskt sett – just det! – så tror jag att man åtminstone klämmer ur sig ett ”Vad i helvete?!” när man hamnar i en så pass absurd situation som han gör i filmen. Välgjord, men jag upplever den också som smått seg.
3 Följeslagare av 5 möjliga.
• Crouch End
”Crouch End” publicerades ursprungligen i en bok där en samling nutida författare ombads skriva noveller baserade på H.P. Lovecrafts universum. Som bas till novellen plockade King fram ett minne när han och fru Tabitha skulle besöka Peter Straub när denna bodde i stadsdelen Crouch End i London och givetvis hade vissa problem att hitta rätt.
Och det är precis vad som händer i novellen och numera filmatiseringen. Ett par (det första av många i dessa åtta filmer…) är på bröllopsresa i London, och blir bjudna till Crouch End , hem till en viktig arbetskollega till mannen. På väg dit blir de varnade av flera taxichaufförer att saker inte är som de ska där och kvinnan börjar se syner.
Framme i Crouch End blir de övergivna och vilsna i de tomma, spöklika gränderna och gatorna. Uppenbarligen finns det något ont och läskigt i Crouch End vilket de snart blir varse om.
”Crouch End” är i novellform en ganska bra historia men desto sämre som film. Här blir det mer än någonsin övertydligt att TNT inte riktigt haft tillräckligt med pengar för att få till vettiga specialeffekter, eller så lades alla pengar på ”Battleground”. Det blir ganska B-aktigt faktiskt, och till råga på allt brister det även i skådespelandet. Skådespelarna är nya bekantskaper och Eion Bailey övertygar inte alls i sin roll, medan Claire Forlani gör klart bättre ifrån sig.
Betyget blir blott 2 Följeslagare av 5 möjliga.
Jag tycker att även om ”Crouch End” är en rätt rörig historia så är den dock rätt bra. Kings känsla finns där och även skådespelarena får ett OK av mig. Det är inte ett av de bättre avsnitten men inte det sämsta. Betyget blir 3 Följeslagare av 5.
• Umney’s Last Case
”Umney’s Last Case” är nästan lika bra som ”Battleground”, men inte riktigt… eller kanske lika. Här möter vi Clyde Umney, en privatdetektiv i sent 1930-tal. Han lever i en värld vi alla känner igen från billiga deckarpocketar. Fylld med skurkar, sexiga damer och ett liv utan större problem för vår hjälte. En rätt bra tillvaro med andra ord. Tills den dag då Gud kliver in i Clyde Umneys kontor…
Gud, i det här fallet, är Sam Landry - en författare från vår egen tid. Sam skriver just deckare och hans mest kända är ingen mindre än Clyde Umney…
Början av avsnittet känns lite udda tills man faktiskt förstår vad det är som händer. Regissören Rob Bowman vet dock precis vad han gör och han gör det verkligen bra. Att vi sen får William H. Macy i huvudrollerna gör inte det hela sämre.
Även här blir det toppbetyg. 5 Följeslagare av 5 möjliga.
Även om ”Umney’s Last Case” hör till toppavsnitten i serien kan jag inte låta bli att ha en viss förkärlek till den dollarbaby baserad på samma novell som jag såg tidigare i år. Men givetvis är denna film riktigt bra och det tack vare William H. Macy som är briljant i sina två roller, den deprimerade författaren och hans överdrivna 30-talsdeckare. Rolig King-passning i repliken ”No, I am a literary guy”!
4 Följeslagare av 5 möjliga.
• The End of the Whole Mess
Ett av seriens bästa avsnitt är “The End of the Whole Mess” med suveräne Ron Livingston i huvudrollen som historiens berättare. Med ungefär en timme kvar i livet berättar han framför en videokamera historien om sin bror och hans upptäckt som skulle göra världen till en bättre plats, men som i själva verket blev världens undergång.
Han bror var ett geni redan som blöjbarn och blev bara smartare med tiden. Som vuxen – snyggt gestaltad som råtönt av Henry Thomas – lessnar han på världens elände och börjar forska fram en möjlighet att utplåna våld och ondska för gott. Men priset blir alldeles för högt.
