NYHETSBLOGG
Läsprojekt: 8x Det mörka tornet (9)
Resumé: Eftersom hela Det mörka tornet-sviten återutgavs i Sverige, inklusive den tidigare icke-översatta Vinden genom nyckelhålet, i början av året beslöt jag mig för att läsa om samtliga åtta romaner - ett läsprojekt som tog ett halvår att klara av. Nu är jag klar och detta är den sista posten.
Längst till vänster på bilden över mina utgåvor av den sjunde delen som ju bär samma namn som hela sviten ligger en så kallad ARC, vilket står för Advance Review Copy. En förhandskopia alltså, och den fick jag i min hand en tid innan boken gavs ut för allmänheten. Av alla ARC:s jag fått tag på under alla år (vilket inte är så överdrivet många) så är denna kanske den mest värdefulla ur läsningssynvinkeln, för om det var någon bok man ville läsa före alla andra var det avslutningen på The Dark Tower-sviten.
Jag minns att jag fick anstränga mig för att undvika att se vad som stod i innehållsförteckningen längst fram. Det var ju solklara spoilers och några sådana ville jag inte ha under läsningens gång. Jag minns inte överdrivet mycket av första gången jag läste boken och det finns heller inte något nedtecknat. Den fullpottsrecension jag och Lilja la ut lagom till bokens utkomst innehåller egentligen ingenting som en vanlig recension brukar innehålla, förutom en spoilerfri åsikt och ett betyg. Det var medvetet - vi ville inte förstöra eller påverka upplevelsen för någon annan läsare - och jag minns att i alla fall jag hade ambitionen att skriva en mer normal recension för senare publicering, men det skedde aldrig. Synd, för jag hade gärna tittat tillbaka på en sådan nu tretton år senare.
Den version av mig som läste boken för första gången för tretton år sedan var lite mer entusiastisk om att nå slutet på resan än vad jag var nu. Med andra ord skulle jag nog inte dela ut högsta betyget till boken i dag. Detta kanske för att jag fick läsupplevelsen lite kantstött av filmatiseringen som inte gav serien någon rättvisa. Den dåliga eftersmaken satt kvar och bromsade upp lästempot. Det har även fått mig att tänka mycket på hur den ultimata filmatiseringen skulle vara. Jag får återkomma till det.
Vad jag inte hade räknat med är hur mycket sorg det ger att läsa boken. Nu kommer jag strax gå in i spoilerterritorier så om du inte läst böckerna så sluta genast att läsa denna blogg... Till att börja med så kretsar en stor del av berättelsen kring den bilolycka som höll på att bli Kings död. I boken ska han dö, men räddas av Jake. Eller snarare: Jake är anledningen till att King inte dog. Under en period återgav King den här olyckan i alla möjliga sammanhang (Att skriva, Om en Buick 8, Kingdom Hospital till exempel) och terapin blev lite tjatig. I dag gör den lite mer ont, för jag minns de där veckorna i juni 1999 då olyckan skedde. Det var otäcka tider.Och sen är det ju det faktum att vår ka-tet splittras och decimeras med dödsfall som också känns i hjärtat. Karaktärerna i den här sviten, utom möjligen Roland själv, är sådana som vi läsare verkligen lärt oss att älska och då känns det tufft när de kliver in i gläntan vid stigens slut. Det mörka tornet är en sorglig bok, visserligen med en hoppfull epilog och en melankolisk coda. Fast samtidigt som vi tar adjö av några älskvärda karaktärer är det lite märkligt hur lätt jag tar in de nygamla karaktärer som gör entré i boken. Ted, Dinky, Patrick - det är inga problem att acceptera dem som en del av historien.
Den 9 mars inledde jag läsprojektet och den 3 september slog jag ihop pärmarna åtta böcker senare. Med undantag för att jag faktiskt klämde in Gwendy's Button Box mellan två böcker har jag läst sviten på nästan ett halvår. Det är inte speciellt snabbt, vilket beror på att bara ett par dagar in i projektet drabbades jag av en personlig tragedi av värsta slag som påverkat hela mitt liv sedan dess, inklusive bokläsandet. Rolands utdragna äventyr har i mångt och mycket gått hand i hand med den sorg jag har klivit runt med, vilket absolut gjort läsupplevelsen speciell.