Kul att få se Henry Thomas i en King-produktion där han inte försvinner efter fem minuter (Desperation) och Ron Livingston är alltid bra, i vad han än medverkar i. Samspelet mellan dem är strålande och filmen, snyggt överförd från novell till manus av Lawrence D Cohen – en liten revansch från kalkonen med Dreamcatcher - är väldigt välgjord med sina tidtypiska nedslag under historiens gång. Det enda som kanske är lite halv-B är när skådespelarna som spelar brödernas föräldrar plötsligt ska vara ålderdomshemgamla när skådespelarna tydligt är i 40-årsåldern…
Jag gillar också att Cohen bakat in elfte september-incidenten som en avgörande händelse i genibrorsans forskande, fast jag borde ha hatat ett så pass billigt och väldigt amerikanskt grepp. Det funkar absolut i historien.
Som sagt, ett av seriens bästa avsnitt, väl värt 4 starka Följeslagare av 5 möjliga.
Både Henry Thomas och Ron Livingston gör här mycket bra ifrån sig och vi får även här ett toppenavsnitt. Just den känslan av dokumentär som avsnittet stundtals har känns precis rätt och sen är ju själva historien riktigt bra, vilket inte gör det hela sämre direkt.
Betyget blir 4 Följeslagare av 5.
• The Road Virus Heads North
”The Road Virus Heads North” är det avsnitt som avviker mest från förlagan. Det mesta från Kings historia finns med men sen har det adderats en hel del. En av de saker de lagt till är att de givit Kinnells fru mer utrymme. Det gör i och för sig inte något men det känns inte riktigt som om det för storyn framåt heller. Det känns mest som om de gjort det för att fylla ut avsnittet så det blev en timme långt.
De har även givit Kinnell en anledning till att inbilla sig allt som händer, om det nu är det han gör. I Kings version fick man aldrig riktigt reda på varför viruset jagade Kinnell eller om han bara inbillade sig varför han gjorde det. Personligen gillar jag Kings mer tolkningsfria version bättre.
Vi ser Tom Berenger som författaren Richard Kinnell som stannar på en gårdsförsäljning och köper en tavla som sen visar sig vara något helt annat. Först tyckte jag att Berenger var alldeles för gammal för rollen som Kinnell men efter att ha sett honom i den känns han mycket passande.
Betyget blir medelbra. 3 Följeslagare av 5.
Den här historien har aldrig varit någon av mina favoriter och blir inte det efter filmatiseringen heller, även om Tom Berenger är stenhård i rollen som King-kopian Richard Kinnell. När upplösningen kommer kan man fundera på om de inte borde filmat en annan novell istället.
2 Följeslagare av 5 möjliga.
• The Fifth Quarter
Jag gillar verkligen Kings gangsterhistorier – det är en gren i hans författarskap han gärna får utveckla tycker jag. Dock kan man kanske konstatera att ”The Fifth Quarter” – om än bra i novellformat – kanske inte var världens mest lämpliga novell att filma.
Novellen är blott 17 sidor och har till filmen utökats med en rejäl hustru/man-ramhistoria – något som verkar ha varit otroligt viktigt i just denna TV-serie. Det är par nästan i varje avsnitt, även om det inte varit så i originalnovellerna. Här handlar det om en skattkarta som är delad i fyra delar och de fyra ägarna inte kan komma överens. När en av dem skjuts kommer den femte fjärdedelen in i bilden och ska ta både hämnd och skatten.
Jeremy Sisco är liten personlig favorit efter hans något störda roll i ”Six Feet Under” men jag vet inte riktigt om han lyckas hålla uppe hela avsnittet. Tillägget av ramhistorien är så stort – faktiskt så stort att jag var tvungen att bläddra igenom novellen för att ta reda på vad jag hade sett egentligen – att det blir mer drama än spänning. Ingen nightmare direkt.
Betyg 2 Följeslagare av 5 möjliga.
Detta är helt klart det segaste avsnittet i serien. Det skiljer sig även en hel del i stil från de andra avsnitten och personligen tycker jag definitivt att de skulle valt en annan historia att filma. Skådisarna sköter sig dock bra och avsnittet är helt klart sevärt men ändå alldeles för segt för att vara riktigt minnesvärt.
Betyget blir 2 Följeslagare av 5.
• Autopsy Room Four
En av mina absoluta favoriter när det kommer till Kings historier. När jag fick höra att ”Autopsy Room Four” skulle ingå i serien blev jag mycket glad. Tyvärr måste jag dock efter att ha sett den konstatera att det är ett rätt svagt avsnitt.
Här ser vi Howard som efter en runda golf vaknar till i en liksäck i obduktionsrum 4, helt oförmögen att röra sig allt medan läkarna förbereder hans obduktion. Själv kan jag nästan inte tänka mig något värre.
Själva historien var lite nertonad och själva poängen; att de smeker honom tillbaka till livet (ni som läst novellen vet vad jag menar) går nästan helt förlorad. Kanske är det för att det är TV men ändå…
Sen blinkar han även till en gång vilket vore omöjligt om han är i det tillstånd han är… Misstag eller planerat…ja, inte vet jag.
Så, även om ”Autopsy Room Four” är en av mina absoluta favoriter i skriven form blir filmatiseringen av den rätt medioker. Och en sak till, kan ingen bedöva den hysteriska frun som förstör hela filmen med att springa runt i sjukhuset?
Betyget blir rätt svalt. En svag 3 av 5 möjliga Följeslagare.
Till att börja med tycker jag att det är kul att Richard Thomas gör huvudrollen. Ni som kan era King-filmer minns Richard från Stephen King's It där han spelade Bill (då med en gräslig hästsvans). Vidare tycker jag att de lyckats rätt bra med att överföra historien från bok till film. Det känns ju på förhand som det kan vara en smula svårt, men som sagt – rätt bra blev det. Historien har skrivits om en smula, Michael Bolton-referensen är tyvärr borta och vad värre är har den småperversa tvisten i novellens slut helt utgått till fördel för ännu en hustru/man-historia.
Betyget blir dock 3 stabila Följeslagare av 5 möjliga.
• You Know They Got A Hell of a Band
Den sista historien är också en man/hustru-historia. Clark och Mary kör fel väg och hamnar slutligen i en charmant liten stad som heter Rock And Roll Heaven. Det är något lustigt med invånarna. De flesta går omkring och ser deprimerade ut och resten, ja de ser ut som döda rockstjärnor.
Vänta lite. De ÄR döda rockstjärnor, med en viss betoning på döda. Clark och Mary får snart vänja sig vid att deras korta besök i Rock And Roll Heaven i själva verket är ett långvarit stopp i Rock And Roll Hell…
Den här historien är smått absurd och den i samlingen som är mest lik de gamla ”Twilight Zone”-historierna, vilket Clark och Mary själva konstaterar under resans gång. Underhållande är det i alla fall på många sätt, och hade TNT bara lagt ned lite mer krut på att få rockstjärnorna att faktiskt se ut som rockstjärnorna – nu är det lite ”Sikta mot stjärnorna”-varning – så hade betyget blivit ännu högre. Steven Weber är alltid bra och Kim Delaney är en gammal favorit, även om hon känns helt annorlunda nu jämfört med i ”På spaning i New York”.
Skön avslutning på serien. Denna gång… 3 starka Följeslagare av 5 möjliga.
“You Know They Got A Hell of a Band” är ju hur kul som helst. Konceptet att man kommer till en stad och möter en massa döda rockstjärnor är ju helt underbart. Att sen Steven Weber och Kim Delaney har huvudrollerna är ju bara att tacka och buga för. Det enda man kan klaga lite på är att look-a-like:sen kunde varit lite mer lika originalen.
Betyget blir 4 Följeslagare av 5.
Först publicerad i Följeslagarna #217 - 2006-09-01
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.