Nu är den dock över, men som en vis man skrev: "There are always more tales." Det citatet kommer från novellen "The Breathing Method", i Sverige känd som "Vinterverk", och är en bra sammanfattning när det gäller King. Det finns alltid fler berättelser, och faktum är att jag skulle kunna bygga ut det här läsprojektet i all evighet. Det är ju många böcker och noveller som har kopplingar till Tornet på ett eller annat vis och här har vi sex böcker som jag utan problem skulle kunna läsa.
Drakens ögon är ju väldigt tydligt kopplad till Tornet. Sagoriket Garlan nämns i sviten och det är ju för sjutton Flagg som är historiens skurk, här som en klassisk konspirerande trollkarl. Den här boken har jag faktiskt läst flera gånger och har inget direkt sug efter att läsa om den. Däremot Sömnlös, Rasande Rose och Svarta huset hör till de böcker jag enbart läst en gång och har ytterst fragmentartade minnesbilder av. Den förstnämnda är ju väldigt viktig i just den sista delen av sviten eftersom en karaktär dyker upp och är minst sagt betydelsefull.
Det samma gäller novellerna "Låga män i gula rockar" från Hjärtan i Atlantis och "Allt kan hända" i samlingen med samma namn. Dessa två novellers huvudpersoner är också med i Det mörka tornet, och i den sistnämnda samlingen finns även "Elurias små systrar" som på senare år arbetats in i Revolvermannen (dock enbart i en specialutgåva).
Det finns alltså mycket mer att läsa, men jag hinner inte med det nu. Omläsningsprojektet har tagit mycket tid redan och jag måste prioritera annat. Men däremot kommer jag att läsa om de tecknade adaptionerna och gestaltningarna av Rolands äventyr. Det finns ett antal album jag inte läst eller köpt på mig, så där har jag lite att göra som känns överkomligt parallellt med annan läsning. Ett "Läsprojekt del 2"? Ja, kanske det.
Det var ju tack vare de första bilderna ur serieadaptionen som man fick en sorts visuell känsla av hur en filmatisering skulle kunna bli, vilket leder mig till min avslutande fundering: Hur skulle den ultimata filmatiseringen av Det mörka tornet vara? Ja, jag har tänkt en del kring det när jag läst böckerna. Jag tycker att teamet bakom den film som gjorts faktiskt var något på spåren när de valde att plocka delar från hela sviten till sin film, även om slutresultatet inte blev så bra. Det mörka tornet är ju ingen linjär historia. King, som karaktär i Sången om Susannah, säger själv att det han gillade med Revolvermannen var att historien gick bakåt med alla tillbakablickar. Och även om man skulle strukturera om allt som ryms inom sviten till en linjär historia skulle det ta evigheter innan vi träffade Jake, Eddie och Susannah och det är ju först då historien blir intressant.
Sen stör det mig att King skrev in sig själv som karaktär. Emellanåt gillar jag det, men när det väl kommer till kritan önskar jag att han inte hade gjort det. Det är ju till att börja med ett sätt att göra en trogen filmatisering omöjlig. Och om den detaljen skulle strykas på något vis måste funktionen av King som karaktär lösas på något annat sätt. Det blir komplicerat.
Det är komplicerat. Kanske är Det mörka tornet-sviten en berättelse som gör sig bäst i skriven form. Att jämföra med linjära historier som "Lord of the Rings" eller "A Song of Ice and Fire" som blivit lyckade filmer och tv-serier fungerar inte. Hur komplexa de historierna än är i sig själv är de ändå linjära på ett sätt som Det mörka tornet inte är. Kanske var det detta Damon Lindelof och J.J. Abrams och det gänget kom underfund med när de för ett ögonblick hade rättigheterna till sviten och gjorde ett försök att knäcka koden för hur den skulle berättas visuellt? Samtidigt hade Ron Howard och hans gäng en idé när de såg tre filmer och två tv-serier, eller vad det nu var, framför sig. Jag önskar att jag kunde ta del av deras idé. Men just nu anser jag att Det mörka tornet inte bör filmas alls, och då är det synd att det finns en misslyckad film som i många fall kommer att vara det som introducerar (och möjligen skrämmer bort) potentiella läsare från serien. Och med det är mitt läsprojekt över. Jag har letat efter Det mörka tornet och funnit det och nu börjar nästa varv. Om det landar i seriealbum eller relaterade böcker återstår att se. Mantackar-sai, för att ni läst.
ANDERS JAKOBSON
Jurtjyrkogården: Blodslinjer